Första försöket att...

... att blogga från mobilen går väl sådär. Jag är hos mamma och pappa i Kalix och njuter av att inte göra någonting av nytta. En vecka innan julafton blev jag förkyld. Det var besvärligt. Jag tappade rösten fullständigt. Vi åkte buss upp, jag och Mikael. Det hade kunnat bli 14 timmars kvalitetstid med honom men det är svårt att få till det när bara en kan prata. Det blir liksom ingen bra dialog då. Nåväl, vi kom fram och jag fick äntligen träffa lilla nytillskottet Casper, Susannas och Daniels nyfödda pojke. Å naturligtvis var han väldigt fin. Även Arvid och Ida var där med deras pojke Villiam. Det var kul att träffa honom med. På grund av min förkylning har jag hållit mig från att gossa med dem. Det har varit svårt men det har gått bra ändå. Mina egna småingar är kvar i Stockholm. De skulle fira jul med sina farföräldrar. Det är sådant jag står ut med för att vid andra jular få ha dem för mig själv. Jag tycker synd om alla dessa människor som ska fira jul på så många olika ställen samma dag. Hur infinner sig julefriden då? Det blir ju bara stress av allt ihop. Det skulle jag aldrig klara av och därför vill jag inte heller utsätta någon annan för det heller. Nu ser jag fram emot att träffa om inte hela min familj så i alla fall delar av dem jag ännu inte träffat i jul. Det hoppas jag sker på nyårsafton.

Å den är bara,...

...bara min! Jag behövde en ny vinterkappa. Den här såg jag och förälskade mig direkt. Idag har jag hämtat den.

Vi närmar oss...

...julen med allt vad det innebär. Varenda år tänker jag att nästa jul ska jag förbereda si och så för det hinner jag inte nu. Vad är det egentligen jag inte hinner? Jag har en massa önskningar om glöggmingel och julpyssel som aldrig blir av. I onsdag hade jag i alla fall Lotta här på middag. Det är alltid kul att träffa henne. Det som är viktigast med julen är väl ändå att få träffas. Att ta sig tid att hinna med, att sitta ner med någon och lyssna på vad den har att säga. Medmänsklighet helt enkelt. Visst ska vi väl ha det resten av året också men jag tycker att just vid jultid så blir det så extra påtagligt vad vänskapen betyder. Vi var överens om att vi måste träffas oftare. Jag tror faktiskt inte att det var något som vi bara sa utan faktiskt också menade. Jag tyckte vi skulle boka ett datum redan nu i januari för annars blir det inte av. Vi bor så pass nära varandra att vi skulle kunna träffas minst en gång i veckan. Det gör vi inte. Det blir några gånger om året.

Annat som jag gillar med julen är att jag får pynta fint. Jag får ta fram alla julsakerna och det gör jag verkligen. Å så får jag baka pepparkakor. Varje år får jag för mig att jag ska göra en hel by i pepparkakor. Redan efter ett halvt hus brukar jag börja undra varför jag gav mig i kast med projektet. Det här året har jag bestämt att göra annorlunda. De senaste två åren har präglats av bebisar, nytillskott i familjen i form av barnbarn eller systerbarnbarn. Jag ska baka en pepparkaksbarnvagn. Delarna är klara så det är bara monteringen kvar. Jag gruvar mig lite. Men om jag inte försöker så blir det ingenting alls.

Varför lever vi...

...inte våra drömmar? Så många människor går och väntar på att vinna "drömvinsten" i något lotteri och bli ekonomiskt oberoende. Under tiden som de väntar händer precis ingenting som för dem närmare sin dröm. Jag vet att jag kan leva min dröm om jag bara är beredd att betala priset för att komma dit. Priset är tid. Jag måste lägga ner tid på att odla min dröm. Jag gör små taffliga försök men jag lägger inte ner tillräckligt med tid. Är jag inte villig att betala priset? Vill jag inte tillräckligt mycket uppnå mitt mål? Med en ordentlig plan som jag följer varje dag så kommer jag att vara där ganska snart. Så vad väntar jag på. Våra liv skapar vi själva. Ingen annan kan skapa dem åt oss så som vi vill ha dem själv.

Jag har en tapper liten blomma i trädgården. En ros som vägrar inse att det är december nu. Envist fortsätter den att blomma. Skam den som ger sig.

Dödsstädning, del ?

Jag började ju så bra i våras med att röja och rensa. Av någon anledning kom jag av mig men nu har jag börjat igen. Den här gången var det köksbänken som behövde lite med fri arbetsyta. Jag har haft alla mina kokböcker (ganska många) i nära anslutning till spisen. Så tänkte jag: Allvarligt Mona, hur ofta använder du dem i matlagningen? Inte så ofta, blev svaret. Jag använder dem mest till att titta i och få inspiration av. Vid spisen blir det förstörda av stekoset så jag ville ha in dem i ett närliggande skåp. För att få plats med dem där fick jag rensa ut ur skåpet sådan jag inte ska ha där. Det gjorde jag och nu har jag jättemycket bänkyta. Det ser genast mindre rörigt ut i köket tycker jag. Det var gårdagens projekt. Idag har jag handlat för hela veckan och dessutom gjort senap. Det har jag aldrig gjort förr. Min vana trogen gick jag förbi skåpet där kokböckerna står och fick backa. Flera gånger har jag varit på väg att leta efter något i en kokbok och gått förbi skåpet. Mina kokböcker har alltid stått där på bänken. Det sitter i ryggmärgen att de ska stå där. Å tänkt så enkelt det är när något blivit till en vana. Det går av bara farten. Jag tänkte att Mary Kay skulle bli till min vana. "6 most important things" är den pågående utmaningen just nu. Det går ut på att man skriver ner 6 st viktiga aktiviteter som ska göras dagen efter och sedan utföra och inte ge sig förrän den är helt avbockad. Det har gått sådär om jag ska vara ärlig men jag kämpar på. Idag klarade jag den med råge. Att göra senap var min belöning till mig själv. Den står och gottar till sig i kylskåpet nu.

Jag kunde inte...

...motstå den längre. Den senaste veckan har Per Morbergs bok Morberg firar jul funnits i hyllan på ICA och idag handlade jag den som en present till mig själv. Jag hade tänkt önska mig den i julklapp men då är det ju försent att använda den den här julen. Så det fick bli såhär istället. En annan sak jag inte kunde motstå var Madeleines personliga förfrågan om jag inte skulle vara med på Christinas utmaning som jag skrev om i förra inlägget. Sådana chanser växer inte på träd. Jag har mina stöttepelare att luta mig emot inom Mary Kay. Ingen kan säga något annat. En ytterligare sak jag tagit beslut om var den sk Ledarskolan som börjar i januari. Ansökningstiden gick ut i fredags så det var dags att bestämma sig. Allt var klart och förberett, alla uppgifter ifyllda, alla meningar formulerade. Det var bara att trycka på "skicka-knappen" kvar. Jag vill inte göra saker jag inte i alla fall tror mig gå i land med och jag vill inte bestämma mig för något jag inte riktigt tror på att jag ska kunna genomföra. Nu har jag beslutat mig för en hel del den senaste veckan. Det känns som att den närmaste tiden blir hektisk. När ska jag få tid till att handla julklappar?

Köksklockan gick fel...

...visade det sig i morse. Visserligen bara 5 minuter men det räckte för att ställa till det. Ca 300 meter från stationen i Järna hörde jag tåget komma. Jag som trodde jag hade gott om tid fick för mig att det var det tidigare tåget som var försenat. Jag tittade på mobilklockan och den visade att det istället var jag som var försenad. Det var ingen idé att försöka springa ikapp, inte heller att gå hem igen så jag satte mig på stationen och läste Metro. Det kändes ovärt. När sedan nästa tåg blev 8 minuter sent kändes det bedrövligt. 40 minuter är ganska mycket i allmänhet att sitta och vänta på ett tåg men på morgonen är det verkligen trist. Det känns som att den tiden kan utnyttjas bättre.

Jag och mina Mary Kay-kollegor har fått erbjudande om lite extra coaching från Sveriges främsta. Lite uppgifter att göra regelbundet. Allt är ju naturligtvis frivilligt, ingen tvingar någon, men vill man någonstans så brukar det vara bra att göra uppgifterna som ges. Jag brukar gå igång fullständigt när jag får sådana här uppgifter. Jag slukar dem med hull och hår. Det här gången vet jag inte hur jag ska göra. Samtidigt känner jag att jag inte får låta en sådan här chans gå ifrån mig. Det var lite luddigt och det är kanske det som gör att jag tvekar. Jag suger på karamellen så länge så bestämmer jag imorgon.

Tyskland, tur och retur!

I tisdags för en vecka sedan hade Stenabåten precis lagt ut från kaj i Göteborg. Det blev en lugn resa utan en massa gungande. Jag gick på studiebesök i taxfree-shopen. När jag har tillfälle så brukar jag göra sådana studiebesök för att hålla mig uppdaterad om att de produkter jag säljer i min Mary Kay-verksamhet verkligen är billigast om jag jämför med produkter av samma kvalitet. Det är kul att jämföra. Å jag blev inte besviken den här gången heller.

Vi kom fram till Braunsweig på eftermiddagen dagen efter. Vi skulle övernatta hos Tonis granne första natten så vi blev installerade där. Det var konstigt tomt i Tonis lägenhet. Det var så påtagligt att inte Maria fanns hos oss längre. Jag lagade mat, vi tittade på TV, vi pratade. Martin och jag gick en promenad till blomsterhandeln och beställde blommor. Vi tittade lite mer på TV och sedan gick vi och la oss hos grannen. Marias syster, systerdöttrar och ena dotterns man ankom någon gång mitt i natten. På morgonen när vi blivit väl omhändertagna av Klaus och Krista gick vi upp till Toni igen och där var det full fart. Vi gick iväg för att hämta blommorna och sedan bytte vi om och gav oss i väg till begravningen. Det blev en mix av borgerlig-katolsk ceremoni. Öppet kistlock till en början. Vi fick ta adjö av Maria. Det var först då jag riktigt tog in att hon var död och tårarna rann även på mig fast jag hade känt mig så stark innan. När prästen sedan kom sattes locket på och en kort begravningsgudstjänst hölls. Vi la våra blommor på kistan och gick sedan ut. Prästen lämnade oss strax därpå. Han verkade ha bråttom iväg till nästa jobb. Vi hämtade alla blommor igen och åkte iväg till kyrkogården där Marias fd man ligger begravd med deras söner och la blommorna där. Maria ska kremeras och urnan ska transporteras till Polen där hennes syster ska gravsätta den. Efter det åkte vi alla iväg till en kinarestaurang för att äta en bit mat. Sällskapet från Polen hade bråttom iväg hem igen så vi kunde sova hos Toni den kvällen. Vi packade och gick runt och tittade om det var något vi ville ha som minne av Maria. Ett par flygande tranor kommer att pryda min vägg. Det blir mitt minne. Dagen därpå var det dags för hemfärd. Det var sorgligt att lämna Braunsweig. Jag var ledsen för Tonis skull. Han hade så mycket att ta farväl av. Inte bara Maria utan även lägenheten och deras goda grannar. Nog visste jag att det inte var någon nöjesresa vi var ute på men att jag skulle gråta så många tårar själv var överraskande.

Hur som helst så kom vi hem. Jag kom hem till Järna på söndagkväll. Det var så otroligt skönt att lägga mig i MIN säng efter att ha sovit på mer eller mindre bekväma sovplatser i en veckas tid. Hanna ringde nästan genast och ville att jag skulle vabba på måndagen. Så blev det. Jag fick även se hur mycket kycklingarna har vuxit. Det var dubbel storlek på dem nu jämfört med när de var nykläckta. Idag var jag tillbaka på jobbet. Jag blåste håret torrt efter duschen i morse och därefter har det känts som att jag är en släkting till "Bröderna Fluff". Jag och Mikael var tvungna att titta på ett par avsnitt i den serien efter middagen och vi skrattade så vi nästan dog. Det är så sjukt dåligt så det är bra. Snacka om lågbudget.

Ett liv tar...

...slut. I onsdags morse dog min svärfars sambo Maria efter en kortare tids kamp mot cancern. Mina tankar går till Toni, min svärfar, som nu står ensam kvar. Så tomt, så ensamt, så tungt... Det känns så orättvist. Begravningen är på torsdag veckan som kommer. Jag och Martin åker ner till Toni på tisdag för att delta. På fredag åker vi hem igen.

När döden drabbar oss så slår den oftast med full kraft. Jag blir stilla med mina tankar. Jag måste samla ihop allt som är viktigt. Jag känner stort behov att samla min egen familj, fästman, mina barn och barnbarn. Att bara få hålla om dem och vara nära. Få bekräftat att de finns där och att vi ännu en stund har varandra.

SL, avsnitt...?

Nu har jag tappat räkningen. Det är så många gånger som SL gjort mig förvånad över den brist på kommunikation som det företaget har. Igår var jag i Sala och hade trevligt med min vän I. Hon ville titta på make up så det gjorde vi och sedan hann vi med en pratstund innan det var dags för mig att dra mig hemåt. Det tog mig 75 minuter att åka från Sala till Stockholm. Därefter 37 min till Östertälje med SL där eländet började. Det var ersättningsbussar pga banarbete från Östertälje så det var bara att gå av och leta efter rätt buss. Jag frågade var den var då jag bara såg bussar som skulle in till Södertälje och fick till svar att den precis gått. Så obra av SL att inte synka bussarna med tågen tänkte jag. Samtidigt fick jag rådet att åka till Södertälje för att ta ersättningsbussen som utgick därifrån. När jag kom fram visste jag inte var min buss skulle gå ifrån och missade den precis. När jag kollade reseplaneraren visade det sig att det var 80 minuter till nästa kommunikation skulle gå mot Gnesta så jag fick åka tillbaka till Östertälje och vänta på nästa buss som skulle gå därifrån. Det tog mig alltså dubbelt så lång tid att ta mig från Stockholm och hem som från Sala till Stockholm. Jag var både trött och hungrig när jag väl var hemma.

I morse var det reducerad trafik mellan Södertälje centrum och Södertälje Hamn. Jag skulle ju kliva av i Hamn och byta tåg där så det rörde inte mig, trodde jag. Skyltningen visade alla möjliga destinationer och tider i Hamn. Inte ens de som körde tågen visste vad som pågick. Jag som lovat vara på jobbet till kl 7 kom kvart över. Just idag var det viktigt att vara i tid för vi skulle ha test av jordfelsbrytare och jag hade sagt åt han som skulle utföra testerna att han inte fick börja förrän jag hade gett klartecken. Då vill man inte vara en enda minut försenad.

Som grädde på moset gick min matlåda upp i väskan på väg till jobbet och en hel del brunsås rann ut över de extrakläder jag tagit med för att ha på mig på Mary Kay-möte ikväll. Det var riktigt trist. Fast det är klart bättre att såsen hamnade på dem än på fodret i väskan. Nu var det bara lite som hamnade på det.

Nu hoppas jag att jag har haft nog av SL-elände på ett tag för slut är det inte.

Nej, jag har...

...inte handlat min regnkappa än men jag jobbar på det. Jag bestämde redan från början att jag skulle låta Mary Kay betala den åt mig vilket innebär att jag måste ha en försäljning på minst 10 000 kr innan jag tycker jag kan ta ut så pass mycket pengar att det räcker till att köpa den. Det är bra att ha mål. Det är lättare att komma tillbaka på banan igen när man råkar köra i diket. Livet drabbar ju ibland med mer eller mindre våldsam kraft. Det senaste är att min svärfars sambo är väldigt dålig. Hon fick diagnosen lungcancer bara dagarna innan hon och svärfar skulle åka till Sverige på sommarvistelse från Tyskland. Hon fick stanna kvar för behandling och han kom till Sverige för att gå till sin doktor och se till huset. Nu är svärfar tillbaka i Tyskland. Maria är sämre nu och vi ser inte att det finns något hopp för att hon ska klara sig. Det blev bråttom när svärfar skulle ner men vi lyckades att med mycket kort varsel både boka flygbiljett och se till att ordna för honom på bästa sätt. Jag tror han är nöjd med att vara hos henne igen även om det säkert är jobbigt också. Det blev en liten paus i Mary Kayandet men nu får det bli fart igen.

Mina hyresgäster säger upp sig på löpande band. Som tur är hittar jag nya. Allt löser sig till det bästa. Mitt senaste nyförvärv som hyresgäst är en kvinna som jobbar med regndroppsterapi. En del skulle säkert kalla det för flum-flum och hokus pokus medan jag tycker det låter oerhört spännande. Vi har veckorna efter varandra i lokalen och hon ställer sig positiv till att vi kör dessa veckor ihop och kommunicerar med varandra om vilka dagar som passar. Det kommer bli så bra så bra. Jag orkar nämligen inte boka in fem kvällar på en vecka men det gör jag definitivt på två veckor.

Vill ha den...

 

...här regnkappan. NU GENAST MEDETSAMMA!!! Ett par tjusiga gummistövlar till och jag är klädd för höstens regn- och ruskväder.

 

 



Idag har jag...

...nyttjat mina medborgerliga rättigheter genom att faktiskt pallra mig iväg till kyrkovalet och lägga min röst. En röst som gör så att jag med gott samvete kan säga att jag gjorde vad jag kunde för att Sverigedemokraterna INTE ska få någon framträdande roll. Jag kan inte göra mer än att lägga min röst på något annat parti och det var precis vad jag gjorde. Om det sedan blir tok i alla fall så har jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att det inte skulle bli det.

Jag skrev i förra inlägget att jag skulle sätta fart på min Mary Kay-verksamhet. Det har jag gjort. Hjulet är igång. Jag känner hur jag blir i det närmaste hög på framgång när jag lyckas med det jag föresatt mig. Är jag verkligen så utsvulten? Det verkar så.

Det är alltså vad jag sysslat med sedan sist. Dessutom har jag hunnit med en trevlig firmafest i Smedjebacken. Avloppet i tvättstugan är löst. Det var en stor frihetskänsla och tillfredställelse när vi var klara och det gick att både spola i kökskranen och tvätta i tvättmaskinen. Jag känner stor tacksamhet till att det fungerar igen.

Mitt potentiella fantastiska...

...liv som jag bara ignorerat hittills. Eller... ignorerat och ignorerat, det har jag kanske inte gjort men nog har jag varit bra lat för att göra något åt att det ska få blomstra. Kanske rättare sagt har jag förstått vad jag måste göra men inte haft den rätta viljan ändå att styra min förändring. Jag äger mitt liv och det säkraste sättet att få till stånd en förändring är att fixa det själv. Den senaste tiden har alla tecken, ja självaste livet, gett mig fingervisningar om vad som måste till. Vilken möjlighet jag har. Det senaste är att dessa tecken har börjat skrika åt mig "GÖR NÅGOT DÅ MÄNNSKA". Nu har jag verkligen utmanat mig själv och denna vecka ska jag boka en herrans massa hudvårdsklasser.

I helgen som var var jag på Mary Kay-seminariet i Göteborg. Jag tycker så gräsligt mycket om den staden. När jag åkte hem kom tankarna på att jag skulle vilja vara där mycket mer. Inte så att jag skulle flytta dit för gott men ett tag skulle jag vilja bo där. Jag får samma känsla som jag hade när jag var i New York. Jag skulle vilja vistas där några månader, i NY alltså. Göteborg ligger lite närmare så där kan jag tänka mig att vistas lite kortare tider, några dagar då och då. Å vet du, då kom jag på det. Jag har ju alla förutsättningar för att även det ska kunna ordnas. Det får bli ett framtidsprojekt.

Seminariet var det ja. I torsdags åkte jag ner till Göteborg. Jag hade tänkt ta en promenad från stationen till hotellet men så stod finaste Matilda där och ropade åt mig vid en taxi. Så blev det taxi istället. Vi hade suttit på samma tåg i tre timmar utan att veta om varandra. Det tog vi igen på hemresan istället. Jag registrerade mig och checkade in på hotellet, bytte om och gick iväg till kvällens Awards Night och druttade omkull i mina höga klackar. Det var kvällen med finskor på. Resterande tid fick jag hålla mig till lägre klackar. Fantastiska människor har jag träffat och lyssnat på. Kvinnor som visar vägen för oss som "fattar mindre bra" vad vi ska göra för att nå framgång. Å så har jag ätit fantastisk god mat, hela tiden. Är man på västkusten så äter man fisk, i alla fall jag. I dagarna tre har jag ätit den ena goda fiskrätten efter den andra. Jag toppade det hela på stationen på väg hem med skaldjurspasta. Mums! På söndag här hemma blev det således fläskfilégryta. Man måste ju variera sig!

Lika mycket som helgen gick i glamorens tecken, lika oglamoröst blev det när jag kom hem. Avloppet i tvättstugan har slammat igen och det värre än vanligt. Det brukar slamma igen några gånger per år men jag brukar kunna fixa det. Den här gången går jag bet. Jag skurade avloppsvatten på söndag. Det hade flödat ut över hela golvet i tvättstugan. Det luktade illa. Till saken hör att jag inte tvättat ordentligt på säkert en månad så det är ganska mycket tvätt som ligger där. Utloppet från tvättmaskinen ligger just nu i en hink och så får jag tömma hinken emellanåt, efter varje centrifugering, i toaletten. Å det är 1 1/2 vecka kvar till Martin kommer men slaskrensaren. Det går men det är mindre kul.

Så, förändringarnas tid är här. Det är bara jag som kan göra den här förändringen åt mig. Jag vet att jag kommer att både må bra och vara stolt när jag kommer igång ordentligt. Men framför allt kommer det ge mig en fantastisk frihetskänsla. Gasen i botten! Nu kör jag!

Livet när det...

...är som bäst! Jag har fått mitt tredje barnbarn. Lilla Lova kom till världen i torsdags och igår fick jag träffa henne. Hon är helt ljuvlig! Så näpen att jag blir alldeles tårögd när jag tittar på henne. Jag blir alldeles full av vördnad inför livets under.

Veckan som var var jag fruktansvärt trött. Men så jobbade jag som en tok på jobbet också. Jag gick och la mig väldigt tidigt varenda kväll så nattsömnen var det inget fel på. Ändå var jag så in i bäng trött. Ja, jag är så oglamorös så jag snarkar. Den senaste tiden har jag börjat undra om snarkningen kan ställa till det. Fast jag sover så känner jag mig sällan utvilad när jag vaknar. Kan det vara så att jag inte sover så bra som jag tror att jag gör? Nå, det är ingenting jag tänker göra någon djupare undersökning av just nu.

Martin har börjat arbetsträna. För ett halvår sedan skrämde han slag på mig med att få en stroke och till i tisdags var han helt sjukskriven. Det har varit en mödosam väg att vandra, mest för han förstås men också för mig. Många känslor att hantera. Samtidigt är jag så enormt tacksam att det gick så bra som det gick. Nu syns ingenting på utsidan längre och det är bara ibland som det märks på talet. Han har slutat röka och börjat motionera. Jag är stolt över honom.

Igår hade vi en sådan där härlig dag. Vi åkte in till Stockholm för att gå på Fotografiska för att se Helmut Newtons bilder. Vi steg av på Södra station och promenerade dit. Därefter fortsatte vi att promenera förbi Gamla Stan, genom Kungsträdgården. Jag fick med Martin in på Ilium Bolighus. Jag älskar att gå i inredningsbutiker trots att jag aldrig har råd att köpa något. Det händer något med mig när jag är på sådana ställen. Jag tankar energi. På denna inredningsbutik hittade jag, tro det eller ej, en regnkappa. Jag blev kär i den så fort jag såg den. Den kostade 2000 kr så det är ändå inte helt oöverkomligt. Men det känns lite galet att köpa regnkläder för så dyra pengar. Jag har ju ett jättefint regnställ men det regnstället går det inte att vara elegant i. Det är för fritidsbruk. Då tänkte jag så här: Det får jag ta mina Mary Kay-pengar till! Lägger jag manken till så har jag fort sålt för 8000 kr. Då kan jag ta 2000 kr av dem och köpa mig den här regnkappan. Så får det bli!

Kan man ha...

trädgårdsfest? Jag menar inte ett gardenparty i traditionell stil, det kan jag ha sedan när allt är klart. Det jag menar är att samla mina vänner som inte är rädda för att hjälpa till. Jag håller med de vanligaste verktygen, något specialverktyg kanske jag får be någon bättre bevandrad trädgårdsfantast att ta med sig. Vi jobbar tillsammans med olika saker i någon timme eller två och sedan bjuder jag på grillmat och god dryck som tack för hjälpen. Sedan är det fest så länge någon orkar stå på benen. Kan man ha ett sådant koncept på en träff med sina vänner? Jag skulle absolut gå på en sådan om jag blev inbjuden.

När arbetsveckan var slut var jag verkligen jättetrött med betoning på TRÖTT. Det har resulterat i en lätt huvudvärk hela helgen. Jag har aldrig huvudvärk annars. Jag vet inte vad det innebär att ha blixtar som går kors och tvärs genom huvudet så fort man rör på sig eller tittar mot ljus. Mamma hade ofta migrän när jag var yngre vilket många gånger slutade med att hon kräktes. Jag diagnostiserade min egen huvudvärk först till vätskebrist för jag kände mig också lätt yr som en följd av lågt blodtryck. Jag drack saft och cocacola i makligt tempo och sedan slumrade jag i soffan framför tv:n. Sedan kändes det bättre. Men det är faktiskt samma sak idag fast inte lika påträngande.

Igår, lördag, var jag på studiebesök på LIDL. Det är ett bra tag sedan jag satte mina fötter där senast. Jag har varit med min svärfar på LIDL i Ludvika och blev riktigt imponerad av den butiken så jag tänkte testa LIDL i Södertälje för en gångs skull. Visst fanns det varor som var betydligt billigare där än på ICA men jag vet inte. Det gäller att ha koll på priserna. Begreppet ekologi verkar inte existera i LIDL:s värld. Jag skulle verkligen vilja handla allt ekologiskt. Det har jag inte råd med, än, men jag jobbar på det :-) Tills vidare får jag sikta in mig på vissa varor som bananer och kaffe. Å så handlar jag överhuvudtaget inte tigerräkor sedan jag fick veta vad odlingen av dem ställer till med i världen.

Helt hysteriskt skulle...

...man kunna sammanfatta de senaste dagarna. Det har varit roligt också men nu börjar känna mig sliten och i stort behov av lugn och ro och av att få ta hand om mig själv. I helgen som var var ju mina tvillingar här som jag skrev om i förra inlägget. Det var roligt och intensivt men jag sov nästan ingenting. På måndag kom jag hem kl 22:10 för att jag åkte direkt till måndagsmöte med ett litet stopp hos Erika direkt efter jobbet. Det var också väldigt kul och jag vill för allt i världen inte vara utan det. Igår fyllde Hanna 24 år så då var det födelsedagskalas. Åter igen åkte jag direkt från jobbet och kom inte hem förrän vid strax före nio. Jag fick träffa småflickorna igen och det var jätteroligt. Jag börjar så smått uppnå äkta mormor-status. Jag kom lite innan de kom hem från dagis och när jag ropade på dem och de såg att det var jag så fick de bråttom till mig. Hannas födelsedag vill jag inte heller missa. Hon bjöd på tacos som det är jättelänge sedan jag åt. Gott! Som grädde på moset tyckte jag att jag behövde vara tidigt på jobbet idag. Kl 06:40 steg jag in i fikarummet och där stod chefen och väntade! Det hade kommit in en superbrådisprio-analys som han ville få igång snabbt som tusan. Där var jag involverad som provmottagare. Alla prov måste gå genom provmottagningen innan de är klara för analys. Sedan har det fortsatt med bråttom-bråttomsaker hela dagen. Jag har knappt varit hemma sedan jag gick till jobbet på måndagmorgon och ja, jag är skyldig till att skärbrädan med kniv och osthyvel låg framme samt ett par tekoppar i diskhon men inte allt annat som fanns på diskbänken. När mina barn har flyttat hemmifrån kommer jag att få halverad vattenräkning. Då syftar jag inte till dusch och tvätt utan till allt vatten som går åt till att blöta upp intorkade matrester. Jag får väl se det positivt att de i alla fall äter när jag inte är hemma och att jag kan spåra deras aktiviteter genom den något udda sysslan matrestdetektivarbete.

I lite mer...

...än ett dygn har jag varit barnvakt åt mina barnbarn. Det är kul men väldigt ansträngande. För första gången var jag i princip ensam om att ta hand om dem. Det underlättar om det finns någon mer i huset som kan passa när man behöver typ laga mat eller gå på toa eller bara springa efter något som glömts. En stund igår hjälpte en av mina söner till men annars har jag varit ensam om ansvaret och pysslet hela tiden. Det är skillnad att ha hand om andras barn och ha hand om egna. Jag har fyra små barn när yngsta fötts. Det gick alldeles utmärkt. Men det var då det. Idag är det 18 år senare och orken och behovet av sömn är annat nu än det var då. Jag sov inte heller särskilt mycket i natt som var. Jag blir klarvaken av minsta lilla ljud. Därför är jag ganska trött och sömnig ikväll. Jag som hade tänkt att jag skulle ta en massa fina foton på dem och lägga upp både här och på fb har inte rört kameran. Det har helt enkelt varit fullt upp hela tiden. Vi har gått skogspromenader och ätit blåbär direkt från riset, vi har varit på promenader med vagnen, vi har promenerat runt huset, plockat i mormors kökslådor, rullat boll, ritat, sjungit, dansat mm mm. Jag blev så full i skratt när vi kom in från en av promenaderna igår och ställde vagnen i garaget och gick sedan källarvägen upp till köket. De fick se min lagerhylla med Mary Kayprodukter jag har i mitt rum och gick direkt fram till den och började undersöka. Längst ner, i deras höjd, har jag plockat ner produkter som jag inte längre kan sälja så det gjorde absolut ingenting att de rumsterade om där. Tjejerna hade hjärtans kul och underhöll sig själva under tiden som jag bäddade i ordning deras sängar. Det ska vara småtjejer till det. Senare när de hade somnat och jag var och tittade till dem så får jag höra Nora säga mormor i sömnen. Behöver jag säga att mitt hjärta smälte!

Mitt e-postkonto är reparerat och jag har fått tillbaka det i det skick det var när jag förlorade kontakten med det. Det är väldigt skönt och underlättar en hel del. Sammanfattningsvis har det varit en underhållande men ansträngande helg. Ansträngande kanske mest för att jag själv knappt sov någonting alls så nu går jag och lägger mig. Natti natti!

Lilla lösenordsluckan!

Inte nog med att jag ägnat en stor del av dagen i telefon med IT-supporten på jobbet, för att kunna återställa mitt lösenord när laptopen inte förstod att jag redan hade bytt lösenord på den stationära datorn, så verkar mitt hotmail-konto vara kapat här hemma. Jag kommer inte åt det och ombeds fylla i en massa uppgifter för att det ska kunna återställas. De vill skicka mail till ett annat e-postkonto för att ge mig info om läget. När jag försökte gå in på det kontot så påstås det att det kontot inte finns. Jaha, vad gör jag nu då? Värre saker har väl hänt men jag känner mig onekligen lite bakbunden just nu.

Jag har en massa handskrivna brev sparade från tiden innan datorernas och den elektroniska postens begynnelse. Det låter som hundra år sedan. Inte riktigt, bara från förra seklet. Tänk vad det kan ändras fort. När fick du ett handskrivet brev senast? Jag kom att tänka på detta just för att jag förmodligen kommer att förlora allt som finns på mitt e-postkonto. Jag får börja om från början. Där finns information som bara finns där. Så fort allt kan försvinna. Tänk på alla foton som tas idag och som inte finns på någon back up. Poff! Borta! Det är sådana här gånger i alla fall jag tänker till.

Nästa gång jag...

...träffade småflickorna var de inte alls lika glada att se mig. Å jag som trodde att jag äntligen hade uppnått äkta mormorstatus. Det var i onsdag som de kom och hälsade på och åt middag. Jag fick "hjälp" att laga potatisen. Jag skalade och flickorna hjälpte mig att lägga i potatisarna i kastrullen. De var så duktiga så. Sedan, efter middagen, fick de bada i mormors badkar. Felicia skrek i högan sky ända till hon fick en mycket knallrosa mugg att hälla vatten med. Då kom hon av sig. Hon hällde några gånger och sedan gallskrek hon igen. Då plockade mormor fram en knallorange mugg och hon kom av sig ytterligare en gång. Sedan var det färdigbadat. Pyjamasen åkte på och sedan var vi i vardagsrummet en stund där leksakerna finns men även pianot.

 

Så här kul är det att spela på mormors piano

 

Helgen kom. Jag hade tänkt att vi skulle göra något nyttigt, försöka vara kulturella på något sätt. Det gick...sådär. Det har varit varmt i helgen. Martin orkar inte riktigt med värmen så han sitter mest i skuggan och lider. Själv älskar jag när det är så där hett så jag kan sitta i skuggan och njuta. Jag har en mycket bra uteplats för sådana tillfällen. Jag gjorde en jordgubbslassi och hällde upp den i fina glas och så satt vi där, Martin med en tidning och jag naturligtvis med en kokbok och hade det bra.

 

 Jordgubbslassi (jordgubbar, yoghurt, vatten och en gnutta socker)

 

Solen silas genom lövverket.





Det här blev...

...den längsta helgen på länge. När man har semester har man helg hela tiden. Jag blir fullständigt dagvill. Sedan börjar jobbet igen och man är tillbaka i de korta helgerna. Fredagar sjunker man ihop i soffan efter arbetsveckan som gick. Så kommer lördag och man gör förhoppningsvis något vettigt och så är det söndag med förberedelse inför veckan som kommer. Så loopar jag mitt liv allt som oftast och jag tror inte jag är ensam om det. Inte undra på att de flesta inte når sina drömmars mål, inklusive jag själv. Det får bli ändring på det.

Efter två veckor som allt i allo på jobbet börjar jag redan känna mig ganska mör. Jag gör en massa saker men jag känner mig oftast inte nöjd eftersom det kommer nya små uppgifter hela tiden å inte i en takt som jag hinner med. Känslan av att vara klar hinner aldrig infinna sig. Jag har hela tiden ett berg av arbetsuppgifter som aldrig verkar ta slut. Det här är ett effektivt sätt att ta slut på mina krafter.

På fredag tog jag ledigt efter lunch. Martin hämtade mig. Vi handlade och åkte sedan till Hanna för hon behövde barnvakt. För första gången sträckte båda barnen armarna mot mig genast och jag var tvungen att sätta mig ner på huk för att kunna krama dem samtidigt.

 

Hanna åkte. Allt gick jättebra. Vi lagade mat och badade och lekte. Dom är så gossiga. Morgonen efter kom Hanna hem betydligt tidigare än hon skulle ha gjort. Hon hade blivit stucken på en insulinspruta och sköterskan hade tyckt att hon skulle åka hem och vila. Hem och vila? Med tvillingar hemma så är det nog lugnare att vara kvar på jobbet. Vi gick och badade och sedan packade vi ihop för att åka hem. Hanna och tjejerna skulle till farmor och farfar.

Hemma hade Mikael lekt med högtryckstvätten och besparat mig en massa arbete. Jösses vilken skillnad det blir med den makapären. Han slutförde tvätten av plattorna som jag hade påbörjat. Båda trapporna upp på berget samt plattorna i Örnnästet var spolade. Plattorna i Örnnästet är i det närmaste vita. Det var de inte förut. Efter dygnet med småflickorna var både jag och Martin ganska trötta så vi sjönk ihop i soffan och sedan somnade jag som en sten. Idag blev det sovmorgon med lång frukost ute i trädgården. Efter att Martin åkt har jag plockat vinbär och kokat saft, lagat mat och bakat bröd.

Den här helgen har känts väldigt lång. Det blir väl så när aktiviteterna börjar med en rivstart. Veckan som kommer är förberedd så gott det går. Mat finns hemma så det är bara färskvaror som behöver kompletteras med. Ikväll ska jag lägga mig tidigt så jag hinner läsa. Förhoppningsvis somnar jag även i tid trots att det är söndag.

 

 Västra trappan före högtryckstvätten...

 ...och efter.

 

 Mina mossbeväxta plattor på uteplatsen före högtryckstvätten...

 ...och efter.

 

 Östra trappan upp till Örnnästet före högtryckstvätten...

 ...och efter.

 

 Plattorna i Örnnästet före högtryckstvätten...



...och efter.

 





Aj, vad jag...

...hade ont i min stackars rumpa dagen efter att jag hade cyklat från jobbet. Det är 19 km vet jag nu och det var kanske lite väl hårt att gå ut på den sträckan. Men det var bara baken som gjorde ont. För övrigt kände jag mig bara frisk. I veckan som var så åstadkom jag väl inte just mer än... ingenting förutom att jobba. Jag var helt enkelt trött när jag kom hem. Samtidigt vet jag ju att om jag bara låter bli att sitta vid datorn, som slukar allt för mycket av min tid, så skulle jag hinna en hel del mer.

Mot slutet av veckan tog jag mig i alla fall i kragen och planerade helgen. Jag kollade vädret och det såg ut att bli bra och så undersökte jag möjligheterna att åka ut till Landsort. I lördags åkte vi dit, jag och Martin. Först en bilresa på 1 timme och 45 minuter och sedan båt i 30 minuter och sedan var vi framme. Först gick vi till bageriet och handlade två vaniljbullar och sedan gick vi ut på klipporna och satte oss att fika. Sedan hoppade vi omkring på klipporna, såg fyren, jag lärde mig vad en "sjömålspjäs" är för något, vi promenerade, hoppade lite mer på klipporna, åt glass och bara mådde gott. Underbart!!!

Idag har jag tagit tag i trädgården igen. Jag skruvade ihop vattenspridaren jag köpte förra helgen och provade den. Den var lika vacker som jag trodde att den skulle vara. När Martin hade åkt hem till sig tog jag mig an en buske med väldigt torra grenar lite här och där och ansade bort dem. Det höga gräset under och runt omkring fick åka med det också. Det blev väldigt bra och busken ser mycket friskare ut nu. Sedan lekte jag med min högtryckstvätt och spolade plattorna. Det var inte alldeles enkelt så det resultatet tänkte jag att ni får vänta på att se en stund.

 

 Promenad på klipporna

 

 Den gamla fyren

 

 Före ...

 

 ...och efter

 

 Min svindyra vattenspridare in action

 

Å så här ser den ut när den bara är till prydnad

 



Tillbaka på jobbet!

Jag har verkligen varit ledig. Att jag glömmer lösenord och sånt är inge´ konstigt när jag varit ledig ett tag. Att jag inte med säkerhet och självklarhet och per automatik gick till rätt omklädningsrum när jag kom i morse kan bara betyda en sak. Jag har verkligen varit ledig! Så skönt! Så himla skönt! Jag hade gärna haft ett par veckor till men nu är det som det är. Det var i alla fall ok att komma tillbaka.

För att riktigt bekräfta för mig själv att NU börjar en ny tid så tog jag Amanda, min nya cykel, med mig på tåget. Å så cyklade vi hem när arbetsdagen var över. 1 timme och 25 minuter tog det. Jag tror det är någonstans mellan 1,5-2 mil. Lagom motionspass. Konditionen är väl inte på topp riktigt så det finns förbättringspotential :-)

Det är dags...

...att summera semestern. 5 veckor är tillända. Det gick fort och vi gjorde massor. En liten tillbakablick är på sin plats.

 

 Semestern började med att fira min "lilla" Martins student.

 

 Vi åkte till Kinnekulle på Citroënklubbens sommarfest. Kultur står alltid på programmet och här fick vi tillfälle att se den vackra Guckuskon.

 

 Vi styrde kosan mot Norge och de snöklädda fjälltopparna.

 

 Norge är så gudomligt vackert.

 

 Jag fyllde 50 år...

 

 ...och hade fest i ett helt dygn.

 

 Jag började fundera vad jag vill med min trädgård.

 

 "Örnnästet" där stenarna ska läggas om och blommor placeras i de små skrevorna som finns.

 

Det obligatoriska besöket på Rosendahl trädgård...

 

...där jag köpte en nästan likadan vattenspridare som denna.



Å hej och...

hå vad tidigt jag har börjat vakna. Redan tio i sex i morse vaknade jag och det var omöjligt att somna om. Det var bara att stiga upp. Å andra sidan så hann jag ganska mycket redan på förmiddagen. Innan klockan var nio var jag inne på ICA. Sedan fick jag återvända dit för jag hade köpt fel lampa till spisfläkten. Vi har ätit grillade ingefärsmarinerade karrékotletter med potatisspett och en kall sås på yoghurt, ingefära, farin, salt och gräslök. Jättegott!!! Å så har jag bakat en morotskaka för att Martin har varit rökfri i en månad. Det är värt att fira tycker jag! Det blev lite trädgårdsarbete idag med men nu börjar ryggen säga ifrån så det är kanske dags att ta det lite lugnt någon dag. Här kommer i alla fall lite bilder på vad det är jag har tagit mig an.

 

 Rabatten mellan trapporna nedanför berget. Det blev lite tomt när allt ogräset var bortrensat.

 Rabatten vid den vänstra trappan som också blev väldigt tom.

 

En förhistorisk grav? Nja, den här lämningen kommer från sent 1900-tal.



"Dagboken från imorgon"...

...är mitt senaste tillskott i bokhyllan. Så långt har den dock inte hunnit än. Hittills har den legat på mitt nattygsbord. Jag fick den när jag fyllde år av en barndomskamrat som jag träffar alldeles för sällan nu för tiden. När vi var små var vi tillsammans jämt. Nåväl, den handlar om en obstinat och bortskämd 16-årig tjej som av en händelse får tag i en dagbok som skriver sig själv om vad som ska hända kommande dag. Jag gillar språket och det sätt som historien berättas på. Att sedan själva historien i sig är lite orealistisk tycker jag inte gör något. Vi har så gott om verklighet i alla fall. Andemeningen med boken ligger betydligt djupare och det är det som betyder något. Kort sagt gillar jag boken. Jag var tvungen att läsa ut den i natt så det blev ganska sent i säng. Trots det vaknade jag redan halv sju. Rummet strålade av ljus eftersom jag igår tog ner "gardinerna" för att tvätta dem. Mitt rum ligger i källaren och där finns ett par sådana där karaktäristiska kallarfönster. Jag har inga riktiga gardiner där. Istället har jag hängt för lite filtar och handdukar för att det ska vara lite mörkare när jag ska gå och lägga mig. Igår var det mörkt hela dagen eftersom det regnade och jag skulle ju röja i min garderob och behövde allt ljus jag kunde hitta så jag tog ner "gardinerna" och passade på att tvätta när de ändå var nere. Kanske dags att skaffa riktiga gardiner? Det räcker ju med en stuvbit. Jag skulle kunna gå in på Svenskt Tenn och se om de har någon liten bit. Eftersom jag inte behöver så mycket så är den idén fullt genomförbar.

Nåväl, jag klädde mig för utomhusliv. Jag har klippt fram brevlådan så brevbäraren ska slippa leta efter den och rensat uppfarten och rabatten ovanför den från ogräs. Jag var inte lika grundlig som med de förra rabatterna men det ser betydligt bättre ut. Tre skottkärror blev det sammanlagt. Jag skulle verkligen behöva en soptunna för trädgårdsavfall trots att jag har min kompost. När jag så vandrade upp och ner för trädgårdsgången för att hämta och lämna saker så vad fick jag se om inte en snok som tittade fram mellan Hostorna! Kameran!!!! Den enda fungerande kamera jag har just nu är fortfarande mobilen och den låg på laddning. Jag sprang in och hämtade den och sedan letade jag upp snoken igen. Den ville inte riktigt vara med på bild utan ringlade iväg så fort jag närmade mig. Den var lång. Säkert en 70 cm. Kopparödlor har jag lite varstans men en snok var det säkert 15 år sedan jag hittade senast. Jag kan inte påstå att jag saknat dem. Det får gärna dröja lika länge till nästa gång igen.

"Mellantid ger livscykeln...

...bränsle" stod det på mjölkpaketen i Dalarna för en tid sedan. Vad menas med det egentligen? Jag och Martin funderade på det ett tag. Idag har det varit en sk mellandag väderleksmässigt. Regn, regn och åter regn. Det kom inte som någon överraskning direkt så jag hade redan planerat in vad jag skulle göra. Det är bara det att jag blir så seg när det regnar. Jag skulle rensa ur min garderob. Tre hyllor är kvar sedan är jag klar. Nej, det här gällde BARA garderoben i mitt rum med mina vardagskläder. Ingenting annat. Åh vad jag tycker det är jobbigt att plocka bort kläder som inte är på gränsen till att trilla isär i sömmarna. Detta trots att jag den senaste tiden har stått i garderoben på morgnarna och konstaterat att den är fullproppad men jag tycker ingenting känns kul att klä på mig. Jag måste rensa för att se vad jag har och vad jag inte har. Under tiden har jag bakat bröd och muffins. Nu ska jag ner och ta hand om det sista.

En underbar dag!

Sol, varmt och ledigt! Den kombinationen tycker jag om liksom så många andra. Men, bara för att jag är ledig betyder det inte att jag latar mig även om det händer ibland det med utan mer att jag får tid till att göra det jag vill hinna med. Idag var precis rätt dag för lite trädgårdsarbete. Gräsmattan har fått sig en avhyvling och två av mina många rabatter har fått bort ogräs. Det är bara det att det är ganska tomt för övrigt i dessa rabatter. Jag har ju inte hunnit vara hemma särskilt mycket så det har helt enkelt inte hunnits med och nu känns det som att all nåd är ute för att få en fin blommande trädgård det här året så vad kan jag annat göra än att förbereda för nästa. Mikael hjälpte mig att få ner lite ris från förra året som blivit kvar på berget. Vi bar och vi släpade och till slut var allt borta. Sedan började vi försöka jämna till marken och ta bort de värsta tuvorna. Då stötte vi på sten. Det var kantsten som jag helt hade glömt bort att vi lagt (eller om det redan fanns när vi flyttade hit). Den är helt överväxt. Tanken är att jag ska odla något i pallkragar med någon form av stenmjöl runt om. Jag tror nämligen att pallkragar + stenmjöl är bra för att hålla sniglarna borta. Pallkragarna är nästa års projekt men jag kan ju göra vad jag kan för att förarbetet ska bli så klart som möjligt. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska behålla kantstenen eller om jag ska ta bort den. Jag får fundera på det så länge.

Ja visst ska ni få följa mitt projekt med trädgården. Jag gick ut med kameran för att ta lite bilder på vad jag gjort men "någon" hade snott batterierna. De behövdes till "någons" trådlösa tangentbord. Ni får ge er till tåls till jag har köpt nya batterier. Det behövdes ändå. Tangentbordet kommer inte att fungera särskilt länge. Hihi!

För en vecka...

...sedan stävade vi ut i Stockholms skärgård för att fira födelsedagskalas på Birka Paradise. Föregående veckas panik hade lagt sig och allt var frid och fröjd. Vi klev ombord. Efter en snabbtitt i hytten med byte av kläder satt vi oss till bords. Personalen hade dukat långbord och var i färd med att hälla upp fördrinkarna när vi klev in i restaurangen. Jag meddelade att vi ville ha 3 st alkoholfria fördrinkar. Strax kom kyparen ut med tre glas med något blått bubbel. Vad det var har jag ingen aning om men det smakade Surf Diskmedel med mineralvatten. Nåväl, jag hälsade välkommen. Plötsligt kände jag hur knäna började skaka, tårarna var inte långt borta och rösten bar knappt. Tänk att alla var där för mig! För min skull! Det blev ett mycket kortade välkomsttal än jag hade tänkt. Det tror jag inte gjorde så mycket. Alla ville hugga in på maten.

När vi ätit tog vi plats i SPA-baren. Där var det tillräckligt lugnt för att vi skulle kunna prata med varandra. Det var sedan basen för nästan hela resan. Åker man ålandsbåt så hör det till att dricka drinkar. Det gjorde vi. Det var inte många drinkar på drinklistan som blev oprovade av mitt resesällskap. Emellanåt utforskades andra barer men SPA-baren var och förblev vår bas. Där satt vi till de stängde. Då fick vi leta upp andra ställen att vara på.

Till min förvåning sov jag fruktansvärt illa. Tur som var försov vi oss lite så jag kände ändå att jag skulle överleva dagen. Frukost med gänget och sedan fria aktiviteter igen till lunchen. Allt var jättegott! Alla var supernöjda med hytterna. Alla tyckte det var supertrevligt på alla sätt och vis. Slutet gott, allting gott!

Vi kom hem och var fortfarande för mätta för att laga någon middag. Trötta men lyckliga gick vi till sängs och dagen efter pustade vi mest ut. Jag hade fått en cykel av MaPa så det enda nyttiga vi gjorde den dagen var att åka iväg och titta på en sådan. Amanda står nu i mitt garage. Hon är svart, hat 7 st växlar och har en fin cykelkorg på styret. Jag fick en jättefin tavla av dem med som Angelika Lantto har målat. Mamma och pappa åkte hem och jag och Martin åkte svängen förbi Stockholm för att hämta hem den målning jag hade önskat av alla. Den är sagolikt vacker och hänger ovanför pianot. Första gången jag såg den var i vintras. Jag har hållit tummarna för att den ska finnas kvar till nu. Martin har förstås haft ett finger med i spelet så när han förstod att jag menade allvar så ringde han Arno som äger galleriet och reserverade den.

I fredags begav vi oss först till Norrköping där Martin skulle hämta ut en tavla på Bukowskis men när vi ändå var där så passade vi på att gå på utställningen om Titanic. Mycket bra!!!!! Den kan jag verkligen rekommendera. Sedan åkte vi vidare till Smedjebacken och därifrån kom jag idag.

En vecka återstår av semestern. Det har gått fort och jag har mycket kvar att göra men nu hoppas jag att jag kan få ha semester från semestrandet och bara pyssla på här hemma.

 I hytten innan middag.

 

Det var många bud om vad som skulle drickas. Här ses allt från modersmjölksersättning via alkoholfri fördrink till vitt vin.



Panik i kubik!

Nu är vi "hemma" i Smedjebacken efter en tur till fjällvärlden. En reseskildring kommer senare när jag har "framkallat" mina fotografier. Jag har ingen lust att tömma kameran i Martins dator när jag ändå vill ha kvar dem i kameran till jag kommer hem och kan dumpa ner dem i min egen. Hur som helst var det skönt att komma hem. Borta bra men hemma bäst eller som en bekants dotter uttryckte det "borta bäst men hemma bra" för att hon tyckte att det skulle vara en guldkant på att åka bort men att det alltid skulle vara bra att komma hem. Jaja, det var som sagt bra att komma hem och det var lugnt i flera timmar. Sedan blev det liv i luckan. Jag har tidigare bokat en kryssning till Mariehamn för mig och mina närmaste på min 50-årsdag (hujedamig vad gammal jag blir) med Ånedinlinjen. Jag fick ett sannslöst bra erbjudande från dem som innehöll både lyxhytter med punchveranda, välkomstdrink och mat. Jag såg verkligen fram emot att få åka iväg och för en gångs skull lyxa till det lite utan att det grävde ett alltför stort hål i plånboken. Igår ringde rederiet och meddelade att Ånedinlinjen gått i konkurs!!! Panik är väl milt uttryck det jag kände. Med mindre än en vecka kvar till avgång stod jag med sammanlagt 24 gäster inklusive mig själv som jag skulle hitta någon ny aktivitet till. De flesta kommer dessutom resande med flyg eller tåg. Alltså behövdes även inkvartering till en herrans massa folk. Jag gjorde det enklast möjliga för att rädda upp situationen och ringde Birka, förklarade mitt dilemma och bad dem om en bra deal. Det fick jag. Även om det blev lite dyrare så är det värt det. Alla har nu blivit underrättade om ändringen och det har ordnat sig till det bästa.

I situationer som denna har jag två val: 1: Gräma mig för att det inte blev som jag tänkt mig. och 2. Glädja mig över att det löste sig. Jag väljer det senare. Det är mer positiv energi i det. Improviserat har jag gjort förr. Som fyrabarnsmor får man göra det ibland. Å visst är jag tacksam för att jag klarade upp situationen, inte tal om något annat. Samtidigt så kan jag tycka att det kan vara nog med sådana här adrenalinrusningar nu på ett tag. Visst kan man få hjärtat i halsgropen fast man har stora barn men nu vill jag ha det lugnt och skönt under återstoden av min semester.

Så har vi...

...packat om bilen. Imorgonbitti bär det av mot Trondheim. Vi ska befinna oss på en fjällcamp 6 mil ifrån Trondheim under midsommar för att hjälpa norrmännen i norska citroënklubben att fira S:t Hans. Det blir nog varmt och gott att befinna sig på en fjällcamp. För att säkra att jag inte ska frysa har jag med mig mina vinterkläder. Frisk luft kommer vi alla fall att få och det är inte så illa när man är storstadsbo. Det verkar inte vara några andra svenskar än jag, Martin och Bosse som ska dit. Dessto roligare intalar jag mig att det kommer att bli. Jag hävdar med bestämdhet att det är mer berikande att umgås med människor man inte känner och som kanske har andra tankar om livet och värderingar i allmänhet än människor man känner väl och som tycker lika som en själv. Ok, man kan inte göra så jämt men för att få ett vidgat sätt att tänka och lära sig att tänka i annat än gamla invanda spår så är det bra att träffa oliksinnade. Nu kommer ju vi ha våra bilar som gemensam nämnare och så känner vi ett par stycken som vi vet kommer att vara där så helt nytt blir inte allt. Jag önskar mig en trevlig resa, att bilarna ska hålla hela vägen och om inte en sol så i alla fall upphåll. Kul att bege sig ut på äventyr igen!

Idag har vi köpt ny luftmadrass. I helgen som var upptäckte vi att den gamla läckte någonstans. Vi pumpade den på kvällen och några timmar senare vaknade vi nästan på marken. Då den ena av oss steg upp hamnade definitivt den andra på marken. Sådant är inte så lyckat. När vi räknade efter så fann vi att madrassen var närmare tio år gammal och flitigt använd sommartid så det var nog dags att uppdatera utrustningen. Det finns så mycket bra utrustning för camping nu för tiden. Det är verkligen ingen konst att leva gott fast man campar.

Det var meningen...

...att vi skulle fortsätta från Kinnekulle direkt mot Trondheim. Nu blev det inte så och skönt var väl det. Ibland är det tur att det inte blir som man tänkt sig. Vi började resan till Kinnekulle på torsdag. Det regnade och regnade och regnade på vägen ner. Vi funderade på hur vi skulle kunna få upp tältet utan att det blev sjöblött även på insidan. Men så slutade det regna när vi närmade oss och jag bad en bön till högre makter att låta oss få upp tältet innan regnet brakade lös igen. Gud är god mot det goda. Vi hann resa både tältet och förtältet och mer därtill innan det fram på nattkröken började regna igen. Vi var ju beredda på att det var sånt väder vi skulle ha hela helgen så vi var glada att vi hade kunnat göra det vi gjort torrskodda. Dagen efter vaknade vi till en torr och blåsig morgon. I traditionell ordning blev det bilraid runt Kinnekulles sevärdheter. Man hamnar alltid på ställen man inte visste fanns i det sällskapet. Först fick vi beskåda Guckuskon. Jag har sett den förut för denna orchide växer även på Storön utanför Kalix och dit har min pappa som är biolog tagit med mig. Men jag har aldrig sett ett så stort bestånd av den. Det var fantastiskt! Sedan fortsatte vi till Rubens ånglokomobilmuséum. Jag visste inte ens om att det fanns något som hette ånglokomobil. Samlartemat är något som går igen i kretsarna kring 2CV så ett besök där var på sin plats. Det var kul att se och jag hade definitivt inte hamnat där om det inte var för den här arrangerade utflykten. Kul! Det är berikande att göra sådana här resor. Regnet höll upp hela dagen och vi var lyckliga. Nästa morgon var det solsken och marknad. Det var kul. Jag och Martin tog över försäljningen av klubbtröjor och sålde slut i ett nafs. På den gemensamma middagen fick vi fransk buffé. Fantastiskt gott! När vi kommit hem igen så blåste det upp och regnet kom tillbaka men vad gjorde det. Det var bara sista natten kvar. Nu är vi hemma i Smedjebacken för att ladda om batterierna och ta hand om det här hemma innan vi bestämmer hur vi ska göra med Trondheim. Fortsättning följer.

Färdig, sa Sigrid!

Nu tror jag att jag är klar med det jag kan göra just nu. Igår kulminerade studentfirandet för vår del. Min "lilla" Martin sprang ut. En tår i ögat fick jag allt och sonen var lycklig. Nu har jag inga skolbarn längre. En epok är till ända. Vi firade mest hela dagen, maten räckte och alla var glada. Vad mer kan man begära?

När vi kom hem (studentmottagningen ägde rum hos storasyster Erika) var det hög tid för mig att sätta igång med att packa mina egna saker för idag åker jag till Smedjebacken. Jag visste inte om jag skulle hinna. Jag har på morgonen sprungit runt som en yr höna och försökt strukturera mig. Jag tror att jag har fått med mig det jag behöver. Eftersom jag inte riktigt vet vad som händer och vart vi ska befinna oss så har packningen blivit väldigt stor. Om jag vet att jag bara ska vara på en campingplats så behöver jag en typ av kläder men ska vi stanna i Smedjebacken efter helgen i Kinnekulle så behöver jag en annan typ av kläder. Dessutom har jag ordnat posthämtning och skrivit fakturor och postat brev och... Det ska bli skönt att komma iväg.

Lagom till det...

...ena börjar lugna sig och falla på plats så rör nästa grej till sig. Allt är förberett för morgondagens studentfirande. Jag och mamma har bakat och lagat mat hela dagen. Länge visste vi inte riktigt var någonstans eller vilken tid studentfirandet skulle ta sin början men efter hand så fick vi reda på det. Bilar är fixade och allt verkar bli som det är tänkt. Det kostade att jag missade MK-mötet vilket var synd. Jag kommer nämligen inte kunna gå på sista mötet heller innan sommaruppehållet. Men jag förstod inte hur jag skulle få ihop det om jag inte stannade hemma. Prioriteringar!

Även mitt eget firande börjar ta form. Deltagarlistan och hyttfördelningen är klar och allt är inbetalt. Jag har bara några få saker till att ta reda på. Det ska bli kul att samla släkten och träffa alla på en och samma gång.

Fästman Martin har kommit hem från Tyskland idag. Han har hämtat hem pappa Toni. Jobbig resa och jobbigt för Toni att lämna Maria med hennes cancerbehandling men det finns saker han behöver få gjort här hemma. Dessvärre så har hans syn blivit radikalt försämrad och han ser knappt någonting. Ensam i huset utan Maria och utan syn och svårt att gå längre sträckor behöver han all hjälp han kan få av oss. Vi får väl se hur det blir med vår semester. Självklart måste Toni få komma i första hand. Vi hinner väl åka dit vi tänkt någon annan gång.

Semesterdag nr 2!

Åska i luften! Jag hann precis hem från ICA innan det brakade lös. Sedan slog åskan ner i järnvägen här bredvid och orsakade problem för både pendeltåg och fjärrtåg. Förberedelserna för Martins student på tisdag är i full gång. Kolakakorna är bakade och resten planerat. Det mesta måste göras dagen innan. Samtidigt skriver jag deltagarlista och fördelar hyttplatser till mitt eget firande om några veckor. Det här gör att den semesterresa jag tänker påbörja på onsdag kommer i skymundan. Jag kommer stå på onsdag morgon utan att ha packat någonting och jag ska vara borta i två veckor. Bo i tält ska vi göra så det kräver lite extra omsorg om packningen.

Erika kom förbi. Det var trevligt att ha henne här. Det fanns mycket nödvändigt att prata om. Jag tror det gjorde nytta för henne. Jag fick ett gulligt sms av min rumskompis på jobbet som önskade mig en trevlig semester. Hon går när jag kommer tillbaka så vi ses inte förrän till hösten. Mycket att göra nu.

På min semesters...

...första dag blir det bröllop om än bara på TV. Så vackert, så vackert! Man blir tårögd. Det är så härligt med bröllop. Det finns så mycket kärlek och lycka i luften. Istället för att närvara på riktigt åkte jag till Årsta och firade Erikas sambo Alexander som fyllde år visserligen i onsdags men det blev firande idag istället. Jag fick äntligen träffa Alexanders familj. Det var trevligt. Erika har så rund och go mage nu med bara dryga två månader kvar på graviditeten. På väg hem var det signalfel i Södertälje Hamn så det blev ersättningsbuss från Östertälje, vänta i en kvart på nästa buss som skulle ta oss till Järna. Ibland tar det mer tid att ta sig hem än man tänkt sig. Å andra sidan kunde jag hoppa av bussen tidigare så jag kunde gå förbi ICA utan omväg på väg hem och beställa rostbiff till tisdagens studentfirande. Något positivt i allt som jag brukar säga. Allt brukar ordna sig till det bästa. Jag är trots allt en väldigt lyckligt lottad människa. När jag läser om andra öden så förstår jag att det jag har att gnälla om inte är värt att öda energi på. Nej, kavla upp ärmarna, gör något åt det och va som en männska! Det här sista var en uppmaning till mig själv.

Inte är jag...

...bitter! Det ligger liksom inte riktigt för mig. Å så blir man så butter om man är bitter. Jag tycker om att vara glad och positivt. Livet är enklare så. Därför har jag nu lagt förra inläggets "förvåning" bakom mig och blickar framåt. Det finns väl en mening med detta också, tänker jag. Å jag tror jag funnit den meningen. Jag ler vid tanken. Alla tecken på vad jag ska göra skriker åt mig. Det har de gjort länge men jag har inte riktigt lyssnat eller vågat tro på det. Nyfiken i en strut? Det får gå ett tag till. Ge dig till tåls så länge. Jag kommer att skriva om det i en annan blogg men först vill jag veta att jag verkligen har något att säga. Nog om detta.

Min stackars gräsmatta har äntligen fått lite omvårdnad. Jag hann klippa den innan regnet. Bensinen från i fjol räckte precis. Förmodligen klippte jag det sista på bara ångorna. Det tog en timme och sedan fick jag kliva in i duschen.

Nu håller jag på att baka både bröd och en tarte med kessella, jag marinerar fläskfilé till kvällens grill och ska snart börja göra iordning för potatisgratängen. Hujedamig vad jag är flitig, på Mors Dag.

Vad är väl...

en bal på slottet? Inte hela världen om man missar den antar jag men det känns onekligen lite surt att snubbla på målsnöret även denna gång. I förbifarten frågade min chef om jag ville bli uppvaktad på min födelsedag. Har jag något val? var min spontana fråga. Naturligtvis har du det, sa hon, men det kan väl hända att dina arbetskamrater kan uppfatta dig som lite introvert om du tackar nej. När jag så efter en sekunds, ok 2 sekunders, funderande svarade ja upplyste hon mig om att jag tyvärr inte varit anställd tillräckligt länge för att även företaget skulle kunna uppvakta mig. Där stod jag som ett fån och skämdes. Ja, jag kände skam över att jag hade kunna gått på något sådant och låtit mig luras till att tro att min arbetsgivare ville fira mig. Det kändes ungefär som jag tror det känns för det utsatta barnet som längtansfullt tittar på när de andra leker, får frågan om hon vill vara med, blir glad och svarar ja för att sedan raskt bli nertagen på jorden av den elaka som berättar att "det får du inte". Jag känner utanförskap. Jag har jobbat åt det här företaget i drygt nio år om än i olika anställningsformer och med olika arbetsgivare men när det gäller att fira mig från företagets sida så är det bara de två senaste åren som räknas. Jag känner mig orättvist behandlad. Å hur tar jag mig ur den här sitsen med heder och stolthet i behåll utan att uppfattas som en sur och grinig kärring. Jag har nämligen lust att ställa in alltihop. Men om jag gör det så kommer det att uppfattas som att det var den här presenten från jobbet som spelade roll. Det är inte alls det. Det handlar inte om någon present utan om att bli en i gemenskapen. Att slippa känna utanförskap.

Nu står Leif...

Mannerströms korvgryta och puttrar på spisen. Jaja, det är min gryta men Mannerström har komponerat receptet. Allt annat jag gjort från hans kokbok "Husmanskost" har varit gott så det hoppas jag även detta är. Hittills i år har jag köpt 3 st kokböcker. Mannerströms är det jag använt. Nu köper jag ju inte kokböcker bara för att laga mat utan mycket bara för att titta, läsa och få inspiration.

Jag har varit på teater sedan sist. Förra fredagen tog jag och Martin tåget in till Stockholm direkt efter mitt jobb. Vi åt på en trevlig liten kvarterskrog på söder. därefter promenerade vi till Blekingegatan till Teater Alma. Martin dotter Micaela spelade en av rollerna så det var extra kul. Kul och kul, det var kul att få se Micaela spela men det var ett ganska tungt drama på scen. Nästa helg spelar de sista föreställningen. Gå och titta!

Nästa fredag har vi planer på att gå på improvisationsteater. Jag hoppas vi kommer iväg.

Nu tappade jag...

...bloggandet fullständigt. Det är en månad sedan senaste uppdateringen. Jag vet inte om det är någon överhuvudtaget som bryr sig om att jag skriver. Det står i statistiken att min blogg visas flera gånger varje dag. Samtidigt så visar markeringarna på världskartan att det är ryska läsare. De förstår väl inte ens bokstäverna? Nåja, jag deppar inte. Det är mest för min egen skull jag gör det här. Dagbok har jag skrivit periodvis så länge jag kunnat skriva. Det tänker jag fortsätta med men just nu är det i elektronisk form och därför även lite mer offentligt innehåll.

Så, den senaste månaden har jag först ägnat mig åt att vara sjuk. Å sedan har jag ägnat mig åt tillfrisknande. Jag var hemma en vecka från jobbet. Det var länge sedan jag var så sjuk så jag var hemma överhuvudtaget. Med facit i hand så borde jag ha varit hemma veckan därpå med. Det hade kostat mig ett läkarbesök men det hade det varit värt. Men jag är väl inte den smartaste av alla när jag själv är sjuk.

Varför är det så lätt att vara klok när det gäller andra? När det händer mig själv något blir det helt kaos i huvudet. Ta bara situationen när Martin hade fått sin stroke och jag fick meddelandet. Naturligtvis skulle jag ha packat i hop på jobbet och gått hem. På jobbet gjorde jag nämligen ingen nytta. Jag skulle ha rusat hem och kastat ner lite kläder i en väska och tagit tåget till Falun på en gång. Istället stannade jag kvar och bara var i vägen för att nästa morgon bege mig iväg dit. Ska jag aldrig lära mig?

Hemma igen efter...

...en helg i Smedjebacken. Det var extra kul att konstatera att Martin var så pigg. Det var en annan fart över honom än det varit de senaste veckorna. Å jag fick öva bilkörning igen. Det är bra. Det behövs men det är fortfarande läskigt. Det blev som vanligt en hel del TV-tittande men även en härlig promenad nere på isen på sjön. Solen sken och snön gnistrade. Vi tittade bla på Melodifestivalen och fel låt vann i vanlig ordning. Därmed kan man väl säga att ordningen börjar ställas till rätta.

Det ser ut som f-n själv här hemma. Imorgon är jag på Gullmarsplan med Mary Kaykollegorna men på tisdag får jag försöka göra ett ryck. Ikväll återstår bara slut.

Det gör ont...

...när man bara vill hjälpa och den man vill hjälpa inte förstår. Jag var beredd på att det skulle bli så men likväl sjönk jag ihop till ett litet intet när det väl hände. Tillslika förstår jag varför reaktionen kom. Å egentligen tror jag att det handlar om något helt annat. Min förhoppning är att en förståelse för mitt agerande så småningom ska infinna sig. Ok, jag hade inte behövt gå på så men vad hade då hänt? Om jag bett om lov, vad hade jag då fått för svar? Jag gjorde det jag gjorde för att det var min övertyglese att det var rätt. Å när man är övertygad över att något är fel så är det direkt elakt att inte göra vad man kan för att rätta till det. För gör man ingenting är man bara en liten lort.

Veckan som gick...

...blev bra. Jag var lite mosig i huvudet till att börja med men jag har snälla arbetskamrater och en förstående chef. Hon, chefen hade sagt till arbetskamraterna att inte sätta upp mig på något jobb alls, jag skulle få ta det lugnt om jag dök upp. Hur som helst så fick jag tag i arbetsuppgifter som jag kan som ett rinnande vatten så det gick bra. På fredag åkte jag till Smedjebacken igen och Martin kom och mötte mig med hjälp av Tobbe. Martin och jag har bara tagit det lugnt, varit och handlat och så tvingade jag ut honom på en promenad runt kvarteret. I morse kröp vi upp i soffan framför TV:n för att se på Vasaloppet. Det är inget fel på Martin längtan efter att bli frisk. Han utryckte en önskan om att en gång till kunna köra Öppet Spår. Det är bra att ha mål framför sig. Jag önskar så att han lyckas.

För ett ögonblick...

...stannade värden. Allt stod stilla. Jag hörde Martin stämma i telefonen och jag förstod genast att något var fel. Han talade med sluddrigt tal om att han var på väg i ambulans till Falu lasarett, att han kännt sig konstig i huvudet och sedan upptäckt att han inte kunde prata ordentligt. Hans arbetskamrater var rediga nog att genast skjutsa honom till vårdcentralen där personalen omgående beställde en ambulans.

Det knöt sig i magen på mig, jag ville inte ta in det jag just fått veta. Att koncentrera sig mer den dagen gick inte. Innan dagen var slut hade jag hunnit prata i telefon med både "när och fjärran", "höger och vänster" samt "hög som låg". Allt kändes som ett enda stort kaos. Martin var inlagd på lasarettet och allt tydde på att han hade fått en stroke. Jag bokade tågbiljett till morgonen därpå. Likaså bokade jag hotellrum. Jag hittade ett billigt hotell bara ett stenkast från lasarettet. Jag bokade tre nätter.

Tidigt, tidigt på torsdagen gav jag mig iväg från Järna och drygt fyra timmar senare var jag i Falun. Jag checkade in på hotellet och begav mig skyndsamt upp till lasarettet. Där fick jag äntligen träffa Martin och äntligen fick jag krama om honom. Han berättade vad som hänt och vad de gjort för undersökningar på honom och vad han väntade på härnäst. Han låg fortfarande inne på en övervakningssal och han hade EKG kopplat. Jag hade tagit med rakgrejer till honom och han konstaterade lättad att hans vänstra hand var det inget fel på. Däremot var det värre med den högra och att skriva. Några bokstäver gick bra men sedan blev det bara ett rakt sträck. Att skriva på datorn gick inte heller särskillt bra men bättre.

Ytterligare en massa tester utfördes men sedan beslutades det, enligt mig, väldigt hastigt att han skulle få åka hem. Men hallå, jag hade bokat rum i tre nätter. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att de skulle skicka hem honom dagen efter att han kommit in med en stroke. Skyndsamt ringde jag hotellet och dröm om min förvåning när jag fick besled om att jag inte behövde betala någonting. Jag hade ju i princip bara lämnat in väskan.

Tim, Martin son, kom och hämtade och vi handlade på vägen hem så vi skulle slippa åka ut på fredagen. Så blev det inte. Martin behövde nikotinplåster. Han gör allvarliga försök att sluta röka och det går inte utan hjälp. Martin har körförbud så då blev det jag som fick sätta mig bakom ratten. Jag har kännt mig som en bättre bilförare förr. Nåväl, vi passade på att handla lite mer när vi ändå var ute. På lördag var vi också ut en sväng med bilen och köpte ett V75-andelssystem som vi fakiskt fick en några 6:or och en hel drös med 5:or på. Det var kul! Martin var så pass pigg att vi tog beslut om att jag skulle boka hemresa till idag. Den fick jag för 19 kr!

När jag satte mig på bussen och fick lite tid till reflektion började tårarna att rinna. Stilla rann de ner för mina kinder och jag grät tyst över det som hänt. Tursamt nog hade jag dubbelsäte för mig själv och kunde titta ut över landskapet medan jag fick utlopp för min förtvivlan samtidigt som jag sände en tacksamhetens tanke till högre makter över att det ändå gått så bra som det gjort. Det blir en lång och mödosam väg tillbaka för Martin. För alla inblandade blev det en påminnelse om att livet är ändligt och den här gången behövde vi bara nosa på döden.

Full fart skulle...

... kunna sammanfatta den här helgen. Än känner jag inga förkylningssymptom och blir jag sjuk nu så är det inte tvillingarna som smittat mig. Det blev en intensiv vecka på jobbet och jag hann mer än jag hade vågat hoppas på. Fredagen avslutades med att jobba övertid. Martin fick komma och hämta mig. På lördag såg vi till att vakna i tid för att åka på Antikmässan i Älvsjö. Det var som att vara på en gigantisk kvalitetsloppis. Jag hittade en skulptur formgiven av Stig Lingberg som jag gärna ville ha. Det var bara det att den kostade 19 000 kr. Det fanns en mindre variant som bara kostade 5500 kr men även den var för dyr för min plånbok. Den största aha-upplevelsen blev ändå att mina glöggmuggar i glas som jag väl har en 3-4 stycken av och som jag fått av en arbetskompis som, liksom jag gör nu, höll på att rensa i sina skåp och lådor, kostade 125 kr st!

På tal om att röja och rensa i skåp och lådor. Del 1 av min rensning av det vita köksskåpet som jag kämpat med den senaste tiden är nu klar. Jag kan öppna skåpluckorna och bara njuta. Det finns fortfarande grejer där som nog kan vara någonannan stans men framför allt är allt skräp borta. Det tog sina modiga timmar att gå igenom sista hyllan. Jag fyllde nästan hela påsen med returpapper.

Under veckan som var läste jag även ut  boken "1984" av George Orwell. En skrämmande framtidsvision skriven 1949 om kontrollsamhället och staten som styr folket med järnhand och hjärntvättar människorna till en foglig massa. Det finns teleskärmar för övervakning i vartenda hem. Det går inte att göra någonting utan upptäckt. Folk skriker mer och mer på övervakningskameror. Om vi inte passar oss kanske det övervakningssamhälle som beskrivs i boken inte är så långt borta även om jag inte tror det någonsin kommer att ske just i den tappningen. Men det skulle inte förvåna mig det minsta om man i en inte alltför avlägsen framtid installerar övervakningskameror hos våra gamla som behöver vård i hemmet. Praktiskt för vårdgivarna att kunna se vad vårdtagarna har för sig och utifrån det bestämma prioriteringsordning för dagen. Å tänk så praktiskt om någon av dessa gamlingar trillar i kull. Inga larmnummer behövs ringas. Allt är ju övervakat via skärm och det är bara för vårdtagaren att invänta hjälp. Nä, hu jeda mig för ett sådant samhälle!

Ibland blir de...

...inte riktigt som man tänkt sig. Jag jobbade förra lödragen och tänkte fortsätta städa på söndagen. Jag hann plocka ner allt från hylla nr 3 så ringde Hanna och var förtvivlad. Hela familjen var sjuk och hon och Magnus behövde hjälp att passa småbarnen. Jag blev där i tre dagar och hjälpte till. Nätterna tillbringade jag hemma. Jag tänkte att om jag skulle ha en chans att hålla mig frisk så fick jag se till att sova ordenligt och ostört. Det blev jobbiga men ändå härliga dagar då jag verkligen kände mig behövd. Å så fick jag städat hos Hanna istället för hemma. Så kom det sig att jag blev fullständigt dagvill. När jag började jobba på onsdag igen så kändes det förstås som måndag. På torsdag kom Martin och på fredag när jag kom hem från jobbet så stod det 6 st röda rosor på bordet i vardagsrummet. På det vidhängande kortet stod det "Tack för sex underbara år". Vi har idag varit förlovade i 6 år men vi visste att vi inte skulle hinna fira så mycket idag så vi hade bestämt att fira på lördag. Nu blev det så att Martin valde att tjuvstarta redan på fredag för att kunna överraska mig.

Igår firade vi våra sex år med att gå på bio. Vi såg "En oväntad vänskap". En fransk feel good-film. Jag blev verkligen glad i hjärtat av att se den. En rullstolsburen man, förlamad från halsen, anställer en svart kille från någon av Paris förorter som persolig assistent. Kulturkrock? Ja, men de har en del gemensamt visar det sig. Se den!

Idag var det dags att skiljas åt igen. Jag verkligen längtar till vi dela vardagen tillsammans. Mitt hopp står till miljöpartiet som vill återinföra friåret. Då vet jag direkt vad jag ska göra.