...inte riktigt som man tänkt sig. Jag jobbade förra lödragen och tänkte fortsätta städa på söndagen. Jag hann plocka ner allt från hylla nr 3 så ringde Hanna och var förtvivlad. Hela familjen var sjuk och hon och Magnus behövde hjälp att passa småbarnen. Jag blev där i tre dagar och hjälpte till. Nätterna tillbringade jag hemma. Jag tänkte att om jag skulle ha en chans att hålla mig frisk så fick jag se till att sova ordenligt och ostört. Det blev jobbiga men ändå härliga dagar då jag verkligen kände mig behövd. Å så fick jag städat hos Hanna istället för hemma. Så kom det sig att jag blev fullständigt dagvill. När jag började jobba på onsdag igen så kändes det förstås som måndag. På torsdag kom Martin och på fredag när jag kom hem från jobbet så stod det 6 st röda rosor på bordet i vardagsrummet. På det vidhängande kortet stod det "Tack för sex underbara år". Vi har idag varit förlovade i 6 år men vi visste att vi inte skulle hinna fira så mycket idag så vi hade bestämt att fira på lördag. Nu blev det så att Martin valde att tjuvstarta redan på fredag för att kunna överraska mig.
Igår firade vi våra sex år med att gå på bio. Vi såg "En oväntad vänskap". En fransk feel good-film. Jag blev verkligen glad i hjärtat av att se den. En rullstolsburen man, förlamad från halsen, anställer en svart kille från någon av Paris förorter som persolig assistent. Kulturkrock? Ja, men de har en del gemensamt visar det sig. Se den!
Idag var det dags att skiljas åt igen. Jag verkligen längtar till vi dela vardagen tillsammans. Mitt hopp står till miljöpartiet som vill återinföra friåret. Då vet jag direkt vad jag ska göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar