CSN

Äldsta dottern Erika ringde hem och var upprörd över CSN. Har man försörjningsansvar över sig själv, haft månadslön förut och dessutom är begåvad med lite sunt förnuft är det lätt hänt att blodtrycket stiger en aning när det går upp för en hur CSN fungerar. De är en myndighet som är svår att strida emot och som gärna ser till att använda sin makt näst intill missbruk. Jag minns själv hur jag fick krångla för att få ut pengar jag var berättigad till under en sommar. Efter många långa väntetider i deras telefonkö, lika många samtal med handläggare och mängder med intyg om vad jag sysslade med fick jag mina pengar till slut, i januari. Erika hade upptäckt att decembers utbetalning av studiemedlet inte var så där förskräckligt mycket, halva hyran ungefär. Hennes konstaterande fråga löd: Men hur kan de göra så här? Folk måste ju kunna betala hyran.

Ja, man kan ju alltid fråga sig. Inte får man ha för hög inkomst heller vid sidan av sitt studiemedel. Inte officiell inkomst i alla fall. Somliga månader som just december och juni/juli är månader jag inte riktigt vet hur de har tänk att man ska klara sig om man inte får jobba. Vad gör man då som student om försörjningsansvaret överstiger studiemedlet och man redan har tjänat tillräckligt för terminen. Jo, man jobbar svart om man har den möjligheten. Det gör man inte för att kunna leva loppan utan för att kunna äta mat och betala för en bostad. CSN är alltså ett statligt organ som uppmanar till svartjobb. Jag tror aldrig jag blir klok på dem. Jag är så otroligt glad att jag slipper dem.