Skövde tur och retur

I morse flydde vi vårt illaluktande hus. Nå, flydde och flydde men skönt var det att ha en anledning att ge sig iväg. Fästmannen har köpt Erikas TV som står i hennes lägenhet i Skövde så vi skjutsade hem henne samtidigt som vi hämtade hem TV:n. Att den skulle stå i mitt vardagsrum förstod jag inte förrän Martin hade packat upp den och placerat den där gamla TV:n stod. Jag tackar och tar emot. Den gamla kan alltid få plats i något av de andra rummen. När vi ändå var på plats i Skövde så hjälpte Martin Erika att få upp hennes jallusier och en gardinstång. Stackarn bor på nedre botten med full insyn. Det gick bra att bo så från början för då växte buskar på 1 1/2 m utanför. Dom klipptes ner i höststädningen av Skövdebostäder så sedan dess har Erika haft 100 % insyn. Bara en exibitionist kan tycka att det är kul att bo så.

Nu är vi hemma igen. Lukten sitter fortfarande i. Å andra sidan har vi ju inte kunnat vädra ordentligt på hela dagen. Lukten har visserligen ändrat sig från att ha varit klart och tydligt tungt oljebaserat till en något lättare formula. Å andra sidan tycker jag det sticker i min näsa mer nu. I morgon blir det stora röjningen av de delar av huset som luktar mest. Hittar vi inget då och lukten fortfarande inte tenderar att minska så får jag nog ringa efter hjälp. Det är nyårsafton imorgon. Det finns betydligt billigare dagar att störa fackfolk.

På jakt efter lukter

Så var vi hemma igen. Hemresan började med sol rakt i ögonen precis nedanför solskyddet i bilen och slutade i regn med torkarblad som var mer än dåliga. Jag vet inte vad som är att föredra. De, torkarbladen åts upp mitt framför ögonen på oss av vägsalt och annat som finns på vägarna. När vi kom hem möttes vi av ett hus som bokstavligen stank av oljebaserat lösningsmedel. Vi har gått på detektivjakt sedan igårkväll men fortfarande inte kommit på vad det kan vara. Huset står på vädring konstant. När alla fönster och dörrar är öppna försvinner lukten men kommer tillbaka när vi stänger. Det luktar minst sagt som att någon haft ett sniffarparty i huset. Men här är snyggt och så städat som vi lämnade det så det stämmer inte. Oljetanken är ju ute ur huset sedan i våras så den kan inte heller lukta. Det är högst irriterande att inte hitta källan och inte minst sagt oroande. Man behöver inte mina kunskaper i kemi för att kunna lista ut att det här inte är bra att andas in. Sovrummen har vi lyckats befria så vi får sova i frisk luft. Annars skulle vi nog vaknat med huvudvärk allesammans i morse.

Nå, det är skönt att vara hemma även om jag kunde vara utan det här eländet med den oidentifierade doften. Tur ändå att det är plusgrader ute så det går att vädra dygnet om utan att frysa ihjäl.

Tomten får semester

Sista dagen den här julhelgen. Jag har som vanligt ägnat julen åt att äta, fika och jäsa i soffan. Igår var jag inte ens ut till brevlådan. Den enda friska luft jag andades fick jag genom vädringsfönstret på morgonen. Det blir lätt så här när man är hos mamma och pappa. Det är ett helt år sedan jag var här förra gången. Förra året stod mammas och pappas gran och välkomnade i centrumrondellen. Det är den vackraste gran jag sett. I år står där en annan gran fast den är bara hälften så vacker. Julen blev vit, i dubbel bemärkelse, som vanligt. Fast jag tror jag aldrig har varit med om att det varit så lite snö här uppe en jul som det är nu. Idag snöar det visserligen men ändå. Därmed är det också mörkare än det varit de andra dagarna. Jag trivs här uppe men jag tror ärligt talat att jag inte skulle klara av att bo i detta mörker på heltid. Jag gillar riktiga vintrar till skillnad från de "fjollvintrar" vi har i södra Sverige. Trots det skulle jag inte stå ut med mörkret.

Julafton firades efter konstens alla regler. På något vis känns det som att Tomten börjar vara pasé i det här sällskapet. Det var nog mest vi vuxna som ville ha tomte. Ungdomarna brydde sig inte så mycket ens när Tomten kom. Den enda som verkligen brydde sig var lilla vovven Nova som skällde och morrade. Nä, det är nog dags att göra ett uppehåll i tomtandet.

Att trängas på stan 3:de advent

Efter frukost begav jag mig in till huvudstaden för att handla julklappar av mina återstående slantar. Där var det folk. Det var ändå inte riktigt lika mycket som jag hade förväntat mig. Det var framkomligt om man inte hade så bråttom. Det hade jag inte. Jag kunde strosa på i lugn takt, lite hit och lite dit. Det är juligt i Stockholm. Det är mysigt. Jag blir lite arg på mig själv att jag inte nyttjar storstaden mer än jag gör. Vi har ju en så vacker huvudstad. Jag tycker om att vara där. Skulle till och med kunna tänka mig att bo där mitt i smeten. När jag bodde i Skogås, för hudra år sedan, tänkte jag att jag ville antingen bo långt utanför staden eller mitt i. Det fick bli långt utanför. Trots allt vill jag kunna öppna dörren och kliva rätt ut i trädgården och känna gräs under fötterna. Åter till handlingen. Idag var jag alltså in till Stockholm och köpte de sista(?) julklapparna. Jag har inte råd med mer fast jag ser jättefina saker jag skulle vilja köpa. Det får helt enkelt vara färdighandlat för i år. Jag får se till så jag handlar både julklappar och födelsedagspresenter samtidigt nästa år så kan jag kanske njuta av julen mer än jag faktiskt har gjort de här adventsveckorna. Äh, kan vi inte avskaffa det här hysteriska julklappshandlandet och ge varandra hemgjorda presentkort på fika med sällskap på utvalda ställen istället?

På G

Min arbetskamrat som ska sluta i gruppen jag jobbar i håller på att städa ur sitt rum. Hon hade hittat en MK-broschyr som jag gett henne. Den tyckte hon att jag kunde få tillbaka för hon skulle ju ändå inte ha något. Det finns en ny upplaga av den broschyren nu så jag tyckte hon kunde slänga den i så fall. Jag nämnde att jag precis varit på make up-kurs och då kom hon på att en mascara kunde väl inte vara så tokigt i alla fall. Sedan spann vi vidare på samma tema och naturligtvis fick hon prova handsetet som jag har stående på mitt rum. Hon blev jätteförtjust. Hon frågade på och jag svarade så gott jag kunde. Efter ett tag hade hon visat intresse för att handla produkter för över 2000 kr. Det slutade med att hon ville boka en klass. Så det kan gå helt utan att man anstränger sig.

Luciatåget

Vi slog oss ner i kafferummet på mitt jobb och väntade i skum belysning. De flesta visste nog att det var luciatåg på gång men inte vilka som skulle vara med. Det hade skojats om att konsulterna skulle stå för skönsången detta år men jag satt ju där bland publiken så det stämde inte riktigt. Så kom de, mina konsultkollegor plus två till av de orinarie anställda, ut från hissen skred de till gitarrspel och ledstämma. En lucia, för övrigt den enda tjejen, två stjärngossar, två tomtar och en pepparkaksgubbe. Det var den ena tomten som spelade gitarr. De var så duktiga. Så fick jag se mitt luciatåg i alla fall på rätt dag. Jag hade till och med fått vara med om jag velat men jag hade avböjt.

Det beställdes hemgjord pizza hemma. Det är praktisk mat. Alla får vad de vill ha på och ingen går hungrig från bordet. Det brukar inte mina barn göra annars heller men ibland serveras det väl sådant som inte faller riktigt alla i smaken. På Stillas blogg har jag för övrigt utmanat de som känner sig manade. Hon skriver så vackert om hembakat bröd. Min åsikt är att det inte bara är billigare utan även godare med hembakat. Å inte kräver det heller särskilt mycket ansträngning, bara tid. Min utmaning går ut på att baka allt matbröd själv istället för att köpa. Från och med nyår. Är ni med?

"Du är gripen för skadegörelse"

På väg hem från jobbet idag på Östertälje station kom fem väktare gående med två mindre pojkar i ett stadigt grepp om pojkarnas armar. Grabbarna var nog inte mer än 13 högst 14 år gamla. Den ena pojken iklädd tomteluva frågade störigt gång på gång vad han gjort och varför han blev fasthållen. Den ena väktaren tröttnade på hans frågor och svarade: "Du är gripen för skadegörelse. Det finns de som sett dig och din kompis klottra." Grabben som säkert var ganska stöddig i vanliga fall var spak och gråtfärdig. Det var väl inte riktigt så här han hade tänkt att det skulle gå. Mina tankar gick genast till föräldrarna. Det är en vecka kvar till jul. Man behöver inte sådana julklappar.

På AstraZenecas anläggning i Gärtuna där jag jobbar har man en annan tideräkning än i övriga Sverige. Där firar man Lucia idag dagen innan den riktiga dagen. Jag vägrar att fira Lucia idag så jag gick raka vägen till mina ordinära arbetsuppgifter istället. Vid grinden mötte jag representanter för IF Metall som delade ut en frukostpåse. Det fick inte de som gick på luciafirande i matsalen.

Det verkar vara riktig kris i företaget. Inga maschaller, inget ordentligt fika som det brukar vara vid sådana firanden, sa de som varit i matsalen och tittat. Mysfaktorn lyser med sin frånvaro. Idag slutar en av mina konsultkamrater för att börja på en annan avdelning. Nu är det slut på lugnet.

Vilken vecka!

Så var det länge sedan igen. Nåväl, den som väntar på något gott, väntar...alltid för länge som någon sa en gång. Veckan blev en mix av fruktansvärd och fantastisk. Om man tar medelvärdet så...ja...då blev den väl bra till slut. Ytterligheternas ytterlighet skulle jag väl mer vilja kalla den. Martin har varit här och det är alltid trevligt. Mina pojkar har också varit hemma. Det är också trevligt. De sistnämnda har varit lite störiga emellanåt. Det blev sent både måndag och tisdag, alladeles för sent. Jag behöver mina sovtimmar. På fem timmar/natt kan jag klara arbetsveckan men inte med färre. En konflikt därtill mitt i veckan som orsakade ont i magen på flertalet familjemedelmmar gjorde inte saken bättre. Till slut var jag så utmattad av ansträngning att jag mådde illa. Det löste sig men då var jag så trött att jag inte kunde sova. I helgen har jag sovit.

I eftermiddag har jag varit på make up-kurs. Det var kul! Vår kursledare, som är vår Sales Director, använde sig av oss elever som demonstationsobjekt. Jag blev lite full i skratt när det var dags för avsnittet ögonbryn. Det var ingen tvekan om vems tur det var att demonstrera på. Hon frågade inte ens om det fanns någon frivillig. Det var hennes sätt att ÄNTLIGEN få mina bryn fixade. Jag har många gåner sett på henne att hon tänkt att mina bryn borde både noppas och formas men att hon inte riktigt vetat hur hon skulle lägga fram det. Nu fick hon en chans och den var hon inte sen att utnyttja. Nu önskar jag mig en make up-väska i julklapp. Det kommer jag inte att få om jag inte köper den åt mig själv.

Julklappshandeln är i full gång. Igår var jag på Rusta. Det är en affär som alltid överraskar. Förra året hittade jag och Martin färdigt spända målardukar med oljefärger till. Dessa ligger fortfarande under sängen oanvända tillsammans med ett stafli. Någon dag när jag får tid ska jag plocka fram dem och testa min förmåga. Det här året hittade jag lite andra saker både åt mig och åt andra.

Onixdagen

Klockan tio minuter över fem i morse hade jag ner en vas från spiselhyllan. Jag skulle släppa ut Simon och sedan sova vidare en timme till så jag hade inte ens tänt lampan. Där stod jag i mörkret med en trasig vas runt mina barfota fötter. Det var bara att försöka ta sig helskinnad till lampknappen och sedan hämta sopskyffeln. Hur ska denna dagen sluta, hann jag tänka. Dagen på jobbet flöt på bra. Jag gick lite tidigare bara för att jag inte skulle behöva stressa så mycket för att hinna göra det jag måste innan jag skulle iväg till kvällens klass i hudvård. Det hade jag ingenting för. Tåget var så pass försenat, 7 minuter, för att jag precis skulle missa anslutande buss. Det hjälper inte att svära men ibland måste man. Jag kom hem, tiden var knapp, jag lagade till en tallrik gröt bara för att det går väldigt fort. Så ringer telefonen. Det var min värdinna för kvällens förut nämnda klass. Tre av hennes gäster hade blivit sjuka. Snabbt bestämde vi att boka nytt datum men det blir inte förrän i januari. Nåja, jag behöver klasser då med. Nu i december blir det svårt tror jag. Då har folk annat för sig. Det är just så jag inte får tänka men som jag så lätt halkar in på. Jag har lovat mig själv att inte leva andras liv. Det är faktiskt upp till andra att bestämma om de har tid eller inte. Det är inte min avgörande. Som det sa i TV-programmet Hjärnkontoret: "Om man ingenting frågar så får man ingenting veta"

Nytt

Jag har gått i bloggskola ikväll. Därför har min blogg också ett nytt utseende. Min väninna Hanna som jag jobbade med förut och som jag nuförtiden träffar alltför sällan har hälsat på. Vi har ätit kycklinggryta och ris med brownies och grädde till efterrätt. Det var så gott. Efteråt satte vi oss vid datorn och hon lärde mig lite om hur jag ska hantera min blogg. Jag har om jag ska vara ärlig inte lagt så mycket möda på att själv lista ut hur jag ska få den mer personlig. Det var inte det som var meningen från början. Det var texten som var viktig. Nu efter snart ett år så känns det lite kul att kunna göra lite mer. Bloggen är här för att stanna. Även om jag ibland har dröjd onödigt länge med uppdateringar så gillar jag det här sättet att uttrycka sig. Det är inte svårt att göra förändringar men en del saker är bra att veta att de överhuvudtaget finns. Sedan fick jag en lektion i Facebookhantering också. Det är fortfarande ett ställe jag tror jag försöker undvika hädanefter. Att kasta får på folk är inte riktigt min grej. Men jag lovar att jag ska försöka hitta en allvarlig sida av Facebook med innan jag ger mig.

Efter två nätter med ungefär fyra timmars sömn på vardera natt ska jag försöka ta mig i säng tidigare ikväll än det blivit tidigare kvällar. Imorgon kommer min syster hit. Då blir det inte heller tidig kväll.

djkhagkjka

Long time...

Det var ett tag sedan jag uppdaterade något och jag har haft mina skäl. Datorn har varit det mest sega som bara går att uppbringa. Inte ens jag som har en ängels tålamod orkade vänta på den. Så kom det sig att jag under en sådan väntan när jag försökte arbeta med den kom åt något snabbkommando för textstorlek och jisses vilka STORA bokstäver jag fick då. Ett tag trodde jag att datorn hade blivit angipen av något illmarigt virus. I samma veva var jag till banken och "ordnade med lite affärer" och ynglingen bakom disken undrade om jag inte ville kunna "sköta mina affärer" hemmifrån datorn via Internetbanken. Ja, jag är så gammalmodig att jag inte gör det. Jag gjorde, ska väl sägas men så fick jag ett virusangrepp på datorn och fick hela Internet nerstängt av Telia. Där stod jag och hade inte en susning om hur jag skulle kunna betala mina räkningar. Ordning på datorn fick jag efter en tid men jag bestämde mig för att jag inte skulle använda Internetbanken förrän jag hade datorn för mig själv och kunde bestämma själv vad som skulle vara på den. Det har jag nu så jag skulle väl ha svarat ja på frågan om Internetbanken men tyckte att jag skulle ha ordning på datorn först. Nu är ordningen återställd och jag är så glad. I det här fallet hette viruset Mona och var lätt att åtgärda när jag bara visste vad som skulle göras. Det var min kära Martin som såg vad som var fel. Nu har jag lärt mig så det var väl något gott med det onda den här gången med.

Helgen har varit skön utan stress. Minsta pojken fyllde tonåring. Han befann sig hos hans pappa så jag lånade Martins bil och åkte över och grattade honom. Det blev tårta och kakor i sedvanlig mening. De skulle åka och äta på kinaresaurang lite senare. På något vis såg de så förvånade ut när jag kom ensam i bilen. Jag tror inte någon av dem tror att jag KAN köra bil överhuvudtaget. Det är ju så jag knappt tror det själv. Det var en nyttig tur för min egen övertygelse.

Vidare har jag handlat årets första julklapp. Det är bara att inse att det är turbo som gäller nu fram tills dess jag är klar. Jag är väldigt nöjd med det jag hittat. Jag tror den saken passar den lilla fröken väldigt bra.

Bästaste grannarna, del 2

Nu ligger inte en enda pinal kvar på gården av det bråte jag släpade ut från garaget förra fredagen. Min granne har varit framme. Mikael ringde lyrisk av lycka och talade om att det var redan fixat när han kom hem från skolan. Det är läge för blomköp imorgon. Jag tror inte att de kan ana hur mycket jag uppskattar deras hjälp.

Igår var jag värdinna för en Aloe Vera-visning här hemma. Det var mycket trevligt! Å så fick jag prova på att ha värdinnerollen vilket jag tror är väldigt nyttigt att ha provat när man är hemförsäljare som jag. Att jag valde Aloe Vera som produkt kom sig av att jag kom i kontakt med den här försäljaren via nätet och jag föreslog att vi skulle "byta grejer" med varandra. Jag bjöd hem henne att visa vad hon säljer och jag har blivit bjuden hem till henne för att visa mina produkter. Aloe Vera har inte bara hudvård, den var jag måttligt intresserad av, utan även juicer eller geler som de kallar den. Det smakar lite barbiedocka om den naturella, lite mer frukt av den som har tillsats av nektar. Jag köpte en liter gel för att testa om den kan ha effekt på min ofta så oroliga mage. Nyttigheter innehåller den i alla fall och det kan ju aldrig vara fel. Till middagen blandade jag ut den i tranbärsjuice. Den där platstvålsmaken lös igenom när det bara var vanligt vatten jag blandade med. Man ska nog ha bubbelvatten som min väninna blandade ut med igår. Lille Martin grinade illa men Mikael drack med god aptit. Vilken mamma jag är som lurar i mina barn nyttigheter på det där viset!

Summan av kardemumman, följden av att jag hade väninnorna hemma igår, är att det är städat idag och jag kan ägna mig åt roligare saker än att städa imorgon. Jag kanske till och med kan komma utvilad till jobbet på måndag.

Miss Charlstone's öden och äventyr

Idag har jag köpt Damernas Värld. Det har jag gjort av en enda anledning. Den anledningen beror helt och hållet på min nya bekantskap Miss Charlstone. Hon figurerar nämligen som fotomodell i tidningen. Det är en helsidesbild med temat "grön jul". Jag visste att hon agerat fotomodell i somras ute på Lidingö men att det skulle bli en helsidesbild hade jag ingen aning om. Det är inte utan att jag känner mig lite mallig.

Dagen började med brandutbildning. I tre timmar fick vi lära oss allmänt brandvett, hur man hanterar olika typer av släckare samt att ta sig genom en rökfyllt container med diverse hinder i vägen. Mycket verklighetstroget förutom att det var teaterrök. I en sådan tjocka hade ingen klarat sig ut om det varit på riktigt. Men jag fick beröm, inte för att jag gick så bra i containern utan för att jag har en speciell dag som jag byter batteri i min brandvarnare. Det var ingen annan i gruppen som hade det. 1:a advent är min batteribytesdag. I december har jag garanterat ljus tända lite här och där och vips så glömmer man något. Det är så lätt hänt även om man inte tror det. Jag brukar inte glömma ljusen men om jag skulle göra det så vill jag att de som finns i huset ska bli varnade i tid.

Bästaste grannarna

Kanske gör vi vårt bästa för att visa oss från vår bästaste sida båda två just nu men onekligen har mina nya grannar gjort ett väldigt bra första intryck på mig. I fredags när jag rensade ut gammalt skräp och skrot från garaget för att ge plats åt Miss Charlstone och Iris över vintern fick jag en orolig fråga om jag var på väg att flytta. Ablolut inte, svarade jag och berättade att jag skulle få hem en bil och en motorcykel på lördagen som skulle övervintra i mitt garage. Jag skyndade mig också att berätta att jag skulle göra allt jag kunde för att få bort skrotet från gården så snart det var möjligt. Då sa min snälla granne att han och frun skulle bort till tippen och att mina grejor skulle kunna få åka med på deras släp. Jag tackade och tyckte livet var fantastiskt. Idag visade det sig att jag inte ens skulle behöva hjälpa till att lasta och inte skulle de ha något i delbetalning av släphyra heller. Finns det så snälla människor? Jag tror knappt det är sant.

Nå, Miss Charlstone, som nu står i mitt garage, är en Citroën2CV6 Charlstone, därav hennes namn, och Iris är min förra grannes motorcykel. Att Miss Charlstone är en feminim individ konstaterade vi väldigt snart. Hon har dessutom en utstrålning som talar för att hon är ogift. Därför har hon fått frökentitel. På fredagkväll kändes det lite väl spännande med väderleken när det började snöa. De stora vägarna var farbara och utan is på lördagmorgon så vi åkte iväg för att hämta henne. Å hem kom hon helt utan problem. Fort gick det väl inte men vi pinnade på i 80 km/h på E4:an. Andra bilar körde förbi och somliga log åt oss. Har man en sådan bil på vägen så förstår folk att det inte går så fort. Vi behövde på intet vis skämmas. Då var det säkert värre för Hanna och Magnus som körde följebil... Nu står hon där i garaget i alla fall och glänser. Jag har precis varit nere och tittat till henne och Iris. De såg ut att trivas bra med varandra.

Vetskap bättre än ovetskap

En längre tid har vi på mitt arbete vetat att det pågått en jättestor omorganisation. Grupper ska slås ihop, nya chefer utses och även byte av lokaler kommer att bli aktuellt. Ingen har riktigt vetat hur någonting ska bli. Vi har fått följa processen under hösten men trots det, eller just på grund av det, har spekulationerna stått högt i kurs som samtalsämnen runt kaffebordet. Man vill alltid veta lite mer än det som kommer fram och så spekulerar man. Idag fick vi veta hur det kommer att bli. Största förändringen för egen del blir att jag får byta hus och får en ny närmaste chef. Den chefen fungerar redan nu på pappret som min chef men det blir den som nu är gruppchef som blir biträdande istället. Så fick vi då alla till slut veta. Jag tror att det trots allt var en stor lättnad för de flesta. Även om man inte gillar beslutet så är det i alla fall bättre att veta än att inte veta. Ett talessätt lyder "om du kan sätta namn på din fiende har du lättare att bekämpa honom". Det är rätt. Nu får vi en plattform att agera utifrån. En fördel med att jobba som konsult i det här läget som varit under hösten är att jag inte har engagerat mig hälften så mycket som mina arbetskamrater har gjort. Det har inte bekommit mig att jag förmodligen skulle iväg någon annanstans. Mitt resonemang har varit att om AZ inte har jobb åt mig så placerar väl Proffice mig någon annanstans. Jobb visste jag att jag skulle ha och det var huvudsaken. För att summera dagen: Jag är glad!

CSN

Äldsta dottern Erika ringde hem och var upprörd över CSN. Har man försörjningsansvar över sig själv, haft månadslön förut och dessutom är begåvad med lite sunt förnuft är det lätt hänt att blodtrycket stiger en aning när det går upp för en hur CSN fungerar. De är en myndighet som är svår att strida emot och som gärna ser till att använda sin makt näst intill missbruk. Jag minns själv hur jag fick krångla för att få ut pengar jag var berättigad till under en sommar. Efter många långa väntetider i deras telefonkö, lika många samtal med handläggare och mängder med intyg om vad jag sysslade med fick jag mina pengar till slut, i januari. Erika hade upptäckt att decembers utbetalning av studiemedlet inte var så där förskräckligt mycket, halva hyran ungefär. Hennes konstaterande fråga löd: Men hur kan de göra så här? Folk måste ju kunna betala hyran.

Ja, man kan ju alltid fråga sig. Inte får man ha för hög inkomst heller vid sidan av sitt studiemedel. Inte officiell inkomst i alla fall. Somliga månader som just december och juni/juli är månader jag inte riktigt vet hur de har tänk att man ska klara sig om man inte får jobba. Vad gör man då som student om försörjningsansvaret överstiger studiemedlet och man redan har tjänat tillräckligt för terminen. Jo, man jobbar svart om man har den möjligheten. Det gör man inte för att kunna leva loppan utan för att kunna äta mat och betala för en bostad. CSN är alltså ett statligt organ som uppmanar till svartjobb. Jag tror aldrig jag blir klok på dem. Jag är så otroligt glad att jag slipper dem.

SL i ett nötskal

Så har då vinterns pendeltågselände börjat. På allvar? Jag gick hemmifrån i vanlig ordning vid halv sju i morse. Tåget skulle gå 06:39. Vid stationen fick jag meddelandet via skärmen att tåget var inställt. Bussen som går några minuter tidigare hade tyvärr hunnit gå så det var bara att vänta på nästa tåg. Trodde jag. Det blev också inställt. Då kom meddelande om att bussar hade satts in. Vi väntade och väntade men det kom inga bussar. När buss 784 kom som skulle in till Södertälje steg i princip alla på och det blev väldigt fullt. När vi kom till Södertälje visade det sig att inga tåg gick därifrån heller. Men det gick ersättningsbussar. En sådan som skulle till Östertälje klev jag ombord på och anlände Östertälje station tre minuter sent för att hinna med bussen ut till Gärtuna där jag jobbar. Så det var bara att traska de 1500 meterna som var kvar. Kl 08:20 kom jag till jobbet. Det hade tagit mig en timme och femtio minuter att åka det som vanligtvis tar 35 minuter.

Lite senare under dagen var jag in på SL:s hemsida för att se om de lyckats avhjälpa problemet. Det hade dom. Tågen gick som de skulle. Av en slump hittade jag en sms-tjänst man kan prenumerera på. När förseningar uppstår skickas ett sms till de mobiltelefoner som är kopplade till tjänsten. Tjänten är bara på prov. Så småningom kommer den att byggas ut helt om det blir som det är tänkt. Det är ju precis en sådan här grej jag har efterlyst. Varenda minut på morgonen är dyrbar. Tänk att få reda på att man kan äta frukost i fem minuter till, tänk att slippa stå och frysa på en isig station utan att man får någon info alls. Enda smolket i bägaren är att en prenumeration kostar. Jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva betala för den tjänsten. Eller i alla fall de som köper månadskort borde kunna få den gratis.

Snö

Så var åter en helg tillända. Jag har varit i Smedjebacken. Direkt efter jobbet i fredags åkte jag, precis som jag alltid gör när jag ska dit. Det var mycket som hade hänt i det huset sedan jag var där sist. Ny kyl och frys samt diskmaskin. Det kändes så lyxigt att få stoppa ner tallriken i en diskmaskin där. Det har jag inte kunnat gjort förut. Fredagkvällen ägnades mest åt att ta det lugnt i soffan framför TV:n. Den första snön började signla ner från himlen och jag var glad åt att få kura ihop mig innomhus. På lördag besökte vi Lions årliga konstutställning. Där fanns väl någon enstaka tavla jag skulle kunna tänkt mig att ha på mina väggar men det mesta kunde jag inte tänka mig att ha där. Martin och jag hade bestämt att träffa Martins pappa och Maria där. Sedan åkte vi alla hem till oss och fikade. Därefter gjordes ett besök på graven hos Martins mamma. När vi ändå var i Ludvika åkte vi förbi Martins pappa och Maria som var i full färd med att packa inför deras flytt till Tyskland på måndag. Vi fick med oss en massa fryst mat som de inte kan ta med sig. Naturligtvis går det inte att hälsa på Toni och Maria utan att få något i magen. Trots att vi sa redan när de var hemma hos oss att vi inte skulle ha något när vi kom så var vi helt enkelt tvugna att äta lite soppa och smörgås med dem när vi nu kom mitt i middagen. Så kom det sig att vi inte orkade laga någon egen mat när vi kom hem trots att vi hade handlat för det. Vi hade sex st femmor på travet vilket borde bli en vinst på runt 120 kr efter avdrag av avgift. Idag blev det en lång och skön söndagsmorgon innan det var dags för mig att bege mig hemmåt. Tarja la ut fel nycklar i brevlådan och hon var inte anträffbar. Jag hade som tur var en annan nyckelknippa med mig men som saknar överlåsnyckel. Farstudörren bredvid garaget var som tur var bara låst med nedre låset så där kom jag in. Inne är jag men känner mig mer eller mindre inlåst. Simon tittar konstigt på mig när han jamar och vill ut och jag går ner i källaren istället för till ytterdörren. Men han följer snällt och lydigt med. Han är ju så illa tvungen.

Det ordnar sig

Usch vad arg jag var sist jag skrev! Jag tycker inte om att vara sådär arg. Det är mot min natur. Jag brukar resonera mig fram lungt och sansat till lösningar och inte gå på som ett annat ånglok som jag gjorde häromdagen. Morgonen efter skrev jag ett mail som nog osade i min konsultchefs inbox. Två minuter efteråt hade jag honom i telefonen. Det är så skönt när människor förstår att man behöver prata och att samma människa också ger sig tid att lyssna. Å min närmaste chef ställde sig väldigt frågande till påståendet om att inte kunna ta ut komptid i mellandagarna. Det skulle inte vara något problem sa hon. Så då är väl min jul räddad då. Skönt.

Idag har det varit en dag mest som alla andra. Jag har fortfarande inte klippt håret. Det börjar kännas rejält nu. Samtidigt vet jag inte hur jag ska få till tid att gå iväg imorgon. Jag skulle behöva gå till banken också. Antingen får jag prioritera eller så får jag försöka komma iväg tidigt från jobbet så jag hinner båda två sakerna.

Balansakt

Ikväll är jag arg. Det var länge sedan jag var så heligt förbannad rent ut sagt. Jag är på så uselt humör att jag inte brydde mig om att gå på kvällens MK-möte. Jag valde att stanna hemma. Jag har helt enkelt inte tid att gå dit och "slösa bort" en massa dyrbar tid som jag kan använda till att få nya kunder istället. Det är det jag ägnar mig åt istället. Om jag får tro det som framkommigt på mitt arbete idag så känns tanken på att lyfta luren, ringa till min ordinarie arbetsgivare och be om att få byta uppdrag inte alls särskillt främmande. Om jag får tro det som sagts, som en av cheferna uttryckte sig, så får vi konsulter inte ta ut våra inarbetade timmar som komptid under mellandagarna i jul när verksamheten ändå ligger nere och alla andra är lediga. Men är det inte BRA att jag väljer att förlägga den tid jag vill ha ledigt till dagar när ändå ingen verksamhet ska utföras? Är det bättre att jag väljer en period när det finns hur mycket som helst att göra istället så de andra får gå på knäna och ledtiderna för vår produktion blir förlängda? Det kan tyckas som att det bara är två dagar det gäller men för mig blir det sammanlagt en och en halv vecka UTAN LÖN! Julhelgen ligger på vardagar, så även nyårshelgen. Där försvinner fem dagar från lönen. Jag får lön per timme och om jag inte jobbar så får jag ingen lön oavsett det är helg mitt i veckan eller när det ska vara helg. Det är bra att kunna ta ut lite kompledigt när helgen är mitt i veckan. Det får vi alltså inte göra nu i jul.

I förra veckan vädjade en av cheferna att vi konsulter skulle vara mer delaktiga i det allmänna förbättringsarbetet. Han efterlyste förslag på hur man skulle kunna göra för att det ska bli bättre. Å jag och en av de andra konsulterna hade inte gett något sådant förslag. Därför fick vi en liten pratstund med chefen. Det är verkligen en besvärlig balansgång vi konsulter tvingas gå. Signalerna hittills har för det mesta varit att vi är där för att jobba och inget annat. Från början fick vi dessutom jämt och ständigt höra att vi kunde bli frånsagda vårt uppdrag precis när som helst. Vem bryr sig då om att bry sig över förbättringar? Det är inte lätt att veta på vilket ben man ska stå.

Ska jag se någonting positivt i det här så sporrar det mig ännu mer att få igång den här MK-verksamheten på allvar. Samtidigt hoppas jag faktiskt att jag missuppfattat allt ihop. Ibland är det enklast så.

Livet och döden

Det är konstigt hur man kan beröras av det som händer runt omkring på en och samma dag. Idag har det varit en ytterligheternas dag. Först fick jag reda på att en mycket ytlig bekant lämnat jordelivet. Jag har bara träffat henne vid ett tillfälle och känner henne egentligen inte alls men hon var en mycket nära vän till en av fästmannens vänner så jag har hört då och då om hur hon kämpat mot sin onda sjukdom. Hennes död var inte alls oväntad men vem är någonsin beredd? Sedan fick jag veta att en av mina väninnor fick barn i onsdags. Livet och döden möts på en och samma dag.

Dagen startade med en lång och skön mysmorgon, lång frukost och morgonrock till långt inpå dagen. Sedan klev jag i mina kläder och vandrade ut i trädgården och gjorde något åt mina överlövade gräsmattor. Det var riktigt roligt att göra fint i trädgården. Jag är långt ifrån klar med vinterstädningen. Alla rabatter är kvar men det är väl ingen katastrof om de blir kvar till i vår. Funderar lite smått på om jag ska försöka vara ledig några eftermiddagar. Jag har så många komptimmar att plocka ut och jag har fyllt tidsbanken så när som på en halvtimme. Mina söner kommer att vara här tisdag till torsdag nästa vecka när de har höstlov. Att vara ledig hela dagen pga dem känns riktigt meningslöst för de sover ändå hela förmiddagen men jag kan ju göra vad jag kan för att komma hem lite tidigare.

En dag som alla andra

Idag är en sådan där typisk dag när inget särskillt händer. Inget speciellt. På jobbet flöt allt på. Jag kunde gå hem redan kvart i tre. Då borde jag ha tagit vägen förbi Södertälje och sett till så jag fick håret klippt men jag kände mig så sunkig att jag åkte hem istället. Jag kan bara inte förmå mig att gå till frissan med skitigt hår. På vägen hem ringde Mikael och frågade om han fick sova hemma inatt istället för hos pappa som han ska. Självklart fick han det. Vi åt kyckling i ugn med ris och sås gjort på creme fraich och kycklingsky. En kund från gårdagens klass kom förbi och betalade det hon hade köpt. Jag har blivit lovad en klass hemma hos henne om några veckor. Ikväll åkte bastun på. Jag frös lite och det var så skönt att få sätta sig i värmen. Nu fryser jag inte längre och jag ska faktiskt ta och lägga mig tidigt så jag hinner läsa en stund. Det är sådana här dagar man inte får glömma bort att de tillhör livet lika mycket som de dagar när fyrverkerierna smäller runt omkring.

Störd nattro

Igår var jag åter igen på ett insprierande MK-möte. Vi pratade bla försäljningsteknik. Klockan drog iväg och plötsligt var hon för mycket för att jag skulle hinna med det tåg jag skulle behövt åka med. Jag fick ta nästa tåg istället vilket innebar att jag kom hem kvart över 11, en timme senare än jag annars brukar. Efter att ha varvat ner en stund gick jag till sängs och somnade si så där kvart-tjugo över tolv. Tio minuter i fyra väckte Simonkatten mig. Då ville han ha mat och sedan ville han gå ut. Maten står alltid framme så det är bara för honom att söka upp matskålen. Men dörren måste jag upp och öppna. Sedan GICK DET INTE ATT SOMNA OM! Genast jag vaknade började tankarna snurra i huvudet på mig. Det var planering av arbetsdagen, planering av MK och Gud vet allt jag la upp strategier för. Det kändes ungefär som att hjärnan aldrig varit i off-läge någon gång under natten. Sedan blev klockan fem och det var dags att stiga upp. Jag behöver väl knappast tala om att jag är lite trött ikväll.

Underbar SPA-kväll

Igår vistades jag på Skogshöjds SPA-avdelning, en underbar oas mitt i Södertälje. Jag var där och hade "kvällsmys" med fyra andra väninnor. När jag slutade mitt förra jobb fick jag ett presentkort på en SPA-behandling som jag passade på att lösa in. Det blev en kaffeinpackning. Det var alldeles ljuvligt. Jag fick lära mig att kaffe i kroppen fungerar som ett gift medan kaffe utanför på huden fungerar renande. Efteråt åt vi middag. Det var gott men lammfilé var i stabbigaste laget. Efter behandlingen kände jag mig lagom avslappnad och hade föredragit något lättare som en jättestor fruktsallad istället. Tror jag ska fråga efter det om jag ska dit någon mer gång. Som det var nu så kändes lammfilén som en stor klump i magen på mig efter en stund. Nåväl, jag tog med mig en broschyr där alla deras behandlingar står. Jag blev lite konfunderad över behandlingen som hette "ny man". Jag blev lite full i skratt. Själva benämningen kan ju tolkas på flera sätt. Ur det manliga perspektivet och förmodligen det som är huvudtolkningen är väl att den man som genomgår detta ska känna sig som just en ny man när han är klar. Jag som är kvinna tänker mer ut kvinnlig synvinkel. Törs jag verkligen skicka iväg min man på en sådan behandling? Vem vet vad/vem som kommer ut genom dörren. Jag kanske inte ens känner igen honom. Å så var det singelkvinnans perspektiv... :-) Jaja, livet blir inte roligare än man gör det.

Vad hände år 1996?

Äldste sonen ska skriva ett arbete i musik. Ja, han ska inte komponera något musikstycke men väl en text om en musikgrupp och samtida händelser det år gruppen bildades. Jag kan inte komma på en enda världspolitisk händelse. När jag googlade fick jag fram att nya vapenlagen trädde i kraft. Vad som är skillnaden mellan den och den gamla har jag dock inte lyckats få fram. Så kära vänner hjälp mig hjälpa min son!

Om vi övergår till mer samtida händelser så håller mina händer på att torka sönder. Jag smörjer och smörjer men ingenting hjälper. Det är så typiskt för den här årstiden. Det börjar bli kallt, även om de senaste dagarna har varit behagliga, och då torkar skinnet på mina händer. Varje kväll smörjer jag in mig med MK:s Extra Emollient Nightcream. Det är en MYCKET fet kräm men det säger bara slurp så är den helt absorberad. Det värsta av allt är att jag känner att självsprickorna är på väg och det gör så gräsligt ont när de väl är där.

Dagen har varit nästan lika hektisk som igår. Jag är inte riktigt lika trött. Äntligen tog jag mod till mig och ringde till hon som vunnit i min lilla utlottning. Hon blev jätteglad och vi bokade en träfftid. Tyvärr bor hon långt bortanför räckvidden för SL:s busslinjer och jag har ännu så länge ingen bil så vi får helt enkelt träffas här hemma hos mig. Det går bra det med även om jag faktiskt rent personligen hade velat åka ut till henne och se hur det såg ut i de trakterna. Men det går väl fler tåg, får jag hoppas.

Redo för sås?

Min minste son Martin har aldrig tyckt om sås, med undantag för chokladsås då. Han har suttit där med sin potatis eller rishög och ätit den torr. Det går väl men som den såsälskare jag är har jag svårt att förstå. Nåväl, häromdagen höll jag på att tro jag såg galet när minste sonen öste upp sås på tallriken. Olycksfall i arbetet tänkte jag och låtsades som att jag inte sett något. Idag har vi ätit kycklingfilé inlindad i parmaskinka i en sås av grädde, balsamvinäger, kycklingfond och vitlök. Till detta serverades ris. Jag frågade sonen som vanligt om han ville ha sås, skam den som ger sig. Dröm om min förvåning när han tackade ja. I hela hans snart 13-åriga liv har han aldrig ätit sås förutom i de barnmatsburkar jag serverade honom när han var bäbis. Kanske att han faktiskt börjar bli stor? Jag har aldrig tjatat på honom för sås klarar man sig utan rent näringsmässigt men jag vill ju för den skull inte att han ska gå miste om något gott.

Annars har jag jobbat som en liten iller idag. Det har gott i ett, i ett. Det är inte värre än att jag klarar av det men det är knappt jag hinner med att andas emellanåt. Sådana här dagar vill jag bara sjukna ner i soffan och göra ingenting. Men det får jag inte, jag måste förbereda mig för imorgon. Jag har lite frågor till Malin, min MK-teamleader, som jag måste formulera. Imorgon har jag ett viktigt och roligt telefonsamtal att ringa. Jag har haft en utlottning på presentkort på MK-produkter i en butik under en veckas tid. Idag har jag hämtat hem lotteriet och imorgon har jag nöjet att kontakta vinnarna. Jag har en 1:a, 2:a och 3:a. Tvåan kommer jag att träffa personligen imorgon och trean är förnärvarande bortrest. Så det blir ett samtal imorgon. Men innan jag ringer måste jag ha tag i Malin.

Inspektören och bullbaket

Sonen Mikael hade som uppgift från skolan att baka något med jäst. Den uppgiften väntade han givetvis in i det sista med att göra som så mycket annat. Nå, det var inte bara hans fel utan även mitt den här gången. Jag hade kunnat masa mig iväg till affären och handlat det som behövdes igår och så hade vi kunnat ha lite söndagsbak här. Nu blev det ikväll istället. Han har gjort det allra mesta själv. Jag har stått bredvid och höjt min stämma i några förtjusta hejjarop någon gång då och då. Han har verkligen varit jätteduktig! Å goda bullar blev det. Jag tror den pojken ska få baka mer. Det är länge sedan det doftade nybakta bullar. Å det luktar sååå gott!

Det kändes skönt att komma hem till mitt städade hus idag. Jag har tvättat en maskin som jag ska hänga innan jag går och lägger mig. Nu är hög tid att få pojkarna och mig själv i säng. Godnatt!

Främmande

I fredags på jobbet började vi diskutera uttryck. Ett svenskt uttryck är att säga att man " ska få främmande" och då betyder det att goda vänner kommer på besök. Men "främmande" betyder väl i all sin da'r att det är någon som man inte känner??? Nej, det gör inte det, på ren svenska. Det måste vara svårt för invandrare att lära sig vårt språk.

Hur som helst har jag och Martin haft besök av goda vänner från Holland i helgen. Samma goda vänner som vi besökte i deras semesterhus i Munkfors vid midsommartid och som sedan kom och firade min födelsedag. Det var kul att träffa dem igen och den här gången i mitt hus. Vi tog dem med in till Stockholm och vandrade runt till mer eller mindre kända platser för turister. Sedan tog vi en fika på Kaffegillet i Gamla Stan. Där fanns valv från 1300-talet. Det var urmysigt.

Det är bra att få folk i huset ibland. Eftersom jag varit så lite hemma den senaste månaden har det inte blivit mycket till städa av. Å trots att inte jag är hemma så kommer dammet, från ingenstans, och lägger sig som stora korvar på golvet. Är man inte hemma mer än korta stunder i taget hinner man bara flytta runt på saker, aldrig ställa tillbaka. Nu hade jag lite piska på ryggen att faktiskt se till så det var framkomligt. Det resulterar i att huset är städat och snyggt nu imorgon när veckan börjar och jag kanske kan vara lite piggare på kvällarna när jag vet att jag inte har hela huset i en enda röra. Jag kan kanske faktiskt ägna mig åt det jag ska, inte det jag måste. Det ser jag fram emot.

Besinningslöst våld utan spärrar

Vart har spärrarna tagit vägen? De spärrar som grundar sig i empatiskt inlevelseförmåga och som gör att vi har förmåga att bryta ett destruktivt beteende riktat mot en annan människa innan det är försent. Gång på gång både läser vi och hör om besinningslöst våld som slutat i tragedi. I dagens Metro läser vi om Riccardo, nästan 17 år, som blivit ihjälsparkad på en fest. De fyra som nu sitter häktade nekar till brott och hävdar att de handlat i nödvärn. De är inte mer än 16 år gamla. Jag smakar på ordet nödvärn och undrar om de här grabbarna fattar innebörden av det ordet. De var fyra stycken! Var Riccardo lika giantisk som Goliat eller? Man skulle kunna tro det eftersom det krävdes fyra stycken som inte nöjde sig med att få ner honom på marken utan fortsatte att slå och sparka på honom. Om nu den här killen som inte längre finns var en bråkstake eller inte vet jag inget om. Men OM han nu hade bråkat och slagit den där flaskan i huvudet på en av killarna så kan det väl för bövelen inte ha varit så svårt för de andra att övermanna honom och hålla fast honom till lagens långa arm fick ta hand om honom istället. För man får faktiskt inte slänga flaskor i huvudet på någon heller. Jag skulle bli jättearg om någon gjorde så mot mig eller någon jag känner men för den skulle skulle jag inte sparka ihjäl människan eller ens önska livet ur honom/henne. Skillnaden mellan mig och de här grabbarna är att jag har det som kallas för spärrar. Var är spärrarna i stridens hetta hos grabbar som de som nu sitter häktade? Varför har de inga? Ligger skulden hos våra alltmer våldsbenägna tv- och datorspel? Vi förstår med vårt förnuft att det bara är en lek, att det inte är på riktigt och det är därför vi också förstår varför de som blir skjutna och sparkade reser på sig. Vi förstår med vårt förnuft att något sådant inte skulle kunna inträffa i verkligheten. Men har hjärnan verkligen förstått? Eller präglar vi vår hjärna till att begå besinningslösa handlingar när sinnet rinner? Ligger skulden i det alltmer stressade och hårda samhälle vi lever i, familjer som bara umgås i bilen till och från olika träningspass och aktiviteter? När man som liten inte får lära sig umgås och värna om varandra kanske det blir på det här sättet. Vad vet jag? Något är fel när man måste hävda sig genom att sparka på någon och något är radikalt ännu mer fel när sparkarna och slagen inte upphör fast den skadade ligger ner.

Jag brinner av iver

Jag är taggad till tänderna. Jag är laddad som en helt 400 V-batteri. Någonting hände på gårdagskvällens unitmöte på MK. Jag såg mina möjligheter, jag såg att de var sanna och inte bara utopier. Jag kan nå dit jag vill om jag bara bestämmer mig för att våga. Jag har allt att vinna på att satsa! Ju förr dess bättre. När jag hade kommit hem igår gjorde Martin ett försök att prata med mig i telefon. Det gick inget vidare. Jag var inte pratbar helt enkelt. Fortfarande befann jag mig på mötet och min hjärna jobbade i sitt anletes svett för att ta in och smälta det jag hade hört under kvällen. Vi fick en föreläsning av en av de framgångsrika och hon gav oss varsin rejäl dos av mental coaching. Jag har aldrig varit med om maken för jag var så peppad och så fylld med energi igår att jag inte kunde sova. Det har aldrig hänt förut. Det känns verkligen som att jag brinner inombords. Ytterligare en aspekt av MK visade sig. En sida jag inte tänkt på förut. Kanske jag inte sett den för att jag inte sett mig själv inneha den rollen och därför inte satt upp det målet. Vad är det som sker, vad är det vår SD sysslar med om måndagkvällarna på våra möten om inte ren mental coaching? Jag som så gärna vill jobba som mental coach men aldrig sett hur jag ska kunna få möjlighet till det. Plötsligt känns det som att det inte längre är omöjligt. En dag om inte alltför länge kommer jag själv att få utöva det. Gud, vad jag längtar!

Veckan som bara kom och gick

Tiden bara svischar förbi. Veckan består bara av måndag och sedan söndag. Någon gång däremellan är det fredag. Var de andra dagarna tar vägen är en gåta. För två veckor sedan var jag fast besluten om att jag skulle stå fullbokad med hudvårdsklasser de här två veckorna som kommer. Just nu har jag EN konkret klass inbokad, i slutet av nästa månad. Jag hade en klass förra veckan i tisdags men den kom jag inte så långt som jag hade hoppats på. Den klass jag skulle ha till veckan blev inställd så nu står jag utan helt och hållet och går därmed miste om att nå mitt eget uppsatta mål den här månaden samt att jag missar den make up-kurs jag skulle fått gå om jag lagt in två ordrar. Det känns lite motigt men det är väl bara att inse att jag inte kan mäta mig med de duktiga försäljarna som jag träffar på våra möten, ännu. Det är så lätt att dras med av de andras entusiasm. Men det är sällan det går att bli profet på sin egen hemmaplan. Idag har jag varit på team-möte och fått en massa bra tips om hur jag gör för att komma i kontakt med andra människor än de jag redan känner. Jag VILL sälja tillräckligt för att bli stjärnkonsult det här kvartalet. Jag VILL få äran att åka med till Göteborg på utbildningsdag. Å jag VILL ha en röd kavaj. Jag har en månad på mig. Stoppa tiden! Så jag hinner med.

Danmark tur och retur

Jag har varit i Danmark med sönerna och fästman. Förra torsdagmorgonen klockan 8 åkte vi med bilen mot Göteborg och tog färjan till Frederikshavn för att sedan fortsätta ner till Give där vår campingstuga stod. På fredag var det grisväder redan när vi vaknade. I receptionen hade de fått uppgifter om att vädret skulle bli bättre mot eftermiddagen för att sedan hålla borta regnet på lördag. Vi bestämde oss snabbt för att åka på sightseeing på fredag och spara Legoland som var den stora händelsen till lördag. Sagt och gjort, vi packade in oss i bilen och åkte iväg för att titta på sydjylland. Det blev en tur in i Tyskland också innan vi var hemma. Pojkarna fick till och med åka några kilometer autobahn vilket de hade frågat om. På lördag hägrade Legoland. Det var lika kul den här gången att vara där som för 25 år sedan när jag var där förra gången. Det är helt fantastiska byggnationer de har byggt upp. Jag tror jag aldrig kan se mig mätt på dem. På söndag var det så dags att bege sig hemmåt. Vi åkte i god tid för att inte behöva stressa och för att hinna med en eventuell trafikstockning. Det gick så bra att ta sig till Frederikshavn så vi hann med en tidigare båt. Det innebar att vi kom hem sen kväll istället för mitt i natten. Vi är alla väldigt nöjda med resan. Mina barn är helt underbara att ha med på resa. Inte ett gnäll eller tjafs på hela tiden fast det blivit många långa timmar i baksätet för dem. Det har verkligen varit bara, bara trevligt. Fin stuga har vi bott i också med lyxen av en egen toalett och dusch.

När vi kom hem ringde jag mamma för att meddela att vi var hemma. Det visade sig att hon hade försökt få tag i oss för pappa hade fått en hjärtinfarkt i lördags. Den var inte så stark så den nockade honom men en infarkt är alltid en infarkt och ska tas på största allvar. Han är kvar på sjukhuset men mår hyggligt efter omständigheterna. Jag pratade med honom igår och då lät han ganska pigg. Tack och lov att han är så insatt i sjukdomslära så han genast förstod vad det var frågan om. Vem som helst annars hade kunnat få för sig att avvakta. Å då hade det kunnat gå riktigt illa. Det är vid sådana här tillfällen men påminns om att livet är skört. Ta därför vara på de du har runt omkring dig. Mitt vad det är kan det vara försent.

Arbetsleda/lust

Vi har väldans lite att göra på jobbet. Det är nästan så jag blir lite orolig att de ska skicka iväg oss konsulter. I sådana lägen känns det riktigt bra att ha en fast tjänst på den konsultfirma jag är anställd på. Trots det låga inflödet på arbete hade vi ytterligare en konsult på intervju idag. Ok, en slutade i fredags och bör väl ersättas men med det låga inflöde på arbete vi har nu borde vi klara oss några veckor. Det är inte företagsekonomiskt försvarbart att jag tex sitter och "sorterar gem". Men det är deras bekymmer. Idag tog jag långlunch och åkte in till Snäckviken och åt med Malin, min teamleader och tillika mentor på MK. Det var kul och peppande att träffa henne, som vanligt. Jag berättade för henne om mina planer och mina mål, jag frågade en massa saker som jag inte hade klart för mig och jag fick väldigt bra svar. Vi kom väl fram till att det mål jag satt upp för den här perioden var lite väl högt satta, berodde delvis på ett missförstånd från min sida. Men samtidigt vet jag ju att om jag så bara klarar hälften så klarar jag det målet i nästa period. Men framför allt har jag bestämt mig för att ha kul. Om jag gör det här för att tjäna pengar så kommer jag bli besviken. Det kommer dröja innan jag kan börja plocka ut något åt mig själv. Så länge får jag njuta av förmånen att ha tillgång till alla dessa produkter. Så nu ska jag gå ut i badrummet och göra en liten ansiktsbehandling.

En vecka till

Så har ytterligare en vecka förflutit. Undrar just var den tog vägen. Det är så märkligt med tid. Om man fyller den med aktiviteter så försvinner den fortare än man anar. Vill man att tiden ska räcka riktigt länge ska man inte göra något alls. I Bodil Jönssons bok "Tio tankar om tid" skriver hon om vår stressiga värld och vart de evighetslånga sommarloven hon kommer ihåg från när hon var liten tagit vägen. Hennes slutsats är att idag ruschar vi fram och gör helt otroligt många saker. När hon var liten och hade sommarlov var hon hela tiden hos mormor. Det är väl helt enkelt så att om man gör en massa saker som tar lite tid var så har vi svårt att lägga ihop det. Följdaktligen upplever vår hjärna att bara lite tid har gått fast det är en hel massa timmar, dagar, veckor, månader eller år som förflutit. Det där sista är min egen teori. Jag har inget belägg för att det skulle vara sant.

Efter måndagens möte på MK tog jag mig i kragen och satte igång på allvar. Tiden bara går och går. Om jag inte fokuserar och satsar tid så kommer jag inte att komma någon vart. Det skulle ju vara kul att få ihop de pengar jag lagt ut i alla fall. Vips hade jag lite inbokat. Tyvärr lite sent i månaden men ändock. I torsdags kom Martin hit och på fredag åkte vi hem till honom. I lördags kom Martins nya arbetskompis med fru på middag. Det blev en trevlig kväll. Idag har jag åkt hem och imorgon börjar en ny vecka.

Rosor

Jag har köpt rosor för en krona styck. En stor fin bukett pryder mitt vardagsrumsbord. Det var utförsäljning på ICA och jag lyckades komma över en bukett som inte hade börjat ruttna. Annars tycker jag att helgen har varit för kort. Jag skulle gärna varit ledig en dag till. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och pallra sig iväg imorgonbitti. Det är konsultmöte på kvällen så jag kommer inte hem förrän sent. Men den här gången har jag förberett med mat så jag inte ska behöva panikhandla på Centralen. Å få ont i magen för att jag kastar i mig det jag köpt.

Jag hade minsta sonen här som hastigast innan hans pappa hämtade honom. Han hade varit med en kompis på Gröna Lund. Hans pappa meddelade att den 24:de september skulle pojkarna vara här hos mig. När det stod klart för mig att det var en måndag skrek jag ett högt NEJ!!! Mina lediga måndagkvällar är hädanefter heliga för mig. Det är då måndagsmötena äger rum och dom vill jag gå på. Min stackars son tittade på mig och sa att han och brorsan kunde vara ensamma hemma. Men det är ju inte det. Jag vill helt enkelt inte gå om de är hemma hos mig. Det förklarade jag åt honom i telefonen senare när jag pratade med honom. Han skrattade och sa att han förstod. Älskade unge!!!

Annars blev det väl inte så mycket gjort idag. Jag har städat och tvättat. Nu ska jag packa väskan för imorgon och sedan ska jag sova.

Dagens hygglo

Det slutade snurra i huvudet på mig. Dagen efter mådde jag bra igen. Hela veckan gick sedan i en rasande takt och plötsligt var det fredag och kräftskiva. Dagen innan hade jag avtalat med Lasse att han, jag och ett par stycken till skulle ta en taxi ut till festplatsen som var belägen tre km från närmaste busshållplats rakt in i skogen. Där bor min förra chef. Jag och Lasse skulle höras Dagen D. Vi var ju överens så jag hade inte så bråttom med att ringa honom. Efter lunch när jag fick tid att läsa mina mail såg jag att det fanns gäster som fortfarande hade plats kvar i sina bilar. Jag ringde en av dem men den platsen var redan upptagen. Då ringde jag den andra men utan större framgång där. Dröm om min förvåning när jag hörde att det var mina taxikompisar som hade fått platserna. Å det UTAN att höra av sig till mig!!!! Snälla Erik erbjöd sig att komma och hämta mig vid busshållplatsen om jag bara kunde ta mig till den. När jag ringde Lasse för att fråga vad han menade med att bara strunta i att höra av sig till mig hade han gått för dagen från jobbet och något annat telefonnummer hade jag inte. Jag var ARG!!! Ett tag funderade jag allvarligt på att ta pendeln till Stockholm och kliva på bussen till Smedjebacken istället för att gå på fest. Efter ett tag i omklädningsrummet på jobbet där jag tog ganska gott om tid på mig för att lugna ner mig beslöt jag mig ändå att det skulle vara ganska skönt att få säga vad jag tyckte och höra hur mina "kompisar" hade tänkt. Å så skulle jag ju träffa en massa annat trevligt folk. Det ville jag inte missa.

I Södertälje hade jag tur med kommunikationen. Bussen gick fem minuter efter att jag kommit dit. När jag kom fram till "min" busshållplats steg jag av och tog fram mobiltelefonen. Ingen täckning! Det var bara att börja traska. Under tiden gjorde jag tappra försök att få iväg ett sms till "snäll-Erik" om att jag var på promenad mot kräftskivan. Precis när jag fick iväg sms:et stannade Sissi med fullproppad bil. Jag placerade mig i framsätet i Hannas knä. Det blev lite trångt men ack så roligt. När vi väl hade pallrat oss ut ur bilen och tagit oss in i huset mötte jag Lasse och han fick veta att jag kände mig akterseglad. Han hade någon loj kommentar om att jag skulle hört av mig. Det var ju precis det jag gjort men då hade han gått hem. Jag vägrade diskutera saken mer för nu var jag på fest.

Det blev en väldigt trevlig fest som inte tog slut förrän klockan var över 3. Då hade vi de sista timmarna suttit i sovrummet allesammans och sjungit till gitarrspel. Klockan var över halv fyra när jag kom hem. Sedan sov jag sött till halv tio i morse. Det har varit husvisning av grannhuset idag. Det kom några stycken och tittade. Jag hoppas det blir sålt snabbt. Jag har inte gjort så många handtag idag. Åldern tar ut sin rätt. Det känns i hela kroppen att jag var uppe i 23 timmar dygnet innan.

Med anledning av gårdagens kräftskiva måste jag ändå få utse några titlar.
Kvällens Hygglo: Tveklöst Lasse som glömde/struntade i att ringa mig och tala om att taxiplanerna var ändrade. Vad ska man med fiender till om man har sådana vänner?
Kvällens Snällaste: Erik som direkt erbjöd sig att hämta mig vid busshållplatsen. Vad vore världen utan sådana hjältar?
Kvällens Snyggaste: Erik, min "gamla" fadder som gick omkring med TVÅ partyhattar på sig när kvällen hade gått några timmar.

Hela världen snurrar

Jag är yr i huvudet. Därav kommer även ett lätt illamående. På köpet? Jag har två teorier till den här åkomman. Antingen kommer det av att någon nerv är i kläm i min högra axel/nacke. Sånt kan man må helt konstigt av. Eller så är det ett utslag av den senaste tidens stress på jobbet. Lyssnar man inte när ens psyke försöker tala vänligt med en så måste psyket ge en mer tvingande order så man tar det lugnt. Å lugnt är precis vad jag tvingas ta det om jag inte ska vingla och falla.

Nåväl, igår var jag in till Södertälje och handlade. Jag hittade en precis exakt sådan kjol jag var ute efter, på second handbutiken Kom och C. Där kan man verkligen göra fynd för inga pengar alls. Sedan hittade jag en ärmlös t-shirt att ha till på en annan affär som kostade tre gånger så mycket...

Mina första tomater är klara för skörd. Den första avsmakades i fredags. Det var med andakt jag åt den lilla. Nu finns det fler som väntar på att bli plockade. De rödbetor som fortfarande finns kvar i jorden är klara för skörd. Nu ska jag gå ut och plocka en squash som jag ska rosta i ugnen. Den ska serveras till ugnstekt citronpepparkryddad lax och potatis.

Allt som inte är stulet kommer igen

I flera dagar letade jag efter laddaren till min mobiltelefon. Den var spårlöst borta. I takt med att tiden gick minskade styrkan på batteriet tills helt enkelt dog. Desperat gick jag till min förra granne Tarja och frågade om hon hade en laddare som skulle kunna passa. Jag hade något svagt minne av det. Visst hade hon en laddare som passade och som hon dessbättre inte var i något akut behov av eftersom den bara passade hennes jobbtelefon som hon kunde ladda på jobbet. Jag gick hem och pluggade i kontakten i väggen och andra änden av sladden i telefonen. Så kunde jag äntligen nå yttervärden igen. Nåja, med min stationära telefon kan jag ringa hur mycket som helst, om jag håller mig till stationära telefoner vill säga. Den är spärrad för mobila uppkopplingar. Det är en kvarleva sedan flickorna inte kunde hålla sig från att prata måttligt med kompisarnas mobiltelefoner. En timme ungefär efter att telefonen var klar att användas igen hittade jag laddaren, i minste sonens rum. Hur den hamnat där är en gåta. Han har absolut ingen användning av den. Jag bad ett tyst förlåt för alla fula tankar jag haft om än den ena än den andra som tänkbara tjyvar och Guds frid sänkte sig över huset.

I morse när jag skulle gå till jobbet såg jag en jacka hänga under min hatthylla som inte alls skulle hänga där. Hela förra veckan har jag trott att det var mammas jacka. Mamma har åkt hem och jackan hängde fortfarande kvar. Vid närmare undersökning visade det sig att mamma var alldeles oskyldig. Jackan tillhörde någon helt annan. Vems det var upptäckte jag när jag kikade i plånboken som personen i fråga hade glömt kvar i ena fickan. Ikväll har jag fått tag på ägaren. Hon hade letat och lät lättad när hon hörde att den var i säkra händer.

Allt som inte är stulet kommer igen brukar min mamma säga. Det kanske inte gäller riktigt allt men nästan.

Funderingar, betraktelser och reflektioner

En dryg vecka har gått sedan sist. Det blev en väldigt trevlig helg med Conny och Annette här. Det var fantastiskt roligt att vara på Solvalla även om det inte blev någon direkt vinst att prata om. Av sammanlagt satsade 258 kr, V75:an inräknad, blev min vinst 81 kr. Men jag hade kul och det var det viktigaste. Min dotter Hanna var väl den enda som gick därifrån med mer pengar än hon gick dit med. Vi skulle ju fira hennes födelsedag, eller Martin skulle fira den eftersom han inte kunde vara med på måndag, så hon fick lite spelpengar och vann sammanlagt lika mycket som hon satsade.

På måndag var det min tur att fira Hanna. Det blev riktigt lyckat. Förutom vi som hör till huset var även Maria, Silje, pappa Thomas, mormor och morfar och Sara här. Det bästa av allt var att jag tyckte mig se att Thomas och Hanna kunde närma sig varandra. Hanna bjöd hem honom till sig och Magnus. Tar han inte den här bjudningen från hennes sida så är han fullständigt korkad. Det vill jag inte tro. Den mannen har jag älskat en gång i tiden och är han korkad så innebär det ju att även jag är det, eller var...

Arbetsveckan började ganska lugnt för att sluta i ett arbetstempo som inte är mänskligt. I fredags när jag kom hem kände jag att min kropp var redo för ett bastubad och så blev det. Det var så skönt att kunna ligga och bara slappna av och känna värmen gå in i mina trötta muskler och samtidigt låta hjärnan bli helt tom på tankar som rörde jobbet. Igår, lördag, pysslade jag med diverse hushållsgöromål som att plocka i och ur diskmaskinen, tvätta, sköta om tomatplantorna, gräva i komposten, mm mm. Mikael åkte på radiohajk redan klockan 8 på morgonen så det var bara jag och lilla Martin hemma. I senaste numret av tidningen Buffé hittade jag ett recept på en jordgubbssmothie som jag provade och bjöd den kvarvarande sonen och hans kompis Fredrik på. Det var fantastisk gott och passar utmärkt till mellis. Skolan börjar ju snart och då får jag se till så jag har något annat hemma än bara toastmackor. Mackorna är goda men rena fettbomberna. Till middag lagade jag pytt i panna och serverade mina egna inlagda rödbetor. Lille Martin tittade misstänksamt på dem och sa att han inte trodde att de kunde vara godare än affärens. Sedan han smakat var han tvungen att säga att han haft fel, att mina var godare. Jag sken som en sol. Idag tog jag lite sovmorgon och steg inte upp förrän tio över nio. I vanlig ordning gick jag ett varv runt huset, som jag alltid gör när jag är ledig, med frukostens avslutande kaffekopp. Jag konstaterade att den nygillrade ölfällan hade skördat nya snigeloffer. Tomatplantorna fick lite vatten och där fanns den första ljusröda tomaten. Det finns massor av gröna men nu är den första på väg att bli röd. Tänk att man kan bli så glad för en liten ljusröd tomat!

Katten och grönsakssoppan

Det blev squashsoppa igår fast inte till lunch utan till middag. Tyvärr råkade jag krydda den med lite för mycket peppar så den blev lite väl het. Idag åt jag lite till lunch och då var min katt nedanför mig och bönade och bad om att få lite av det där som jag höll på att göra iordning. Det kunde ju vara något smaskens som en ostbit eller en köttbit. Jag talade nogsamt om för honom att det var grönsakssoppa jag tänkte värma. Men han gav sig inte. Dumma katt tänkte jag och hälde upp lite i en skål. Dröm om min förvåning när han lapade i sig alltihop. Förut har jag gett honom pommes frites vid två tillfällen. Det har han ätit utan att protestera. Det kanske går att göra en vegetarian av honom?

Annars har jag gräsligt ont i min nacke och mina axlar, i synnerhet min högra. Iprengel och alvedon tar bara udden av det onda. Jag hoppas det är bättre imorgon för då ska jag och Martin gå på Solvalla med Conny och Annette. Hanna och Magnus kommer också med. Nu känner jag mig mer eller mindre invalid. Det hoppas jag slippa känna imorgon.

Åter på hemmaplan

Så var jag hemma igen, hemma i Järna alltså. Det känns skönt även om jag nog hade kunnat tänka mig att stanna borta en stund till. Nu börjar pusslandet att få ihop de aktiviteter som ska utföras innan nästa måndag är till ända. Barnens pappa ska bort över helgen och han har anlitat storasyster som barnvakt i brist på att deras mor kände att hon hade tid. Det känns urfånigt att säga nej till att pojkarna får vara i sitt eget hem när jag är hemma men jag får inte ihop det på annat vis. På fredag får vi besök från Karlskoga. Det som var tänkt från början var att de skulle komma hit, vi skulle gå på Solvalla på lördag och samtidigt fira Hanna som blir 18 på måndag och sedan grilla på kvällen. Mamma ringde för någon tid sedan och meddelade att de tänkte komma hit precis den helgen. De hade redan beställt biljetter och vad kan jag då göra? Jag sa som det var att jag har främmande den helgen så de får roa sig själva så gott det går. Mamma och pappa får så gärna komma hit och hälsa på men jag hade väl uppskattat om de hade frågat om det passade först. Nu hade väl mamma dessutom sagt till Erika att hon och pojkarna kunde vara hemma i huset istället för hos deras pappa på Solåkra där han bor när han nu ändå inte var hemma. Att höra efter med mig först om det var lämpligt var det ingen som tänkte på. Å det känns så dumt, så otroligt dumt, att de inte kan vara här. De är ju mina barn. Den lilla lugna tillställningen med Conny och Annette på sammanlagt 5 personer tenderar nu att bli 10 personer istället. Nå, det ska nog lösa sig. Jag hoppas jag har sagt ifrån tydligt nog nu. Det som sedan återstår är förberedelserna inför Hannas kalas/bjudning på måndagkväll. Jag ska beställa smörgåstårta imorgon och se till så det finns kaffebröd.

Det var roligt att komma hem och se hur tomaterna har blidat små frukter och hur mycket squashen hade vuxit. Jag har några riktigt stora squasher och mer blir det. Imorgon blir det squashsoppa till lunch det är ett som är säkert. Vi kommer äta squashsoppa till det rinner ut ur öronen på oss. Det är även dags att skörda rödbetorna och att plocka vinbären. Men det tror jag jag sätter pappa på att göra när han kommer på lördag. Plocka vinbär alltså.

Semestertider

Det är så härligt att vara ledig!!! Att få vakna i tid och äta frukost i lugn och ro. Inte minst är den här semestern härlig för att Martin och jag nu går in på fjärde veckan tillsammans utan något avbrott. Vi som bara ses på helgerna annars. Hur ska jag stå ut när den här veckan är till ända? Som jag skrev i förra inlägget lever jag inte precis med datorn så här när semestern pågår som mest. Här följer en sammanfattning av det som hänt sedan sist.

Sönerna kom hem från scoutläger i Skåne. De hade haft fantastiskt kul. Två dagar efter deras hemkomst åkte jag och Martin med dem hem till Martin. Vi gjorde lite utflykter bland annat till Stollbergs gruva som är ett friluftsmuseum med dagbrott. Pojkarna tyckte det var intressant och uttryckte en önskan om att få se Falu koppargruva. Då åkte vi dit och var med på en guidad tur. Vi hann med annat också. Jag klådde dem i kubb en av dagarna. Det var inte meningen, det bara blev så. Nå, de kom över förlusten ganska snabbt, såg det som en engångsföreteelse. Kvällen därefter skulle vi spela minigolf. I minigolf brukar jag aldrig behöva anstränga mig för att förlora. Det går av sig självt. Men den här gången fick mina grabbar bli lite matt på mig för efter tre banor hade jag endast slagit 4 slag! Sedan gick det väl ungefär som det brukar och jag slutade på tredje plats.

Vi åkte hem till Järna igen. Där packade jag om väskorna, såg till att pojkarna kom iväg till deras pappa och sedan åkte jag och Martin hem till honom igen för att nästa dag bege oss på årets mc-semester. Den här gången styrde vi kosan mot Polen. Vi sov första natten i en stuga i Värnamo. Sedan fortsatte vi till Ystad. Vi var ganska tidigt framme i Ystad så vi tog en liten utflykt till Simrishamn. På väg dit stannade vi i Kåseberga och tittade på Ale Stenar, en välbevarad skeppssättning. Kl 22 åkte vi iväg med båten från kajen i Ystad. Det blev tidig uppstigning för vi skulle lämna båten redan kl 7 morgonen därpå. Vid 11-tiden var vi framme vid vårat hotell i Kolobrzeg.

Det är så lyxigt att bo på hotell. Det är inte det där med att någon kommer coh bäddar min säng som jag tycker är lyx. Det är den där känslan av att jag bara kan koppla av och bort allt vad vardagsbestyr heter och bara njuta. För att inte tala om frukostbuffé. Är det något jag verkligen uppskattar med att bo på hotell så är det dessa underbara hotellfrukostbufféer. Jag hämtar mer än jag egentligen orkar och sedan sitter jag länge och äter.

Vi har promenerat och promenerat och promenerat. Polen har ju bara kontakt med havet på den norra sidan. Den kustremsan är lång och jag har bara sett en liten del av den men jag törs nog ändå påstå att jag är förälskad i den. En sådan fantastisk strand med en sådan underbar sand. Jag började fantisera om att åka på badsemester med grabbarna nästa sommar. Dyrt var det inte heller så det känns som att jag skulle ha råd att ta dem med på en riktig badsemester om vi skulle åka med dem dit. Men det var fler än Martin och jag som visste att det är härligt att befinna sig i norra Polen den här tiden på året. Det var propptjockt med folk. Nu var vi ju inte där för att bara se stranden utan mer för att se hur det var att vara i Polen. Martin har inte varit där på 31 år och kan bara några få glosor. Jag kan ingen polska alls men lyckdes till slut lära mig hur man säger tack, glass och te. Jag som inte brukar ha svårt för att lära mig språk (komma ihåg dem är en annan femma om jag inte övar) kan för mitt liv inte lära mig höra skillnad på alla olika tje-ljud, än värre kunna uttala dem rätt. Det går bara inte. Det är så många diftonger som inte passar i min mun, som aldrig förut funnits där och därför vill inte tungan och läpparna alls forma sig som jag vill att de ska. Sammanfattningsvis trivdes jag mycket bra i Polen och jag vill verkligen åka tillbaka.

På hemvägen nattade vi över hos kusin Fredrik med fru Lotta och deras lilla Johanna. Sedan började vår mödosamma resa hem. Det var varmt och vi var ovana vid att sitta på motorcykeln. 30 mil går bra om man är ovan, så även 45 men vi körde 65 mil! Från Bjärred till Smedjebacken. Det gick bra och vi var hemma i god tid men ajjj, vad det känns i rumpan en dag som denna.

Idag är det också varmt. Under hela Polenresan har vi bott en kvarts promenad från en av de härligaste stränder jag någonsin befunnit mig på. Vattentemperaturen var dock inte så tilltalande så jag ville bada, de härliga vågorna till trots. Idag har jag badat "hemma" i Smedjebacken, vid "sommarstugan" som Martin och jag har börjat kalla hans hus. Det var skönt i vattnet när jag väl kom i. I och med badet så var väl alla krav för en bra semester uppfyllda. Jag har hunnit med det jag hade tänkt hinna, en liten semester med pojkarna, en mc-semester med Martin och så har jag badat. Visst har jag gjort mer men jag menar i stora drag. Å lite grann av semestern återstår ännu.

Ölparty i trädgården

Det blir så lite tid över att blogga när sommaren är som vackrast och jag är som mest semester så eventuella läsare gör bäst i att ställa in sig på att det inte blir så många uppdateringar de närmaste veckorna. Nu regnar det och jag får alltså tid att skriva.

I fredags när jag hade jobbat klart, jag gick hem två timmar tidigare än beräknat, så packade jag mina väskor och Martin och jag åkte till Smedjebacken. Vi kom tillbaka hit på söndag. Då skulle mina grabbar komma från scoutlägret i Skåne.

Hela trädgården är full av sniglar igen. Jag har hört att de har en förkärlek för öl. I våra förtvivlade försök att få bukt med eländet köpte jag öl och hällde upp i en skål som ställdes ut där den största kongressen brukar äga rum. Sedan uppstod ett facsinerande skådespel. En gång tidigare har jag varit med om något liknande. Det var när vi hade fått in myror i källaren och hällde myrgift på en kartongbit. Först var det så där en fyra fem myror som åt av det. Efter en halvtimme var där ca 400-500 myror. Alla gick sedan snällt och lydigt hem för att mata drottningen och vi såg inte till några fler myror det året innomhus. Den här gången var det sniglarna som i det närmaste slogs om att få sig en slurk öl. Efter en timme, sniglar är inte lika flinka i fötterna som myror, trängdes de på väg ner mot en säker drunkningsdöd. Så nu är det gardenparty för sniglarna resten av sommaren. De som inte dör i min frys får dö drunknade i öl. Jo, det är sant som de säger. Alkoholen skördar sina offer.

"Tio små negerpojkar..."

Vi skulle ha haft en liten miniklassträff ikväll. Vi har trixat hit och dit med datum för att det ska passa så många som möjligt. Till slut bestämdes ett datum. Trots det har en efter en fallit ifrån. En flyttar, en är gravid och mår dåligt, en skulle på festival och en är på semester. Till slut var det bara jag, värdinnan och en trött hemvändande utlandsboende klasskompis som helst skulle träffats imorgon istället kvar . Då ställde vi in. Det liknade ju i alla fall mer och mer historien och de "Tio små negerpojkarna" Fast man får nog byta ut negerpojkar mot kemiingenjörer... Istället fick jag tid att gå till frissan vilket var bra. Å så är jag hemma nu ikväll när Martin kommer. Han börjar sin semester idag och åker hit mest bara för att han kan. Nu ska jag ut och njuta av den underbart härliga sommarkvällen vi har idag. Vem vet hur länge sommaren stannar den här gången?

Grannlös

Nu har jag ingen granne längre. Tarja flyttade idag. Visserligen inte så långt bort men ändå återigen är det tomt och tyst i huset här bredvid. Jag minns med fasa året det stod tomt när mina förra grannar hade dött. Huset blev själlöst. Hus vill ha invånare. De blir ledsna och sjunker in i ett mer eller mindre deprimerat tillstånd som människolösa. En del hus som är obebodda går in i dvala för att de inte orkar med sin ensamhet. De står där med tomma och svarta fönster som ingen tittar ut genom. Jag minns hur jag upplevde förändringen med mitt grannhus. Det var ett pensionärspar som bodde där. Mannen dog hastigt och frun kort därpå. Jag tror hon sörjde ihjäl sig. Jag minns förändringen från när hon fortfarande levde men låg på sjukhus, till att hon dog. Utan att veta om att hon faktiskt hade lämnat jordelivet drömde jag en natt att jag satt på trappan och pratade med hennes man som dött fem veckor tidigare. Det enda jag minns konkret av det samtalat var att han sa att "Nu är det verkligen tomt i huset". På morgonen tittade jag på huset och tyckte faktiskt att det såg väldigt tomt ut fast det fortfarande var fullt möblerat. Men husets själ var borta. Det var precis som att ingen längre bodde där. Några dagar senare fick jag reda på att även frun hade dött någon dag innan jag hade drömt min dröm.

Nu är huset tomt igen. Tur att Tarja inte flyttar så långt bort. Bara till början av gatan. Vi kan fortsätta att umgås. Å egentligen är jag jätteglad för hennes skull för hon får större yta att bo på. Å så är jag glad för att dottern till mina förra grannar äntligen kan göra sig av med huset som hon ärvde av sina föräldrar och som hon hittills har hyrt ut. Nu kommer jag få riktiga husägare till grannar. Jag undrar så vilka det blir.

Hjälp när man behöver det som mest

Till skillnad från igår känner jag mig väldigt tillfreds med livet. Allt ordnar sig ju precis som jag försökte intala mig. Barnens pappa Tomas hittade en ryggsäck på rea som han köpte, en likadan som den som blev stulen. Så var det bekymret ur världen. Jag blev så glad att jag plötsligt hörde mig själv säga till Tomas i telefonen att han var en pärla. Det trodde jag aldrig att jag skulle få anledning att säga någon gång åt honom. Nåväl, han kan nog må bra av lite uppskattning från mitt håll. Mitt eget bidrag av medmänsklighet till omvärlden fick jag tillfälle att ge i eftermiddag. Grannen Tarja ringde och frågade om hennes förra man, hennes barns pappa, kunde få låna min gräsklippare. Han har precis flyttat till hus och Tarjas gräsklippare är trasig. Självklart fick han låna den. Som tack fick jag ett paket med mazariner. Det var alldeles onödigt försökte jag förklara och fortsatte med att livet skulle vara så trist om man inte hjälpte varandra. Det är min absoluta övertyglese att om jag gör vad jag kan för att hjälpa andra så kommer det i längden att spilla över på mig själv. Om inte annat så mår jag gott i att veta att en annan människa har mått bra på grund av mina handlingar. Det behöver inte vara tjänster som man får igen av samma person man hjälpt. För att ta ett exempel ur verkliga livet: En högst ytlig bekant hade huvudvärk. Vi pluggade för tillfället ihop när han beklagade sig över sitt arma huvud. Han undrade om någon hade Alvedon eller liknande med sig som han kunde få köpa. Jag hade några i väskan och gav honom två stycken. Han ville betala men jag ville inte ha några pengar. Jag bad honom istället att vid lämpligt tillfälle hjälpa någon annan på liknande sätt. Han tittade på mig och undrade om jag tyckte att jag hade fått tillbaka mina utlägg då. Nej, inte exakt, svarade jag, men om vi på det här viset kan starta en hjälpkjedja så kommer jag att få den hjälp jag behöver när jag verkligen behöver den.

Tvära kast

Varför kan det inte bara låta bli att hända saker som jag måste "akutfixa"? Det är bara att släppa vad man har för händerna och anpassa sig efter den nya situation man befinner sig i. All annan planering stjälps över ända och man får improvisera och framför allt prioritera. Jag vill ha en lugn tillvaro. Nå, det får gärna hända saker men då under kontrollerade former. De här utflippningarna och fnattehoppen mitt liv tar sig uttryck gång efter annan gör mig bara trött.

Sönerna kom hem från norrland i helgen. Det var jättekul att träffa dem. Fint väder har de haft på sin vistelse hos mormor och morfar respektive min syster och hennes familj. De var bruna som pepparkakor allesammans. Det var nog tur att pojkarna kom hem nu för på lördag är det dags för långhajk. Då ska de ner till Skåne och hajka med 23 000 andra scouter. Nu bar det sig inte bättre än att Mikael lånade ut sin ryggsäck till storasyster Erika häromveckan när hon skulle iväg till Hultsfredsfestivalen. Å där blev ryggsäcken stulen!!! Det fick jag reda på idag. Mikael behöver en ryggsäck senast torsdag då allt SKA vara packat på kvällen. Det kommer säkert att lösa sig för Erika har erbjudit sig att åka iväg med Mikael och handla ryggsäck imorgon eftermiddag. De får säkert tag i någon bra. Det är vid sådana här tillfällen jag känner att jag inte är vid sunda vätskor än men bra mycket bättre än förut. Jag får panik helt enkelt och låter illa i telefonen åt Erika. Det är ju inte meningen. Å så känner jag mig som en buffel efteråt. Hon sa ju alldeles självmant att hon skulle köpa en ny ryggsäck till Mikael imorgon. Det borde jag väl ha blivit glad för. Istället kände jag bara oro för att de inte skulle hitta någon tillräckligt bra och att hon inte ska ha råd att handla den han verkligen behöver. Men det ordnar sig nog. Det finns värre saker som ordnat sig. Å inte förrän nu skänker jag Erika en tanke och på den panik hon måste ha kännt när hon upptäckte att ryggsäcken var borta med alla hennes kläder och tillhörigheter, den ryggsäck hon lånat av sin lillebror. Stackars henne! Å inget har jag vetat förrän idag.

Bara man låter bli att sätta sig...

Det går att göra saker när jag kommer hem från jobbet. På något konstigt vis verkar det som att om jag bara bestämmar mig för att jag genast ska ta tag i något så går resten av bara farten. Då hinner jag inte sätta mig ner. Å så blir jag inte så in i bomben trött. I förbifarten tittade jag i en tidtabell över sommarens bussturer och upptäckte att bussen jag såg i morse inte hade kört fel. Då blev jag glad. Jag åker nästan alltid med 06:11-tåget men när jag kommer till Östertälje får jag gå de 1500 meterna som är kvar. Visst, det går, men det är väldigt tröttsamt med ett "träningspass" kl 06:30. Om tidtabellen stämmer så går det faktiskt en buss från Södertälje Syd kl 06:22. Den tar mig ända fram till jobbet! Sedan blev det både städning, tvättning och vattna uteblommor som stått under tak. Nu sitter jag ner men inte så länge. Jag är trött och ska gå och lägga mig.

Ögat gör i alla fall inte ont längre. Jag vaknade i morse med en massa gegg i ögat. Det har inte geggat något mer men linserna får vila i etuiet några dagar till.

Onda ögat

Jag vet inte vad som hände, måste ha rispat till på något vis när jag tog ut vänstra linsen. Därefter skaver det precis som att jag skulle ha grus i ögat. Jag har droppat med linsvästska. Det brukar vara bra för att hålla infektionerna borta när jag råkat göra mig illa men det svider. AJ, vad det svider! Det blir nog inga linser på ett tag...

Efter en fullspäckad dag på jobbet tog jag vägen förbi Södertälje Centrum där jag skulle träffa Hanna för en fika. Hanna hade inga lösa kontanter, bara visa-kortet, och jag hade ont om kontanter i börsen men ett odugligt visakort där det fanns pengar så hon bjöd mig eftersom man inte får betala med bankkort om man inte handlar för mer än 50 kr. På så vis fick Hanna bjuda mig på födelsedagsfika. Trevligt! Vi satt en stund på Tratten och pratade om det mesta. Sedan skiljdes vi åt.

Jag är jättetrött så jag ska strax gå till sängen. Det blev lite väl sent igår. Det är väl smällar man får ta men det är sådana här gånger man blir påmind om att jag inte är 20 längre :-)

Hipp Hipp Hurra!!!

Dagen började med att jag blev väckt (jo, det är faktiskt sant) med prinsesstårta, te och present till skönsång. Martin som just nu har en ganska igengrodd stämma gjorde sitt bästa och jag blev så glad. Jag fick en bok. Det brukar jag få av Martin när jag fyller år. Det var "Sommarbarn" av Katerina Janouch. Jag tror den är riktigt bra. Har läst lite i den på vägen hem men var tvungen att lägga ifrån mig den så jag inte skulle börja kräkas på bussen. Martin och jag tittade klart på "1939". Sedan var det dags att bege sig till OK där Säfflebussen skulle komma en halvtimme senare pga punktering. Jag hann med nöd och näppe med tåget mot Södertälje. Nåväl, hem kom jag. Jag har fått diverse gratulationer under hela dagen. Mest per sms och så några telefonsamtal från både kända och okända. När man åker buss genom öde landskap finns det ingen kontakt med något telefonnät så mitt vad det är får man bara ett meddelande om missat samtal. Det är vid sådana tillfällen jag fått samtal från okända. Dagen har i sin helhet varit stillsam.

Igår firade vi dessto mer. Då kom Jan och Foeke från Munkfors (Holland) och Martins pappa och Maria coh Conny och Annette. Jag fick så fina blommor av samtliga men det är ju så svårt att frakta blommor på bussen så de fick vara kvar hos Martin. Han kommer förmodligen med bil på torsdag. Det var så trevligt. Våra holländska vänner stannade till sena kvällen.

Idag har mina tankar gått till vännerna på Nya Zeeland. Jag skulle ha mött dem på Arlanda idag. Men de kunde inte komma. Anne är sjuk och har fått en cellgiftsbehandling på schemat istället för en europaresa. Livet är så grymt för somliga. Måtte jag ha förmåga att känna tacksamhet och glädje varje dag jag får vara frisk.

Här igen

Jag är i Smedjebacken för fjärde helgen på raken. Det börjar synnas hemma att jag är borta på helgerna. På veckorna orkar man inte särskillt mycket och åker man då bort på helgerna så blir det där man skulle hunnit på helgen inte gjort alls. Men Martin har varit hos mig så mycket så nu är det min tur att vara hos honom.

Idag blev jag på irriterad på jobbet. Som konsult får man inte vara med på bla gruppmöten. Istället har gruppchefen veckosamtal med var och en av oss, en halvtimme var. Men vissa möten ska vi vara med på. Det är lite svårt att veta när man ska vara med och inte vara med när informationen om när man ska vara med inte går fram. Idag var det ett sådant möte som vi skulle vara med på. Det hade utgått en kallelse till samtlig ordinarie personal men inte till konsulter. Jag visste ingenting. Inte heller någon annan av konsulterna. Mötet skulle hållas vid tiotiden. Det är en halvtimme efter fikarasten. Om jag vetat om att vi skulle ha möte, att jag skulle bli sittande i fikarummet i en hel timme så hade jag jobbat undan lite mer. Min arbetsuppgift för tillfället var att fylla på vattenbad som sedan får stå och temperera. Det tar tid att temperera och det är perfekt att vattenbaden får göra det under tiden som man fikar. På det viset blir tiden effektiv. Nu hann jag inte fylla på dem innan så det gick en massa tid i onödan. En dag som denna när jag har en buss att passa på eftermiddagen vill jag försöka vara så effektiv som möjligt. Kanske inte så mycket att bli irriterad på i andras ögon men det var väl något av en droppe som fick bägaren att rinna över. Jag är så trött på att jaga information, att få reda på saker bakvägen runt kaffebordet och på lunchraster, information som underlättar mitt arbete eller som helt enkelt bara gör att man kan deltaga i det aktuella samtalsämnet. Jag är så trött på att behöva "slåss" för att få reda på vad det är som händer.

När jag satt på bussen upp till Smedjebacken kom jag att tänka på att jag inte mindes om jag hade lagt min nyckel i min grannes brevlåda i morse. Jackan var inlåst i bagageutrymmet så jag kunde inte kolla om nyckeln låg där. Jag fick kontakta Tarja och fråga om hon hittat min nyckel vilken hon hade. Hade just varit snyggt om jag anlitar Tarja kom kattvakt och glömmer att ge henne nyckel.

Nu är jag här. Martin är förkyld och imorgon ska vi fira min födelsedag, för en gångs skull på fel månad. Jag fyller på söndag men då ska jag bege mig hemmåt.

1,6 kg sniglar och en och annan wienerbrod

Ikväll var det många sniglar ute. I,6 kg vägde påsen innan jag slängde in den i frysen. Det är rekord för i sommar. Än så länge har jag lyckats klara squaschen och rödbetorna från deras angrepp men så har jag också valt deras läge med omsorg. Jag måste göra något åt mina tomatplantor. De behöver sättas om. Jag fick ett tips när jag läste Annas blogg om att plantera dem i hinkar. Men det får bli nästa veckas projekt.

Anna hade skrivit i sin blogg om rasism och ordet negerbolls vara eller icke vara. Jag tänkte att jag skulle ge mitt bidrag till debatten. När jag var liten rullade vi negerbollar. Det fanns inget anstötligt eller laddat i det. Det hette så helt enkelt. Än i dag finns det i mitt sinne inget negativt med dessa chokadsmakande pärlsockerrullade läckerheter. Det är bara gott!!! Men nu är det ju så att inte ens jag har missat debatten om det ska få heta negerboll eller om det något mer neutrala chokladboll ska blir den vedertagna benämningen. För att försöka förstå vad det är som känns anstötligt frågade jag för en tid sedan en arbetskamrat som kommer från Eritrea. Han tyckte inte alls som jag visade det sig. Han tyckte att vi skulle säga chokladboll. Det lät i hans öron nedvärderande. När jag hörde honom säga det tänkte jag och också sa jag att jag accepterade hans åsikter och att jag skulle försöka kalla dessa små godbitar för chokladboll hädanefter. Det har jag också försökt att göra även om det är svårt att bryta ett invant beteende. Men så tänkte jag till lite. Mina tankegångar går så här: Ordet neger har en negativ klang och allt som har med ordet neger att göra uppfattas som anstötligt. Jag tycker inte heller att man ska gå och kalla folk för neger. Men, eftersom chokadbollar är gott och väldigt positivt, för de flesta, så skulle ju det negativa med ordet neger neutraliseras och skapade lite balans istället, om man kallade chokladbollar för negerbollar.

Jaja, det kanske ändå är bäst för fridens skull att göra som Sunes pappa Rudolf i "Sunes Sommar" och kalla negerbollarna för wienerbrod.

Svarta börsen

Morgonen började som vanligt vid kvart över fem. Jag var så förskräckligt trött att jag nästan mådde illa. Det var svårt att inte somna där jag stod ändå till jag upptäckte att min plånbok inte låg i väskan där den ska och brukar ligga. DÅ vaknade jag. Jag for runt i huset och letade som en galning men hittade den inte. Funderade på vart jag hade haft den sist. Det var i söndags på ICA. Mitt hopp stod till att den halkat ur väskan på jobbet. Så väl var det inte. Lönen kom igår så det fanns lite att hämta eftersom både legitimation och VISAkortet låg där samt ICAkortet. Klockan nio ringde jag och spärrade både bankkorten och ICAkortet. Då kunde jag känna mig lugn för att ingen obehörig skulle få fatt i mina pengar. Jag har slitit som ett djur på jobbet idag. Knappt haft tid att äta. På vägen hem kom jag att tänka på att lottokupongen som gäller i fyra veckor till också fanns i börsen. När jag kom hem letade jag så igenom huset ytterligare en gång. Den här gången mindre hysteriskt och jag hittade den. Men den var inte lätt att se där den låg under sovsäcken som jag hängt över en av sofforna i vardagsrummet. Inatt ska jag sova gott!

Inställda möten blir oväntade möten

Jag skulle gått utbildning fö fristående hudvårdskonsulter ikväll. Det blev inte så för vår Sales Director som skulle hålla utbildningen var sjuk. Hon var genomförkyld. Så jag fick åka hem istället. Jag kom iväg sent från jobbet. Bussen var ännu senare. Den jag skulle ta för att komma snabbast hem kom försent för att jag skulle hinna med anslutande tåg. Då tänkte jag att jag kunde byta buss när jag kom till tågstationen till den som går förbi Erikas hus, så kunde jag passa på att hämta ett par skor som hon lånat av mig. Jag hade pratat med henne tidigare om det här. Skorna hade jag tänkt ha ikväll men eftersom det inte blev någon utbildning behövde jag dem inte. Nu när jag ändå skulle missa tåget kunde jag lika gärna hämta skorna ändå. Men Erika hade förvarnat om att hon inte skulle vara hemma. Jag hade hennes nycklar med mig men ville ändå försäkra mig om att det var ok att jag gick in i lägenheten så jag ringde från bussen. Hon var hemma så jag blev sittande där en stund. Micaela var också där. Det var så kul att träffa henne. Jag har inte sett henne sedan hon åkte till USA i höstas. Så kom det sig att jag kom hem mycket senare i alla fall. Ibland leder inställda möten till oväntade sammankomster.

1,3 kg sniglar

Så mycket som rubriken anger har jag plockat ikväll i min trädgård. Alltsedan jag förklarade krig mot sniglarna har jag envist plockat alla kvällar jag kommit åt. Nu har jag varit borta i helgen och det har varit lite regnigt emellanåt så då har de fått leva rövare och härja fritt. Nu är jag hemma och grilltången jag avdelat som snigelplockartång, istället för att använda vid grillning, kom åter till användning. Kalla mig gärna för snigelmördare för det är precis det jag är. Jag plockar dem i plastpåsar. Knyter ihop påsen och placerar den i frysen. På det viset dör de någorlunda snabbt och skonsamt. Sedan när de är döda tinar jag upp dem och sätter ner dem i komposten. På så sätt blir det till någon nytta. Komposten jobbar så det ryker.

Fortsättningen på gårdagens Hagforsäventyr fick otrevliga konsekvenser strax vid midnatt. När vi hade varit i Munkfors behövde vi får lite mat i magen och åkte in på en öppen grillbar. Där åt vi till vi blev ordentligt mätta. Långt senare på kvällen när vi kommit hem kändes det fortfarande som attjag hade svalt en tegelsten. Strax efter att vi hade lagt oss började "tegelstenen" göra sig påmind och i samma veva började jag må illa. Det var bara att rusa ut på toaletten och kasta upp maginnehållet. Sedan mådde jag bra igen men jag var så där matt man blir av att kräkas. Martin har inte blivit sjuk vilket stärker min teori om att det var något i min mat som inte var riktigt bra. Vanlig hederlig magsjuka brukar vara smittsamt.

Företagsekonomi del 5

Midsommarhelgen har varit väldigt trevlig. På torsdagkväll begav jag mig åter igen upp till Smedjebacken. När jag satt på tåget fick jag via ett telefonsamtal veta att Anna och Magnus som är på cykelsemester hade kommit förbi hos Martin. Det var så himla kul att träffa dem. På midsommarafton övertalade vi dem att stanna kvar. Annette och Conny kom och åt mat tillsammans med oss och sedan var det dans kring den alternativa midsommarstången, yuccapalmen prydd med svensk flagga, i trädgården. Efter det spelade vi traditionsenligt kubb i samma trädgård, fast då hade vi flyttat undan midsommarstången. Mycket trevligt alltihop. Vi kom under kvällens gång på att vi alla tre par hade ett gemensamt. Vi hade träffat varandra via nätet och dessutom på samma webbsida. Tänk vad Internet kan ställa till med, i positiv bemärkelse alltså. Idag vinkade vi hejdå åt Anna och Magnus som fortsatte sin cykelfärd hemmåt. Själva åkte Martin och jag iväg till Munkfors på vinst och förlust för att se om vi kunde träffa våra vänner från Holland. Vi träffade dem första gången på ett vandrarhem i Andenes ovanför Lofoten. Sedan har vi hållit kontakt via mail och nu har de köpt ett hus i Munkfors. Men vi hade inget telefonnummer till dem så vi kunde inte ringa och förvarna. På väg till Munkfors passerar man Hagfors. Där på Hydro-macken fanns den mest korkade prissättning jag någonsin varit med om. Vanligt svart kaffe kostade tio kronor. Så långt är allt ok. Skulle man däremot ha en skvätt mjölk i fick man betala fem kronor extra. Jag undrar vad literpriset blir för sådan mjölk? Jag var sugen på godis och ville ha en kexchoklad. Det stod något om 3 st för 20 kr men så många tyckte jag inte att jag ville köpa så jag tod två eftersom vi var två i bilen. Det skulle hon ha 21 kr för! Det var alltså billigare att köpa tre än två. Det är ju det jag har sagt hela tiden. Jag förstår mig inte på företagsekonomi.

Papper och papper

Så var jag hemma igen. Den här gången blev det ingen punktering på bussen. Jag har varit effektiv sedan jag kom hem. Jag packade genast upp och sedan lagade jag mat. Sedan satte jag mig med pappershögen som tenderar att växa mig över huvudet och sorterade. Jag har fyllt i anmälan om min kompost, fyllt i begärda uppgifter från SIF och stoppat dessa i kuvert, sorterat in avier och fakturor där de ska vara. Nu kan jag snart börja organisera min MK-verksamhet. Det känns så otroligt roligt och samtidigt så väldigt stort. Hur länge kommer det att dröja innan jag kan unna mig att ta ut lite lön för mödan, innan jag känner att jag inte måste återinvestera hela vinsten? Det är mycket än som jag behöver för att kunna bedriva en fullgod verksamhet. Hur det än kommer att gå så har det här gett mig ny energi och jag bara känner att JAG VILL!

Dagen för övrigt har bjudit på regn. Mina tankar på bussen gick till Anna och Magnus som är på cykelsemester någonstans i trakterna av där jag åkte. Jag har ända sedan jag var liten drömt om att åka på cykelsemester men har aldrig haft någon som velat följa med mig. Idag var jag måttligt avundsjuk på de två som är ute och åker nu. Då var jag ganska nöjd med min tillvaro i en varm och torr buss.

Hallå i luren!

Det har inte blivit mycket till bloggande den senaste veckan. Det händer otroligt mycket som jag skulle kunna skriva om men tiden räcker liksom inte riktigt till. Förra fredagen åkte jag till Smedjebacken och tillbringade helgen där. På väg hem fick vi punktering och blev stående i 30-gradig värme utanför Västerås i ca 1 1/2 timme. Jag kom alltså hem senare än ICA hade öppet och fick göra så gott jag kunde för att hitta förskaffning både för kvällen och morgonen därpå. Som tur var hade jag fryst ner lite kyckling så det ordnade sig. På måndag hade jag erbjudande om att följa med Malin på Mary Kay-möte men tackade nej på grund av att jag kommit hem så sent kvällen innan. Malin är fristående hudvårdskonsult och det var hennes sminkväska jag fick göra en djupdykning i inför diplomeringen. Då bestämde jag mig också på allvar att själv anta hennes erbjudande om att bli hudvårdskonsult själv. Jag visst bara inte när det skulle bli av. När jag kom hem från jobbet på måndag stod mitt Mary Kay-paket och väntade utanför dörren men jag hade inte tid att öppna det. Telefonen ringde stup i ett. Simon haltar sämre och jag kände mig tvungen att ringa Elisabet som är hans rätta ägare. Hon var på väg till Tallin och skulle komma hem på onsdag. På tisdag packade jag upp mitt paket och fick samtidigt frågan av Malin om jag ville följa med henne på en hudvårdsklass som hon skulle hålla i Järna på torsdag. Jag var tveksam för att jag hade så mycket annat som skulle hända på programmet innan det var fredag. Under onsdag beslöt jag i alla fall att jag skulle följa med. Man måste ju prioritera. På onsdag gjorde jag mitt bästa för att städa och på torsdag var jag på hudvårdspartaj för att studera Malin. Pojkarna var hemma och packade inför deras norrlandssemester under tiden, själva. Nåväl, jag hoppas de klarade av att få med sig det nödvändigaste. De har packat för hajker och klarat det bra. Å nu när deras pappa inte ville befatta sig med packningen fast det var hans veckor så får det väl bli som det blir så. De kommer inte att sitta i sjön även om de glömt hälften. När jag kom hem packade jag mina egna saker för att på fredag åter igen bege mig till Smedjebacken. På vägn upp ringde mamma för att höra om allt var i ordning. Jag tror hon tyckte jag var lite slarvig som inte var hemma och såg till att allt var som det skulle innan pojkarna skulle iväg och att jag inte varit hemma och hjälpt dem att packa var nog mer skandalöst än vad hon tyckte var rimligt. Men det bar sig inte bättre än att jag hann få upp telefonen precis som det ringde av och jag tryckte på svaraknappen. Jag trodde jag ringde upp mamma men dröm om min förvåning när det var Ulna som svarade! Mottagningen var så dålig så jag hörde knappt vem jag pratade med och det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt var hon. Det var kul att prata med henne så där överraskande även om det inte blev så länge. Livet är fullt av överraskningar. Nu är jag här i Smedjebacken och idag har jag fyndat en hel låda frottéhanddukar på loppis för 20 kr och en bok "Processen" av Kafka. Jag har inte läst något av honom och det hör till allmänbildningen att ha gjort det. Överraskningar kommer när man minst anar det. Det är väl därför det heter just överraskningar.

Utmaning på en torsdagkväll

Vad förvånar dig mest med ditt vuxna liv?
Att jag fortfarande har så mycket kvar att upptäcka. När jag var liten trodde jag att jag skulle ha svaret på allt när jag blev stor.

Mitt liv skulle bli lättare om?
Jag vann fem miljoner kronor.

Min hemliga last?
Kan jag väl inte tala om. Då är den ju inte hemlig längre. En välkänd last är att bada bastu.

Vad i ditt utseende är du mest nöjd med?
Mina ögon.

Oanad talang?
Luftgevärsskytte.

Världens viktigaste fråga just nu?
Bekämpningen av fattigdomen.

När drar du en vit lögn?
Jag ljuger helst inte alls då sanningen oftast hinner ifatt en alltför snabbt. Ärlighet varar längst även om den gör ont ibland.

Vilket var ditt första jobb?
Jordgubbsplockerska.

Vad är det bästa som kan köpas för pengar?
Semester.

Vilken egenskap är du mest nöjd med hos dig själv?
Jag är förtroendeingivande. Det är ett privilegium att få delta i så många människors liv som det innebär att äga den förmågan.

Mitt bästa köp?
Mitt hus.

Vad bjuder du på om du får oväntat besök?
Kaffe eller te. Oftast finns inget fikabröd.

Vad får dig att inte vilja stiga upp ur sängen?
För några timmars sömn på vardagarna och på helgerna ett mysigt tidningsprasslande bredvid mig.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?
Mina barn

Vilka vill du ska svara på dessa frågor mer än du?
Alla som har lust