Första försöket att...

... att blogga från mobilen går väl sådär. Jag är hos mamma och pappa i Kalix och njuter av att inte göra någonting av nytta. En vecka innan julafton blev jag förkyld. Det var besvärligt. Jag tappade rösten fullständigt. Vi åkte buss upp, jag och Mikael. Det hade kunnat bli 14 timmars kvalitetstid med honom men det är svårt att få till det när bara en kan prata. Det blir liksom ingen bra dialog då. Nåväl, vi kom fram och jag fick äntligen träffa lilla nytillskottet Casper, Susannas och Daniels nyfödda pojke. Å naturligtvis var han väldigt fin. Även Arvid och Ida var där med deras pojke Villiam. Det var kul att träffa honom med. På grund av min förkylning har jag hållit mig från att gossa med dem. Det har varit svårt men det har gått bra ändå. Mina egna småingar är kvar i Stockholm. De skulle fira jul med sina farföräldrar. Det är sådant jag står ut med för att vid andra jular få ha dem för mig själv. Jag tycker synd om alla dessa människor som ska fira jul på så många olika ställen samma dag. Hur infinner sig julefriden då? Det blir ju bara stress av allt ihop. Det skulle jag aldrig klara av och därför vill jag inte heller utsätta någon annan för det heller. Nu ser jag fram emot att träffa om inte hela min familj så i alla fall delar av dem jag ännu inte träffat i jul. Det hoppas jag sker på nyårsafton.

Å den är bara,...

...bara min! Jag behövde en ny vinterkappa. Den här såg jag och förälskade mig direkt. Idag har jag hämtat den.

Vi närmar oss...

...julen med allt vad det innebär. Varenda år tänker jag att nästa jul ska jag förbereda si och så för det hinner jag inte nu. Vad är det egentligen jag inte hinner? Jag har en massa önskningar om glöggmingel och julpyssel som aldrig blir av. I onsdag hade jag i alla fall Lotta här på middag. Det är alltid kul att träffa henne. Det som är viktigast med julen är väl ändå att få träffas. Att ta sig tid att hinna med, att sitta ner med någon och lyssna på vad den har att säga. Medmänsklighet helt enkelt. Visst ska vi väl ha det resten av året också men jag tycker att just vid jultid så blir det så extra påtagligt vad vänskapen betyder. Vi var överens om att vi måste träffas oftare. Jag tror faktiskt inte att det var något som vi bara sa utan faktiskt också menade. Jag tyckte vi skulle boka ett datum redan nu i januari för annars blir det inte av. Vi bor så pass nära varandra att vi skulle kunna träffas minst en gång i veckan. Det gör vi inte. Det blir några gånger om året.

Annat som jag gillar med julen är att jag får pynta fint. Jag får ta fram alla julsakerna och det gör jag verkligen. Å så får jag baka pepparkakor. Varje år får jag för mig att jag ska göra en hel by i pepparkakor. Redan efter ett halvt hus brukar jag börja undra varför jag gav mig i kast med projektet. Det här året har jag bestämt att göra annorlunda. De senaste två åren har präglats av bebisar, nytillskott i familjen i form av barnbarn eller systerbarnbarn. Jag ska baka en pepparkaksbarnvagn. Delarna är klara så det är bara monteringen kvar. Jag gruvar mig lite. Men om jag inte försöker så blir det ingenting alls.

Varför lever vi...

...inte våra drömmar? Så många människor går och väntar på att vinna "drömvinsten" i något lotteri och bli ekonomiskt oberoende. Under tiden som de väntar händer precis ingenting som för dem närmare sin dröm. Jag vet att jag kan leva min dröm om jag bara är beredd att betala priset för att komma dit. Priset är tid. Jag måste lägga ner tid på att odla min dröm. Jag gör små taffliga försök men jag lägger inte ner tillräckligt med tid. Är jag inte villig att betala priset? Vill jag inte tillräckligt mycket uppnå mitt mål? Med en ordentlig plan som jag följer varje dag så kommer jag att vara där ganska snart. Så vad väntar jag på. Våra liv skapar vi själva. Ingen annan kan skapa dem åt oss så som vi vill ha dem själv.

Jag har en tapper liten blomma i trädgården. En ros som vägrar inse att det är december nu. Envist fortsätter den att blomma. Skam den som ger sig.