Panik i kubik!

Nu är vi "hemma" i Smedjebacken efter en tur till fjällvärlden. En reseskildring kommer senare när jag har "framkallat" mina fotografier. Jag har ingen lust att tömma kameran i Martins dator när jag ändå vill ha kvar dem i kameran till jag kommer hem och kan dumpa ner dem i min egen. Hur som helst var det skönt att komma hem. Borta bra men hemma bäst eller som en bekants dotter uttryckte det "borta bäst men hemma bra" för att hon tyckte att det skulle vara en guldkant på att åka bort men att det alltid skulle vara bra att komma hem. Jaja, det var som sagt bra att komma hem och det var lugnt i flera timmar. Sedan blev det liv i luckan. Jag har tidigare bokat en kryssning till Mariehamn för mig och mina närmaste på min 50-årsdag (hujedamig vad gammal jag blir) med Ånedinlinjen. Jag fick ett sannslöst bra erbjudande från dem som innehöll både lyxhytter med punchveranda, välkomstdrink och mat. Jag såg verkligen fram emot att få åka iväg och för en gångs skull lyxa till det lite utan att det grävde ett alltför stort hål i plånboken. Igår ringde rederiet och meddelade att Ånedinlinjen gått i konkurs!!! Panik är väl milt uttryck det jag kände. Med mindre än en vecka kvar till avgång stod jag med sammanlagt 24 gäster inklusive mig själv som jag skulle hitta någon ny aktivitet till. De flesta kommer dessutom resande med flyg eller tåg. Alltså behövdes även inkvartering till en herrans massa folk. Jag gjorde det enklast möjliga för att rädda upp situationen och ringde Birka, förklarade mitt dilemma och bad dem om en bra deal. Det fick jag. Även om det blev lite dyrare så är det värt det. Alla har nu blivit underrättade om ändringen och det har ordnat sig till det bästa.

I situationer som denna har jag två val: 1: Gräma mig för att det inte blev som jag tänkt mig. och 2. Glädja mig över att det löste sig. Jag väljer det senare. Det är mer positiv energi i det. Improviserat har jag gjort förr. Som fyrabarnsmor får man göra det ibland. Å visst är jag tacksam för att jag klarade upp situationen, inte tal om något annat. Samtidigt så kan jag tycka att det kan vara nog med sådana här adrenalinrusningar nu på ett tag. Visst kan man få hjärtat i halsgropen fast man har stora barn men nu vill jag ha det lugnt och skönt under återstoden av min semester.

Så har vi...

...packat om bilen. Imorgonbitti bär det av mot Trondheim. Vi ska befinna oss på en fjällcamp 6 mil ifrån Trondheim under midsommar för att hjälpa norrmännen i norska citroënklubben att fira S:t Hans. Det blir nog varmt och gott att befinna sig på en fjällcamp. För att säkra att jag inte ska frysa har jag med mig mina vinterkläder. Frisk luft kommer vi alla fall att få och det är inte så illa när man är storstadsbo. Det verkar inte vara några andra svenskar än jag, Martin och Bosse som ska dit. Dessto roligare intalar jag mig att det kommer att bli. Jag hävdar med bestämdhet att det är mer berikande att umgås med människor man inte känner och som kanske har andra tankar om livet och värderingar i allmänhet än människor man känner väl och som tycker lika som en själv. Ok, man kan inte göra så jämt men för att få ett vidgat sätt att tänka och lära sig att tänka i annat än gamla invanda spår så är det bra att träffa oliksinnade. Nu kommer ju vi ha våra bilar som gemensam nämnare och så känner vi ett par stycken som vi vet kommer att vara där så helt nytt blir inte allt. Jag önskar mig en trevlig resa, att bilarna ska hålla hela vägen och om inte en sol så i alla fall upphåll. Kul att bege sig ut på äventyr igen!

Idag har vi köpt ny luftmadrass. I helgen som var upptäckte vi att den gamla läckte någonstans. Vi pumpade den på kvällen och några timmar senare vaknade vi nästan på marken. Då den ena av oss steg upp hamnade definitivt den andra på marken. Sådant är inte så lyckat. När vi räknade efter så fann vi att madrassen var närmare tio år gammal och flitigt använd sommartid så det var nog dags att uppdatera utrustningen. Det finns så mycket bra utrustning för camping nu för tiden. Det är verkligen ingen konst att leva gott fast man campar.

Det var meningen...

...att vi skulle fortsätta från Kinnekulle direkt mot Trondheim. Nu blev det inte så och skönt var väl det. Ibland är det tur att det inte blir som man tänkt sig. Vi började resan till Kinnekulle på torsdag. Det regnade och regnade och regnade på vägen ner. Vi funderade på hur vi skulle kunna få upp tältet utan att det blev sjöblött även på insidan. Men så slutade det regna när vi närmade oss och jag bad en bön till högre makter att låta oss få upp tältet innan regnet brakade lös igen. Gud är god mot det goda. Vi hann resa både tältet och förtältet och mer därtill innan det fram på nattkröken började regna igen. Vi var ju beredda på att det var sånt väder vi skulle ha hela helgen så vi var glada att vi hade kunnat göra det vi gjort torrskodda. Dagen efter vaknade vi till en torr och blåsig morgon. I traditionell ordning blev det bilraid runt Kinnekulles sevärdheter. Man hamnar alltid på ställen man inte visste fanns i det sällskapet. Först fick vi beskåda Guckuskon. Jag har sett den förut för denna orchide växer även på Storön utanför Kalix och dit har min pappa som är biolog tagit med mig. Men jag har aldrig sett ett så stort bestånd av den. Det var fantastiskt! Sedan fortsatte vi till Rubens ånglokomobilmuséum. Jag visste inte ens om att det fanns något som hette ånglokomobil. Samlartemat är något som går igen i kretsarna kring 2CV så ett besök där var på sin plats. Det var kul att se och jag hade definitivt inte hamnat där om det inte var för den här arrangerade utflykten. Kul! Det är berikande att göra sådana här resor. Regnet höll upp hela dagen och vi var lyckliga. Nästa morgon var det solsken och marknad. Det var kul. Jag och Martin tog över försäljningen av klubbtröjor och sålde slut i ett nafs. På den gemensamma middagen fick vi fransk buffé. Fantastiskt gott! När vi kommit hem igen så blåste det upp och regnet kom tillbaka men vad gjorde det. Det var bara sista natten kvar. Nu är vi hemma i Smedjebacken för att ladda om batterierna och ta hand om det här hemma innan vi bestämmer hur vi ska göra med Trondheim. Fortsättning följer.

Färdig, sa Sigrid!

Nu tror jag att jag är klar med det jag kan göra just nu. Igår kulminerade studentfirandet för vår del. Min "lilla" Martin sprang ut. En tår i ögat fick jag allt och sonen var lycklig. Nu har jag inga skolbarn längre. En epok är till ända. Vi firade mest hela dagen, maten räckte och alla var glada. Vad mer kan man begära?

När vi kom hem (studentmottagningen ägde rum hos storasyster Erika) var det hög tid för mig att sätta igång med att packa mina egna saker för idag åker jag till Smedjebacken. Jag visste inte om jag skulle hinna. Jag har på morgonen sprungit runt som en yr höna och försökt strukturera mig. Jag tror att jag har fått med mig det jag behöver. Eftersom jag inte riktigt vet vad som händer och vart vi ska befinna oss så har packningen blivit väldigt stor. Om jag vet att jag bara ska vara på en campingplats så behöver jag en typ av kläder men ska vi stanna i Smedjebacken efter helgen i Kinnekulle så behöver jag en annan typ av kläder. Dessutom har jag ordnat posthämtning och skrivit fakturor och postat brev och... Det ska bli skönt att komma iväg.

Lagom till det...

...ena börjar lugna sig och falla på plats så rör nästa grej till sig. Allt är förberett för morgondagens studentfirande. Jag och mamma har bakat och lagat mat hela dagen. Länge visste vi inte riktigt var någonstans eller vilken tid studentfirandet skulle ta sin början men efter hand så fick vi reda på det. Bilar är fixade och allt verkar bli som det är tänkt. Det kostade att jag missade MK-mötet vilket var synd. Jag kommer nämligen inte kunna gå på sista mötet heller innan sommaruppehållet. Men jag förstod inte hur jag skulle få ihop det om jag inte stannade hemma. Prioriteringar!

Även mitt eget firande börjar ta form. Deltagarlistan och hyttfördelningen är klar och allt är inbetalt. Jag har bara några få saker till att ta reda på. Det ska bli kul att samla släkten och träffa alla på en och samma gång.

Fästman Martin har kommit hem från Tyskland idag. Han har hämtat hem pappa Toni. Jobbig resa och jobbigt för Toni att lämna Maria med hennes cancerbehandling men det finns saker han behöver få gjort här hemma. Dessvärre så har hans syn blivit radikalt försämrad och han ser knappt någonting. Ensam i huset utan Maria och utan syn och svårt att gå längre sträckor behöver han all hjälp han kan få av oss. Vi får väl se hur det blir med vår semester. Självklart måste Toni få komma i första hand. Vi hinner väl åka dit vi tänkt någon annan gång.

Semesterdag nr 2!

Åska i luften! Jag hann precis hem från ICA innan det brakade lös. Sedan slog åskan ner i järnvägen här bredvid och orsakade problem för både pendeltåg och fjärrtåg. Förberedelserna för Martins student på tisdag är i full gång. Kolakakorna är bakade och resten planerat. Det mesta måste göras dagen innan. Samtidigt skriver jag deltagarlista och fördelar hyttplatser till mitt eget firande om några veckor. Det här gör att den semesterresa jag tänker påbörja på onsdag kommer i skymundan. Jag kommer stå på onsdag morgon utan att ha packat någonting och jag ska vara borta i två veckor. Bo i tält ska vi göra så det kräver lite extra omsorg om packningen.

Erika kom förbi. Det var trevligt att ha henne här. Det fanns mycket nödvändigt att prata om. Jag tror det gjorde nytta för henne. Jag fick ett gulligt sms av min rumskompis på jobbet som önskade mig en trevlig semester. Hon går när jag kommer tillbaka så vi ses inte förrän till hösten. Mycket att göra nu.

På min semesters...

...första dag blir det bröllop om än bara på TV. Så vackert, så vackert! Man blir tårögd. Det är så härligt med bröllop. Det finns så mycket kärlek och lycka i luften. Istället för att närvara på riktigt åkte jag till Årsta och firade Erikas sambo Alexander som fyllde år visserligen i onsdags men det blev firande idag istället. Jag fick äntligen träffa Alexanders familj. Det var trevligt. Erika har så rund och go mage nu med bara dryga två månader kvar på graviditeten. På väg hem var det signalfel i Södertälje Hamn så det blev ersättningsbuss från Östertälje, vänta i en kvart på nästa buss som skulle ta oss till Järna. Ibland tar det mer tid att ta sig hem än man tänkt sig. Å andra sidan kunde jag hoppa av bussen tidigare så jag kunde gå förbi ICA utan omväg på väg hem och beställa rostbiff till tisdagens studentfirande. Något positivt i allt som jag brukar säga. Allt brukar ordna sig till det bästa. Jag är trots allt en väldigt lyckligt lottad människa. När jag läser om andra öden så förstår jag att det jag har att gnälla om inte är värt att öda energi på. Nej, kavla upp ärmarna, gör något åt det och va som en männska! Det här sista var en uppmaning till mig själv.