Allt som inte är stulet kommer igen

I flera dagar letade jag efter laddaren till min mobiltelefon. Den var spårlöst borta. I takt med att tiden gick minskade styrkan på batteriet tills helt enkelt dog. Desperat gick jag till min förra granne Tarja och frågade om hon hade en laddare som skulle kunna passa. Jag hade något svagt minne av det. Visst hade hon en laddare som passade och som hon dessbättre inte var i något akut behov av eftersom den bara passade hennes jobbtelefon som hon kunde ladda på jobbet. Jag gick hem och pluggade i kontakten i väggen och andra änden av sladden i telefonen. Så kunde jag äntligen nå yttervärden igen. Nåja, med min stationära telefon kan jag ringa hur mycket som helst, om jag håller mig till stationära telefoner vill säga. Den är spärrad för mobila uppkopplingar. Det är en kvarleva sedan flickorna inte kunde hålla sig från att prata måttligt med kompisarnas mobiltelefoner. En timme ungefär efter att telefonen var klar att användas igen hittade jag laddaren, i minste sonens rum. Hur den hamnat där är en gåta. Han har absolut ingen användning av den. Jag bad ett tyst förlåt för alla fula tankar jag haft om än den ena än den andra som tänkbara tjyvar och Guds frid sänkte sig över huset.

I morse när jag skulle gå till jobbet såg jag en jacka hänga under min hatthylla som inte alls skulle hänga där. Hela förra veckan har jag trott att det var mammas jacka. Mamma har åkt hem och jackan hängde fortfarande kvar. Vid närmare undersökning visade det sig att mamma var alldeles oskyldig. Jackan tillhörde någon helt annan. Vems det var upptäckte jag när jag kikade i plånboken som personen i fråga hade glömt kvar i ena fickan. Ikväll har jag fått tag på ägaren. Hon hade letat och lät lättad när hon hörde att den var i säkra händer.

Allt som inte är stulet kommer igen brukar min mamma säga. Det kanske inte gäller riktigt allt men nästan.