...gäller att ta sig in och ut på min arbetsplats, i synnerhet in, förefaller vara högre än i Pentagon. Jag fick börja arbetsdagen med att sitta och sticka hos vakten. Mitt passerkort hade gått ut. Jag misstänkte att det kunde bli problem att ta sig innanför grindarna idag så jag hade förberett mig med lite sysselsättning. Ett nytt passerkort skulle vara beställt men i vakten fanns det inte. Inte kunde man släppa in mig med besökskort heller utan jag fick vänta till vakten fick tag i en av cheferna som kunde komma och hämta mig. Jag har bara jobbat på det där stället i snart fyra år så det gick ju inte att skicka mig vettlöst irrande ut på fabriksområdet. Det var väl i och för sig lika bra att jag fick sällskap för in genom porten i den byggnad jag jobbar i hade jag inte tagit mig i alla fall med mindre än att någon förbarmat sig och öppnat för mig.
När jag så var på plats visade det sig att mitt datorkonto hade passerat utgångsdatum och att min telefon slutligen gett upp livsandan. Det sistnämnda var lätt åtgärdat. Jag passade på att byta ut telefonen när jag ändå skulle hämta mitt nya passerkort som inte låg hos vakten utan hos passerkortsexpeditionenvisade det sig. Jag måste ha fått fel information i telefonen i måndags när jag för säkerhetsskull ringde jobbet för att höra att allt var i sin ordning. Att mitt datorkonto hade slutat fungera var värre. Det gick inte att åtgärda idag för vår sekreterare som är den enda som kommer åt att förlänga konton var fortfarande på julledighet och återkommer imorgon. Vi får hoppas att hon kan åtgärda problemet bums. Det är inte utan att jag funderar på hur välkommen jag egentligen är på det där stället.
MK-Malin ringde i alla fall och gav mig riktigt bra utmaningar för att starta upp verksamheten igen efter julledigt och sjukdomstillstånd. Jag blev så peppad! Det är en sak jag måste ta tag i först innan jag sparkar igång på allvar och det är momsredovisningen. Jag har inte riktigt koll på hur den ska gå till och jag har bara till måndag på mig, tror jag.
onsdag 7 januari 2009
måndag 5 januari 2009
Alla andra har...
...gjort summeringar från det år som gick. Det har inte jag gjort ännu. Tänkte försöka mig på det nu. När jag tänker tillbaka på 2008 så slås jag genast av tanken på hur pengarna har runnit mellan mina fingrar. Varenda månad har kantats av någon utgift jag inte räknat med på ett par tusen kronor. Å varenda månad har jag tänkt att "det blir bättre nästa månad". Det har det inte blivit utan en ny oförutsedd utgift har tagit vid. Ja, jag har inte behövt svälta men så vill jag inte ha det i år. Vem bestämmer det? Året har börjat med lägre räntor så kanske kan jag få några korvören över.
Hur gick det med mitt nyårslöfte om att baka mitt bröd? Det höll i 3 månader sedan köpte jag bröd igen. I julklapp fick jag en muffinsbakbok av äldsta dottern så i år ska jag väl baka muffins istället då men inte varje dag.
Våren och sommaren kom och fästmannen och jag åkte på en jättehärlig semester på Gotland där vi fick lära oss att det har sina sidor att åka på semester i en gammal bil. Jag hittade även den bästa stickbok jag någonsin haft i min ägo och satte igång med att sticka och stickade så mycket så jag fick ont i huvudet. Det var väl någon nerv som kom i klämm. Måtta med allt! Tillbaka på jobbet fick jag en kalldusch när jag blev varse konsultens vardag och inte bara fick byta jobb utan även fick mitt uppdrags slutdatum tidigarelagt ett halvår. DET hade jag inte räknat med. Det blev bra att byta ställe även om jag saknade mina gamla arbetskamrater. Ju närmare jul vi kom desto mer oro spred sig bland mina konsultkollegor för ingen av oss fick veta om vi hade ett jobb att gå till när julen var över. Sorgen var stor när tre fick gå. Jag klarade mig den här gången. Julen kom och jag blev sjuk i influensa som jag längtar efter att bli helt frisk från nu.
Mitt i alltihop under hösten tornade de ekonomiska orosmolnen upp sig på världsbankens himmel. I samma veva stod det klart att min Sales Director på MK skulle säga upp sin lokal i Södertälje för en ny lokal i Stockholm. Min sorg var stor. Min kollega Anna fann på råd när hon kläckte idén om att vi kunde ta över den tillsammans. För att få stå för hyreskontraktet krävdes att vi var företagare. Så kom det sig att jag under den värsta ekonomiska kris som världen skådat sedan 30-talet startade mitt egna företag. Så kan det gå.
Den sjuke har bara en önskan. Inför det år som nu ligger framför våra fötter önskar jag att jag får vara frisk. Får jag bara det så ska nog resten ordna sig.
Hur gick det med mitt nyårslöfte om att baka mitt bröd? Det höll i 3 månader sedan köpte jag bröd igen. I julklapp fick jag en muffinsbakbok av äldsta dottern så i år ska jag väl baka muffins istället då men inte varje dag.
Våren och sommaren kom och fästmannen och jag åkte på en jättehärlig semester på Gotland där vi fick lära oss att det har sina sidor att åka på semester i en gammal bil. Jag hittade även den bästa stickbok jag någonsin haft i min ägo och satte igång med att sticka och stickade så mycket så jag fick ont i huvudet. Det var väl någon nerv som kom i klämm. Måtta med allt! Tillbaka på jobbet fick jag en kalldusch när jag blev varse konsultens vardag och inte bara fick byta jobb utan även fick mitt uppdrags slutdatum tidigarelagt ett halvår. DET hade jag inte räknat med. Det blev bra att byta ställe även om jag saknade mina gamla arbetskamrater. Ju närmare jul vi kom desto mer oro spred sig bland mina konsultkollegor för ingen av oss fick veta om vi hade ett jobb att gå till när julen var över. Sorgen var stor när tre fick gå. Jag klarade mig den här gången. Julen kom och jag blev sjuk i influensa som jag längtar efter att bli helt frisk från nu.
Mitt i alltihop under hösten tornade de ekonomiska orosmolnen upp sig på världsbankens himmel. I samma veva stod det klart att min Sales Director på MK skulle säga upp sin lokal i Södertälje för en ny lokal i Stockholm. Min sorg var stor. Min kollega Anna fann på råd när hon kläckte idén om att vi kunde ta över den tillsammans. För att få stå för hyreskontraktet krävdes att vi var företagare. Så kom det sig att jag under den värsta ekonomiska kris som världen skådat sedan 30-talet startade mitt egna företag. Så kan det gå.
Den sjuke har bara en önskan. Inför det år som nu ligger framför våra fötter önskar jag att jag får vara frisk. Får jag bara det så ska nog resten ordna sig.
söndag 4 januari 2009
Sakta men säkert...
..mår vi bättre och bättre i det här huset. Dessvärre har jag fått ont i ett öra OCH i ett revben. Revbenet gick sönder en gång förut för länge sedan men jag brukar känna av det när jag hostat länge vilket jag ju har. Örat började med att klia något alldeles sannslöst mycket. Jag kliade tillbaka lite försiktigt väl medveten om att ingenting som är mindre än armbågen bör befinna sig i örat. På något sätt har jag säkert lyckats rispa till och det är det som gör ont nu.
För att roa mig har jag bestämt mig för att delta i AnnaStillas tävling med utlottning av en fin tavla. Jag vann en tävling hon hade i somras. Då fick jag lilla Dino i min ägo som jag så lämpligt hämtade på min födelsedag. Dino har blivit väl omhändertagen av nallen Kadaffi och hunden Vovven. På något vis har mina aktuella mjukisdjur blivit så levande för mig. Ibland måste jag skratta åt mig själv. En kväll var Dino borta. Jag upptäckte det när jag skulle släcka lampan för natten. Då satte jag mig rakt upp i sängen och ropade oroligt "Dino, var är du?". Han var inte långt borta alls. Han hade bara gömt sig under sängen. Ibland undrar jag om jag tittade för mycket på Beppes Godnattstund på TV när jag var liten.
För att roa mig har jag bestämt mig för att delta i AnnaStillas tävling med utlottning av en fin tavla. Jag vann en tävling hon hade i somras. Då fick jag lilla Dino i min ägo som jag så lämpligt hämtade på min födelsedag. Dino har blivit väl omhändertagen av nallen Kadaffi och hunden Vovven. På något vis har mina aktuella mjukisdjur blivit så levande för mig. Ibland måste jag skratta åt mig själv. En kväll var Dino borta. Jag upptäckte det när jag skulle släcka lampan för natten. Då satte jag mig rakt upp i sängen och ropade oroligt "Dino, var är du?". Han var inte långt borta alls. Han hade bara gömt sig under sängen. Ibland undrar jag om jag tittade för mycket på Beppes Godnattstund på TV när jag var liten.
fredag 2 januari 2009
Rapport från sjukstugan!
Fästmannen och jag går här och snorar och hostar. Jag hann bli rejält sjuk innan vi var framme i Kalix. När vi väl var där pustade jag ut och somnade i soffan medan de andra roade sig med de sista julklappsinköpen. När jag vaknade hade febern stigit rejält och istället för att umgås med de andra bäddade jag ner mig för att fortsätta sova. Julafton var sämsta dagen. Jag gjode en beställning från apoteket men inga febernedsättnade preparat hjälpte mer än högst tillfälligt. Jag som hade längtat till mammas goda julmat kunde inte äta, jag som hade längtat till att få umgås med min familj orkade inte vara uppe. Till julklappsutdelningen tog jag mig upp. Inlindad i en yllepläd om benen och kroppen och en om axlarna öppnade jag mina julklappar. Det var bra och praktiska saker jag fick. Jag kommer att få nytta av allihop. Dessvärre såg jag väl inte sådär översvallande lycklig ut just då. Uttrycket att den sjuke har bara en önskan medan den friske har hur många som helst stämmer så väl.
På juldagen vaknade jag visserligen med lite lägre kroppstemperatur, inte så jag kunde klara mig utan Alvedon men ändå lägre, men med ett fasligt halsont. Hela strupen kändes som ett öppet sår. Om jag inte hade vetat att jag var vaccinerad mot difteri skulle jag trott att jag hade fått det. Rösten var obefintlig och jag insåg att jag gjorde bäst i att hålla mig undan så jag inte skulle behöva prata alls. I all välmening kom mamma in till mig när jag låg och tittade på TV och ville att jag skulle gå ut i vardagsrummet och titta på när min syster stickade. Det är ju ungefär lika kul som att se på när målarfärg torkar... På kvällen kom fästmannen. Ingen av oss ville att han skulle bli sjuk så vi fick låta bli att pussas. Det skulle bli katastrof om han blev sjuk lagom till vi skulle hem. Allt går om man bara vill.
På annandagen vaknade jag och kände att det var första dagen jag nog skulle klara mig utan Alvedon. Då insjuknade mamma. Hon låg i samma feber som jag hade haft på julafton. De andra var ute och julreade. Jag tog det lugnt hemma. Jag var lite piggare och letade rätt på garnhärvan som jag gett till äldsta dottern Erika och som jag lovat att sticka något av och påbörjade en sjal i enklaste model. Den har för övrigt blivit klar idag.
Erika åkte hem på lördagen för att följa med lillasyster till Sälen och fira nyår där. Jag och fästmannen var en sväng till Finland på söndagen och besökte deras nya och stora shoppingcentrum i Torneå. På väg hem svängde vi in på gallerian i Kalix och fästmannen köpte en bok till mig om pepparkakor och husbygge. Jag har velat ha den länge och äntligen är den i min ägo. Vilken tur att jag har pepparkaksdeg kvar i kylen!
På måndagmorgon skulle fästmannen och jag åka hem. Redan på morgonen kände Martin att han var på väg att bli sjuk. Det blev han också. 4 gram alvedon gick åt för att ta oss hem. Jag satt och hade dåligt samvete för att han fick köra hela vägen. Samtidigt visste jag att han i det väglag som rådde inte skulle kunna koppla av om jag körde. Vad var då minst jobbigast för honom, att köra bilen själv eller att "köra" när han satt bredvid och jag höll i ratten? Att köra bilen själv blev svaret. Vi kom hem med nöd och näppe. Sedan har vi gått här och snorat och hostat. Martin har haft feber och legat mer eller mindre nerbäddad. Nu börjar han också må bättre. Det var meningen att vi skulle åkt till Smdejebacken igår men det lät sig inte göras. Martin kan inte jobba idag i alla fall. Sakta återvänder vi till livet. Det blev ett stillsamt firande på nyårsafton, jag iklädd mjukisbyxor och myskofta och Martin iklädd morgonrock vid middagstid men kvällen till ära åkte en skjorta på innan tolvslaget. Brevlådan klarade sig det här nyåret men det var enbart tack vare att den monterades bort inför nyårssmällandet. En granne två hus bort har fått sin söndersmälld. Snart är mina 18 dagars ledighet slut. Föga anade jag att jag skulle ägna mesta tiden åt att vara konvalecent.
På juldagen vaknade jag visserligen med lite lägre kroppstemperatur, inte så jag kunde klara mig utan Alvedon men ändå lägre, men med ett fasligt halsont. Hela strupen kändes som ett öppet sår. Om jag inte hade vetat att jag var vaccinerad mot difteri skulle jag trott att jag hade fått det. Rösten var obefintlig och jag insåg att jag gjorde bäst i att hålla mig undan så jag inte skulle behöva prata alls. I all välmening kom mamma in till mig när jag låg och tittade på TV och ville att jag skulle gå ut i vardagsrummet och titta på när min syster stickade. Det är ju ungefär lika kul som att se på när målarfärg torkar... På kvällen kom fästmannen. Ingen av oss ville att han skulle bli sjuk så vi fick låta bli att pussas. Det skulle bli katastrof om han blev sjuk lagom till vi skulle hem. Allt går om man bara vill.
På annandagen vaknade jag och kände att det var första dagen jag nog skulle klara mig utan Alvedon. Då insjuknade mamma. Hon låg i samma feber som jag hade haft på julafton. De andra var ute och julreade. Jag tog det lugnt hemma. Jag var lite piggare och letade rätt på garnhärvan som jag gett till äldsta dottern Erika och som jag lovat att sticka något av och påbörjade en sjal i enklaste model. Den har för övrigt blivit klar idag.
Erika åkte hem på lördagen för att följa med lillasyster till Sälen och fira nyår där. Jag och fästmannen var en sväng till Finland på söndagen och besökte deras nya och stora shoppingcentrum i Torneå. På väg hem svängde vi in på gallerian i Kalix och fästmannen köpte en bok till mig om pepparkakor och husbygge. Jag har velat ha den länge och äntligen är den i min ägo. Vilken tur att jag har pepparkaksdeg kvar i kylen!
På måndagmorgon skulle fästmannen och jag åka hem. Redan på morgonen kände Martin att han var på väg att bli sjuk. Det blev han också. 4 gram alvedon gick åt för att ta oss hem. Jag satt och hade dåligt samvete för att han fick köra hela vägen. Samtidigt visste jag att han i det väglag som rådde inte skulle kunna koppla av om jag körde. Vad var då minst jobbigast för honom, att köra bilen själv eller att "köra" när han satt bredvid och jag höll i ratten? Att köra bilen själv blev svaret. Vi kom hem med nöd och näppe. Sedan har vi gått här och snorat och hostat. Martin har haft feber och legat mer eller mindre nerbäddad. Nu börjar han också må bättre. Det var meningen att vi skulle åkt till Smdejebacken igår men det lät sig inte göras. Martin kan inte jobba idag i alla fall. Sakta återvänder vi till livet. Det blev ett stillsamt firande på nyårsafton, jag iklädd mjukisbyxor och myskofta och Martin iklädd morgonrock vid middagstid men kvällen till ära åkte en skjorta på innan tolvslaget. Brevlådan klarade sig det här nyåret men det var enbart tack vare att den monterades bort inför nyårssmällandet. En granne två hus bort har fått sin söndersmälld. Snart är mina 18 dagars ledighet slut. Föga anade jag att jag skulle ägna mesta tiden åt att vara konvalecent.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)