Grannlös

Nu har jag ingen granne längre. Tarja flyttade idag. Visserligen inte så långt bort men ändå återigen är det tomt och tyst i huset här bredvid. Jag minns med fasa året det stod tomt när mina förra grannar hade dött. Huset blev själlöst. Hus vill ha invånare. De blir ledsna och sjunker in i ett mer eller mindre deprimerat tillstånd som människolösa. En del hus som är obebodda går in i dvala för att de inte orkar med sin ensamhet. De står där med tomma och svarta fönster som ingen tittar ut genom. Jag minns hur jag upplevde förändringen med mitt grannhus. Det var ett pensionärspar som bodde där. Mannen dog hastigt och frun kort därpå. Jag tror hon sörjde ihjäl sig. Jag minns förändringen från när hon fortfarande levde men låg på sjukhus, till att hon dog. Utan att veta om att hon faktiskt hade lämnat jordelivet drömde jag en natt att jag satt på trappan och pratade med hennes man som dött fem veckor tidigare. Det enda jag minns konkret av det samtalat var att han sa att "Nu är det verkligen tomt i huset". På morgonen tittade jag på huset och tyckte faktiskt att det såg väldigt tomt ut fast det fortfarande var fullt möblerat. Men husets själ var borta. Det var precis som att ingen längre bodde där. Några dagar senare fick jag reda på att även frun hade dött någon dag innan jag hade drömt min dröm.

Nu är huset tomt igen. Tur att Tarja inte flyttar så långt bort. Bara till början av gatan. Vi kan fortsätta att umgås. Å egentligen är jag jätteglad för hennes skull för hon får större yta att bo på. Å så är jag glad för att dottern till mina förra grannar äntligen kan göra sig av med huset som hon ärvde av sina föräldrar och som hon hittills har hyrt ut. Nu kommer jag få riktiga husägare till grannar. Jag undrar så vilka det blir.