Vad är väl...

en bal på slottet? Inte hela världen om man missar den antar jag men det känns onekligen lite surt att snubbla på målsnöret även denna gång. I förbifarten frågade min chef om jag ville bli uppvaktad på min födelsedag. Har jag något val? var min spontana fråga. Naturligtvis har du det, sa hon, men det kan väl hända att dina arbetskamrater kan uppfatta dig som lite introvert om du tackar nej. När jag så efter en sekunds, ok 2 sekunders, funderande svarade ja upplyste hon mig om att jag tyvärr inte varit anställd tillräckligt länge för att även företaget skulle kunna uppvakta mig. Där stod jag som ett fån och skämdes. Ja, jag kände skam över att jag hade kunna gått på något sådant och låtit mig luras till att tro att min arbetsgivare ville fira mig. Det kändes ungefär som jag tror det känns för det utsatta barnet som längtansfullt tittar på när de andra leker, får frågan om hon vill vara med, blir glad och svarar ja för att sedan raskt bli nertagen på jorden av den elaka som berättar att "det får du inte". Jag känner utanförskap. Jag har jobbat åt det här företaget i drygt nio år om än i olika anställningsformer och med olika arbetsgivare men när det gäller att fira mig från företagets sida så är det bara de två senaste åren som räknas. Jag känner mig orättvist behandlad. Å hur tar jag mig ur den här sitsen med heder och stolthet i behåll utan att uppfattas som en sur och grinig kärring. Jag har nämligen lust att ställa in alltihop. Men om jag gör det så kommer det att uppfattas som att det var den här presenten från jobbet som spelade roll. Det är inte alls det. Det handlar inte om någon present utan om att bli en i gemenskapen. Att slippa känna utanförskap.