Det gör ont...

...när man bara vill hjälpa och den man vill hjälpa inte förstår. Jag var beredd på att det skulle bli så men likväl sjönk jag ihop till ett litet intet när det väl hände. Tillslika förstår jag varför reaktionen kom. Å egentligen tror jag att det handlar om något helt annat. Min förhoppning är att en förståelse för mitt agerande så småningom ska infinna sig. Ok, jag hade inte behövt gå på så men vad hade då hänt? Om jag bett om lov, vad hade jag då fått för svar? Jag gjorde det jag gjorde för att det var min övertyglese att det var rätt. Å när man är övertygad över att något är fel så är det direkt elakt att inte göra vad man kan för att rätta till det. För gör man ingenting är man bara en liten lort.