Det är 1:a...

...advent igen. Jag tyckte det var nyss jag packade undan ljusstakarna och advetsstjärnorna. Förra året lovade jag mig själv att jag verkligen skulle försöka att ha allt julstök klart till första advent. Alla julklappar skulle vara inhandlade, huset städat och jag skulle bara få njuta av vår mest stessbenägna högtid. För några år sedan stod det att läsa i Buffétidningen att herr Chefsredaktör tyckte att vi skulle försöka njuta av julhysterin istället för att motarbeta den. I år står det att läsa i Sköna Hem att "Fira i förskott- och förläng julen". Det är ett gott råd om något tycker jag. Julen får gärna vara hela månaden lång för min del, om jag bara känner att jag är i fas med den. Just nu är jag inte riktigt det och då överraskar den som vanligt. Nåväl, biljetterna upp till mamma och pappa är fixade för inte alltför blodig summa och jag har i alla fall köpt tre julklappar. Det får väl duga så så länge.

Mina nya grannar, del 1

Jag har sett en skymt av dem, mina nya grannar. De är i huset och har tänt varenda lampa. Jag har bara sett en av dem än så länge men med det får jag väl vara nöjd ikväll. Kvällen blev inte så tidig som jag hade önskat igår så jag gör ett nytt försök ikväll. Mikael, äldsta sonen är sjuk. Om det inte är infuelsa så är det en rejäl förkylning. Jag hade inga febernedsättande mediciner hemma och klockan var för mycket för att jag skulle hinna till apoteket så då ringde jag vännen i nöden, Tarja. Är hon bara hemma och har hon bara möjlighet att hjälpa till så gör hon det. Vi kan ringa varandra vilken tid på dygnet som helst. Det är skönt att ha sådana vänner. Tarja hade förstås Ibumutin hemma så min stackars son ska få sova inatt. Det är bara att hoppas att jag själv håller mig på benen.

Bästaste grannarna, del slut

Igår packade mina grannar det sista och flyttade till sitt nya hus. Jag kommer att sakna dem. Även om jag inte haft så mycket att göra med dem så har de varit snälla och hjälpsamma. Skottat uppfarten åt mig på vintrarna, ställt in soptunnan när det dröjt länge innan jag ställt in den, tagit hand om Simon i somras mm mm. De har varit allmänt trevliga. Mina nya grannar är säkert också trevliga. Det är jag övertygad om.

Det har varit en skön helg. Vi for runt och uträttade lite ärenden igår och idag har vi planterat tulpanlökar, 150 st. Efter att fästmannen hade åkt krattade jag rabatterna och en del av gräsmattan. undrar vad det kostar att ha en trädgårdsarbetare på kvartstid? Min rygg klarar inte av mer än måttligt trädgårdsarbete. Det skulle inte förvåna mig om min högra ischias gör sig påmind imorgon.

Ikväll är jag trött. Det ska bli en tidig kväll.

"I begynnelsen var...

...det enda som fanns det som är, ingenting annat exicterade. Men allt som finns kunde inte känna sig självt - för allt som finns var allt som fanns, och det existerade inget annat. Och därför existerade allt som finns inte. För i frånvaron av något annat existerar inte allt som finns."

Ja man kan slå knut på tankarna för mindre. Citatet är hämtat från boken "Samtal med Gud" av Neale Donald Walsch. Det är den bok jag läser just nu. Den är full av sådana där tankekullerbyttor. Jag får läsa noggrant och till och med högt ibland för att hänga med. Jag har läst den förut och jag gillade den. Boken tål att läsas igen. Just nu passar den mig utmärkt. Jag läser några sidor, det är ungefär vad man kan läsa åt gången, sedan har jag lite att fundera på en stund, till nästa dag ungefär.

När fästmannen och...

...jag kom hem från Tjeckien hittade vi huset inlindat i byggställningar. Jag hade beställt en takrenovering tidigare och nu var det dags. Det var knappt det gick att ta sig in. Fram tills nu har byggställningarna funnits kvar trots att taket är klart sedan två veckor tillbaka. Gräset har växt flera decimeter under tiden som ställningarna har stått i vägen för gräsklipparen men idag har jag klippt det. Äntligen ser mitt hus ut som ett hus igen och inte en byggarbetsplats.

Det blir inte...

...mycket skrivet i dessa dagar. Det är alltför mycket att göra. Därtill är jag för dålig på att planera och prioritera tiden. Då finns ingen tid kvar till bloggen. Har jag dessutom ingenting att berätta så tycker jag det är meningslöst att fylla den med intetsängande fraser. Jag har dock nu beslutat mig för att låta er följa med i en händelse som utspelar sig som följetong. Historien utspelar sig i nutid i Sverige och jag har namngett den till...

"Pappan och Pojken, kapitel 1
Det var en gång en Pappa och en Pojke. Pojken var mitt i tonåren och pappan hade några år kvar till 50. Allt var frid och fröjd. Eller var det verkligen det? Pojken började en dag att reagera på Pappans sätt att tilltala honom och sättet att tala om honom inför andra vuxna. Pojken påtalade sitt ogillande med en tonårings onyanserade ordval. Pappan blev arg och Pojken blev ändå argare. Till slut fann pojken ingen annan råd än gå hemmifrån. Han tog sin tillflyckt till Mamman som för tillfället befann sig på annan ort och skulle så förbli i nästan en vecka till. Pappan ringde i ren ilska till Mamman och talade om att Pojken hädanefter skulle få bo på heltid hos henne samt att hon fick lov att komma hem genast. Detta var inte genomförbart. I vild förtvivlan larmade Mamman pojkens Mormor som hon visste hade en bra kontakt med pojken. Mormor skulle nog kunna prata med honom och höra efter vad som hade hänt. Mormor i sin tur larmade Pojkens Storasyster som råkade befinna sig i närheten. Storasystern åkte genast hem till Mamman där pojken befann sig där hon även försökte medla mellan Pappan och Pojken dock utan resultat.

Två dagar därefter ringde Mamman upp pappan för att höra om han tagit sitt förnuft till fånga. Det hade han inte utan meddelade att han hade kört hem Pojkens saker till Mammans hus. Mamman meddelade att Pappan hade de resterande dagarna till hon kom hem på sig att reda ut konflikten. Om den inte var löst när hon kom hem skulle hon "slå på stora trumman" (läs ringa socialtjänsten). Mamman passade även på att påminna om en tidigare konflikt där en Mindre Storasyster till Pojken råkat ut för ungefär samma sak där även hon åkte ut från Pappans hem och att mamman inte tänkte acceptera att det hände igen.

Mamman försökte hålla kontakten med de hemmavarande så gott det gick under de dagar som var kvar på resan. När hon kom hem möttes hon i hallen av de saker Pappan hade lämnat av. Hon undrade hur han hade tagit sig in? Pojkens Lillebrors nycklar? På kvällen kom så även Pojken hem och blev överlycklig över att Mamman äntligen var hemma. Pojken berättade sin historia om vad som hade hänt och Mamman blev arg och ledsen över att Pappan kunde bete sig så.

Tiden gick och till slut när ingenting hände som kunde föra konflikten närmare en lösning ringde Mamman Familjecentrum där hon fick prata med Kuratorn som ordnade en tid så de skulle kunna träffas alla tre. Mamman ringde pappan och meddelade tiden och fick ett fräsande svar tillbaka att han inte tänkte gå dit om det inte var en kvällstid. Mamman ringde upp Kuratorn igen där ingen svarade. Där står familjen nu. Fortsättning följer."

Jag har jobbat lite med Mary Kay idag. Jag borde ha gjort mer med tanke på de mål jag har för den karriären. Det gäller att se om sitt hus. Min uppdragsgivare har precis meddelat att personalstyrkan ska minska med 240 st. Nya frivillighetspaket ska delas ut bland icke-chefer. Jag som är inhyrd omfattas inte av de paketen fast jag skulle inte tacka nej om jag fick ett. Därtill har Proffice lagt nya varsel. 10 st till ska bort med placeringsort Södertälje. Förra gången klarade jag mig. Gör jag det den här gången med?

Hur som helst så har jag sett ett hus jag gärna skulle vilja ha. Just det här huset hinner nog bli sålt innan jag får råd att köpa det men det finns väl andra om inte likadana så i alla fall i samma stil.

Ljuvligt är att...

...få komma hem till den egna sängen istället för luftmadrass och sovsäck, den egna duschen stället för modulduschen som för det mesta bara erbjöd kallvatten, den egna toaletten istället för bajamajor eller en vattentoalett med ständig kö, laga mat på den egna spisen istället för gasolkök... Jag har varit på semester. Det har varit underbart kul, trevligt och intressant för att inte tala om fantastiskt. Trots allt kul jag upplever när jag är borta känns det väldigt skönt att vara hemma igen. "Borta bäst men hemma bra" berättade Ulla om att hennes Hillevi hade sagt någon gång och jag är benägen att hålla med. Det är jättekul att åka bort och uppleva nya saker, jag trivs verkligen med det. Däremellan vill jag dock komma hem och landa i trygga verkligheten där allting är som vanligt. Mitt hem är min borg! Är jag kräfta eller är jag kräfta?

Hur som helst, den 22 juli åkte fästmannen och jag iväg med Miss Charleston till Nynäshamn för vidaretransport till Polen. Vi anlände Gdansk dagen därpå och fortsatte mot vårt mål Most i Tjeckien där världsmötet för 2CV-bilar skulle äga rum. Första natten var vi agroturister vilket betyder att man hyr rum av en bonde. Vår bonde var spannmålsbonde. Jag fick se storkar för första gången i mitt liv i verkligheten. Jag som var beredd på camping redan första natten blev glatt överraskad när vi till och med hade eget badrum.

Det tar sin tid att åka med en gammal bil som bara har 28 hk. Å andra sidan hinner man titta på mycket under tiden. Två dagar senare efter ytterligare en hotellnatt kom vi fram till Jelenia Gora där fästmannen har kusiner och en faster. Vi blev varmt mottagna och bjöds på sightseeing dagen efter.

Efter vårt stopp på resan fortsatte vi mot målet Most och kom fram framemot eftermiddagen. Där var redan mängder med bilar. Våra vänner som hade åkt i förväg hade reserverat en plats bredvid dem åt oss att ställa tältet på. Där bodde vi i 6 nätter. Där fanns ALLT i 2CV-väg!!! Ca 3200 bilar från 36 länder. Jag har sett allt från otroligt välvårdade och blänkande bilar till bilar med betydligt mer patinerad lack, olika modeller mer eller mindre fantasifullt utformade. Den absolut mest finurliga var nog den som finnen hade gjort en bastu av! Förutom att beundra och glädjas över dessa bilägaren kärlek till sina bilar så har väl fästmannens och mina intressen skiljts sig åt en del. Han har liksom så många andra även intresserat sig för vad som finns under huven. Det har jag struntat blankt i. Däremot har jag roat mig med att studera det psykologiska fenomenet av hur en öppen motorhuv kan vara en sådan magnet. Såg man en skock karlar stå och trängas så kunde man vara säker på att det fanns en öppen motorhuvbakom trängseln. Definitivt var det så att botemedlet mot ensamhet på detta läger stavades "öppen motorhuv". Jag lekte med tanken om hur lång tid det skulle ta, om jag och mina två kvinnliga medresenärer skulle ställa oss och klia oss i huvudet vid en öppen motorhuv, innan vi skulle bli nersprungna av välvilliga karlar...? Jag testade aldrig.

Organisationen på mötet var utomordentligt väl. Å jag förstår att det inte fanns varmvatten i duscharna. Om alla kranar spolar samtidigt så räcker det helt enkelt inte på en provisoriskt uppbyggd lägerplats. Det fanns gott om bajamajor men även vanliga vattentoaletter. Allt hölls i god ordning. Det var snyggt och städat jämt. Det luktade inte ens illa på bajamajorna.

Efter 6 dagars campande var det dags att riva läger. Det hade varit roliga dagar men jag längtade efter en riktig säng och en dusch med varmvatten. Vi beslöt att åka upp över Tyskland och hamnade första kvällen på en riktig "öststatscamping". Redan klockan 19 hade de stängt för kvällen. Vi fick fortfarande campa men vi kunde inte köpa duschnycklar. Som tur var fanns en badsjö i anslutning till campingen som vi kunde svalka oss i. Dagen efter åkte vi tillbaka till Polen och hamnade ändå uppe vid östersjökusten. Sedan blev det två dagar i Gdansk innan vi åkte till Sverige igen. Om två år går världsmötet av stapeln i Frankrike. Vi längtar redan! Borta bäst men hemma bra, var det visst någon som sa.

Börjar man bli...

...gammal när man minns saker som hände för 40 år sedan? När austronauterna landade på månen var jag 6 år gammal. Jag skulle börja förskolan till hösten och tyckte jag var väldigt stor. När jag såg de där gubbarna vandra omkring på månen på TV:n tänkte jag att det nog skulle gå och se dem i verkligheten. Jag tog pappas kikare och satte mig vid fönstret i mitt rum. Där kunde jag se månen klart och tydligt. Jag riktade kikaren mot den. Jag satt väl där en stund och försökte se om jag skulle se något. Mamma kom in och undrade vad jag gjorde. När hon hörde att jag ville försöka se farbröderna som var på månen förklarade hon att de var för långt bort för att jag skulle kunna se dem ens med kikare, att det tagit dem flera dygn att ta sig dit. Jag blev otroligt besviken.

Inte kunde jag...

...väl i min vildaste fantasi tro att jag i juli månad skulle behöva bortse från att de är mitt i sommaren och klä mig efter vad termometern visar istället. Det regnade när jag gick till jobbet. När jag gick hem var det uppehåll och jag glömde paraplyet i omklädningsrummet. Termometern visar inte mer än +14 grader. Jag fryser. Jag längtar efter ett bastubad så jag blir varm. Innan jag tar det måste jag gå till Tarja och se till hennes katter. Hon har åkt till Gotland ikväll. Lika bra att få det gjort för efter bastun vill jag krypa ner i min säng och sova.

Jag har en...

...hel del utmaningar att ta tag i. Bäst att börja beta av dem. Från Hanna kommer:

Beskriver mig med tre bra egenskaper:
God lyssnare, självdiciplinerad, diplomatisk.

Beskriver mig med tre mindre bra egenskaper:
Lite för långsam, tjurskallig, långsint.

Jag älskar att:
Laga och äta god mat, gärna något jag aldrig provat förr.

Jag hatar att:
kastas in i situationer andra ställt till och som jag förväntas reda ut.

En egenskap jag möjligen inte nämnt på min blogg:
Jag är en drömmare.

En egenskap jag undvikit att blogga om:
Det finns massor jag väljer att inte blogga om.

Jag skrattar åt:
Jag stjäl Hannas här: Barns spontana kommentarer.

Jag gråter:
Av trötthet, ilska och när Askungen får prinsen.

En situation jag inte gillar och kanske undviker därför:
Konflikter.

En situation jag älskar och gärna försätter mig i:
Dricka kaffe på berget i min trädgård.

Detta är jag stolt över:
Mina barn.

Detta kan jag skämmas för:
Att det nästan jämt är så ostädat hemma.

Detta gör mig glad:
Mina barn. När de lyckas övervinna sig själva. Göra andra glada. När jag får komplimanger och beröm för något jag inte förväntat mig att få beröm för.

Detta gör mig lugn:
En någorlunda förutsägbar närmaste framtid, pengar så jag klarar mig, bastubad.

...nervös:
Stress, spela piano så andra hör, tidsbrist och jag märker att jag kanske inte kommer att hinna.

.…arg:
Orättvist bemötande.

.…ledsen:
När jag märker att folk, sk vänner, vänt mig ryggen.

....förtvivlad:
När jag råkat göra någon annan ledsen.

.…tacksam:
En god gärning från en medmänniska. När katastrofer sker i världen är jag tacksam att jag får finnas och ha det bra där jag befinner mig.

Detta ger mig en känsla av att vara odödlig:
Min kropp kommer en gång att dö precis som allt annat men de spår jag lämnar efter mig i andra människors hjärtan kan inte utplånas så länge de lever. Då är min förhoppning att de spår jag en gång lämnat fortplantat sig.

Detta gör jag om 5 år, hoppas jag:
Arbetar som Sales Director med Mary Kay.

Så här känner jag för hur mitt liv är just nu:
Ganska nöjd med tillvaron med hanterbara inslag av "kniven på strupen".

Mitt motto i livet är:
"Denna dagen, ett liv" eller "Carpe Diem".

Jag utmanar:
Alla som känner sig manade.

Pojkarna kom hem...

...men den ena bara för en liten stund. Hans pappa hämtade honom genast för han skulle åka på husvagnssemester. Den yngsta pojken ville inte följa med. Han tyckte han hade varit på resa tillräckligt så han får bo hos mig under tiden. Inte mig emot. Jag har knappt sett någon av dem på en månad. Det blir så tyst och dött i huset när de inte är hemma. Ibland är det skönt med den typen av lugn och ro men för det mesta tycker jag att livet inte känns riktigt på riktigt när barnen inte är här. Att jag sedan har åsikter om deras pappas sätt att hantera det här med deras semester är en annan sak. Mina pojkar har ju varit uppe i Norrbotten hos mormor och morfar. Deras pappa var mycket noga med att tala om att de skulle höra av sig så snart de viste att de skulle hem för han ville åka med dem på husvagnssemester med den enda infon att de skulle upp till norrland och passera Umeå den 7 juli. Allt frid och fröjd. Flygresa hem beställdes alltså till i fredags. De skulle inte tillbaka till pappa förrän på måndag och ville väl vara hemma på helgen för att träffa kompisar (och kanske träffa mig?). Då visade det sig att pappa skulle åka till Norrland redan på lördagen och blev arg för att pojkarna inte stannade hos mormor och morfar för då hade han ju kunnat hämta dem där. Men människa, kunde du inte ha sagt det då??? Det var fler som surnade till och så kom det sig att Martin stannade hemma och Mikael åkte tillbaka till norrland dagen efter att han hade kommit därifrån. Så det kan bli men vad ska man förvänta sig när föräldrar inte kan prata med varandra.

Helt överraskande kom Erika hem från Skövde i tisdag. Hon ville fira sin mors födelsedag dagen därpå. När jag kom hem från jobbet igår möttes jag av ett nystädat hus och en fin bukett blommor på bordet. Erika gjorde en tårta som var jättegod och jag fick trisslotter som jag först vann 50 kr på och sedan 50 till. Sedan blev det ingen mer vinst. För övrigt firades dagen i stillhet.

Jag väntar på...

...på mina pojkar. De är på väg hem från mormor och morfar. För första gången någonsin ska de ta sig hem själva från Arlanda. Ok, de är stora nu och jag vet att de klara av det. Men ändå. Jag som av somliga i min bekantskapskrets brukar få heta coola mamman just för att jag inte brukar oroa mig har lite pirr i magen just nu. De borde ha kommit med tåget som skulle komma in strax efter 20. Jag har varken hört tåg eller sett pojkar. På störningsinfon på SL:s hemsida står det att det är förseningar på Gnestalinjen. Tack och lov att Internet finns. Å jo, de har mobiltelefon med men den är avslagen.

När jag var liten fanns inga mobiltelefoner. När man åkte bort var man borta till man kom hem. Då fanns mycket nytt att både berätta och att lyssna till. Idag är alla tillgängliga dygnet runt, på gott och ont. Just nu tycker jag det är av ondo att jag inte kan nå dem via mobiltelefonen.

Min stegräknare spelade...

...mig ett spratt i morse. Syftet med stegräknaren var att jag var nyfiken på hur mycket jag rör på mig per dag. Jag bestämde mig för att leva precis som vanligt dvs gå när jag brukar gå och åka buss när jag brukar åka buss. Att tex gå från Södertälje C till min arbetsplats när jag kan åka buss är alltså fusk om jag gör det i syfte att få fler steg registrerade. Vanligtvis blir jag irriterad när bussen inte väntar in tåget men det blev jag inte i morse. Jag traskade i väg. Varmt och skönt var det ute och jag gladde mig åt att jag fått en chans att öka på stegsnittet utan att fuska. När jag kom till jobbet var jag jättenyfiken på vad siffrorna skulle visa. Dröm om min förvåning när mätaren visade 157! Det är ju mindre än vad jag går här hemma på morgonen. Det fanns ingen annan orsak än att stegräknaren inte hade vaknat. Efter att ha kontrollerat att den inte var trasig hängde jag den på mig och gick och jobbade. I eftermiddags när jag slutade fick jag faktiskt lov att för statistikens skull kontrollera hur många steg det är mellan jobbet och hemma exklusive tågsträckan. Det blev 3260 st.

Min gräsmatta ser...

...ut som sju sorger och åtta bedrövelser. Idag tog jag tillfället i akt och frågade arbetskamrat Annika hur jag ska göra för att få en lika fin gräsmatta som hon har. Å jo, jag fick veta. Men vilket företag! Förutom gödsel som ju är en självklarhet skulle jag mossbekämpa, ogräsbekämpa (det finns visst medel för båda två), vertikalskära och topdressa och Gud vet allt. Jag var tvungen att fråga vad vertikalskära var för något. Det hade jag aldrig någonsin hört förut. Det gjorde man med en maskin som var dyr att hyra. När jag kom hem tog jag ut gräsklipparen (Annika talade om att man ska klippa gräset två gånger i veckan). Det har regnat mycket på sista veckorna. Det har inte gått att klippa alls. Det märktes. Gräset var jättelångt och det var bitvis lite besvärligt att ta sig fram. Bättre blev det men tills dess att den är fin är vägen lång att vandra.

Jag tog tag i räkningarna. Den här månaden går ihop den med. Å så la jag en order på MK, äntligen. Det borde jag ha gjort för två veckor sedan. Nå, bättre sent än aldrig. Jag har påbörjat min utmaning till mig själv. Det är spännande att se vart jag hamnar.

I tron att...

...jag sett till så att katten Simon har mat under dagarna, jag har ställt en skål mat utomhus på morgonen när jag gått till jobbet, så har jag nog sett till så en liten igelkott har sluppit vara hungrig. Ikväll när jag kom hem slank den in under trappan där jag ställt skålen. Å skålen var tom kan jag väl tillägga. Teoretiskt kan ju faktiskt maten ha hamnat i rätt mage men eftersom små kottar tycker om kattmat så kan den mycket väl ha hamnat där. Nåväl, jag har så gärna en liten kotte på tomten. Här finns mycket mums filibabba för en sådan. Om jag inte är helt felinformerad tycker igelkottar om sniglar och sådana har jag gott om.

Ikväll har det varit terminsavslut på MK. Det är alltid lika trevligt att träffa de andra och jag fick mig själv att anta en helt vansinnig utmaning alldeles för mig själv utan att säga det högt. Jag har fram till årsskiftet på mig och jag måste börja genast. Det ska bli spännande!

Min midsommarhelg började...

...på torsdageftermiddag. Jag kom iväg aningens försent från jobbet för att hinna med rätt buss. Nåja, det går fler tänkte jag. Det gjorde det men det medförde också att jag inte hade någon marginal kvar. Jag satte mig på tåget till Stockholm en minut innan avgång och bad en tyst bön om att inget onödigt stop skulle försena vår ankomst. Med tio minuter kvar tills bussen skulle gå från Cityterminalen klev jag av tåget och sedan var det långa benet före. I förbifarten ryckte jag åt mig en flaska Yallayoghurt så jag skulle få nånting i magen. Sedan satte jag mig tillrätta på bussen och pustade. Jag hade klarat det. Nu var det bara att sitta still och vänta på att komma fram. Jag fick mycket valuta för pengarna den här gången. Trafiken var tät och vi blev nästan en timme försenade. Fästmannen mötte mig i Smedjebacken. Vi åkte direkt till det kalas vi var bjudna på. Hans barnbarns mor fyllde år. Vi beundrade lilla barnbarnet och gav present till födelsedagsbarnet. Hon blev väldigt glad över det presentkort på uppkörning som hon fick.

På midsommarafton gav jag och fästmannen oss iväg till Munkfors till våra holländska vänner. Det var så roligt att träffa dem igen. Jag fick en stor ost i förtidig födelsedagspresent. På kvällen åkte vi till Ransäter och såg på midsommarstångsresning och dans. Lagom till resningen kom regnet. Efter festligheterna passade vi på att besöka Tage Erlanders gård och samtidigt se hans grav.

Midsommardagen fick vi lov att bege oss hem igen. Vi landade vid fästmannen lagom till middag och sedan blev vi sittade framför TV:n. Å idag har jag åkt hem till mig. Jag har varit riktigt ordentligt lat med stegen i helgen igen. Jag ligger efter den sk riktkarlen nu. Skärpning!

På den sjunde...

...dagen vilade Gud. Det gjorde även jag och kom inte upp i mer än drygt 5500 steg på hela dagen. Dagen som är idag verkar bli ännu sämre. Jag ligger ännu så länge snäppet före riktkarlen på min vandring till Prag. Det vete väl 17 om jag gör det efter dagens bottennotering. Varför har jag varit så lat idag då. Det regnar och jag känner inte för någon fysisk aktivitet alls.

Nåväl, veckan som var var enormt hektisk. Jag fick lite gjort inom MK. En lyckad kväll med arbetskamraterna slutade på några tusenlappar plus. Passar bra inför den stundande hyresbetalningen. Nu slipper jag bli fullständigt pank när den är betald. Skönt!

På torsdagkvällen var det skolavslutning. Kvällen innan ringde min yngste son och ville ha pengar till klippning. Vi träffades i Södertälje efter jobbet. På väg till frisören uttryckte han sin önskan om att få en skjorta till kvällens festlighet. Visst kunde han väl få en skjorta men jag föredrar att leta efter en sådan vid en annan tidpunkt än tre timmar före han ska ha den när han dessutom ska hinna klippa sig också. Vi hann både med klippningen, skjortköpet OCH komma i tid till avslutningen. Min äldsta son slutade nian och hade bestämt sig för att sjunga sin sång. Han fick igång hela publiken. Jag var mäkta stolt mor. Lärarkören framförde traditionsenligt en omskriven melodifestivallåt och detta året var det Carolina af Ugglas "Snälla, snälla" som med något modifierad text fick vara en sång till niorna. Den var bra.

Lördagen blev loppisarnas dag. Först hamnade vi på Rönneberga där en stor, prålig vas eller paraplyställ, jag fick inte riktigt klart för mig vad det var, försvann mitt framför näsan på oss. Vi åkte vidare in till Södertälje. Till ÖB hade vi tänkt oss för att se om det fanns tavelramar åt mig. Där var till min stora förvåning en gigantisk loppis numera. När jag tänkte efter hade jag nog hört att ÖB lagt ner men jag visste inte att där var en stor loppmarknad istället. Där gjorde både jag och Martin fynd. Han fick tag i tre faktaböcker för 50 kr och jag fick syn på ett gäng ljuslyktor i form av hönor. De var så fula så det blev söta. Prismärkningen var 10 och 15 kr per höna men jag fick alla fyra och tre äggkoppar för 30 kr. Vi styrde kosan mot centrum där Martin köpte skjortor och t-shirtar. På vinst och förlust gick jag in på InochFinn och där hade de till min stora förtjusning tavelramar 20 kr billigare än de jag blivit tipsad om. Så affärsmässigt blev det en lyckad dag. På kvällen fick vi fem rätt på V75. Det räckte tyvärr inte till att bättra på spelkassan. Idag har regnet gjort allt för att min initiativförmåga ska vara på lägsta nivå. Kanske måste man ha sådana här lågvattendagar för att det ska jämna ut sig med dagar som man får mycket gjort istället?

Min mobiltelefon ringde...

...idag på jobbet. Det är nu inte alls ovanligt att den ger ifrån sig en signal eller två när jag är där men det här var ett speciellt samtal. Min båda döttrar var för en tid sedan i en av alla dessa fotostudios som specialicerat sig på att låta vanligt folk leka fotomodeller i några timmar. Nu ringde de till mig på rekommendation av min äldsta dotter. Jag blev minst sagt förvånad och kom mig inte för att tala om att jag är förlovad med en fotograf och jobbar själv med hudvård och make up. Det var jättesnällt av Erika att tänka på sin gamla mamma, tack gumman, men den här gången tror jag nog att jag hoppar över. De foton jag sett från den här studion är väl inte riktigt det stuk som jag brukar vara med på så visst det skulle säkert vara kul. Inte är det gratis heller. När jag har blivit rik kan jag göra en sådan där sak mest på kul.

Det blev test av stegräknaren idag. Det är som jag tror. Jag går en hel massa varje dag utan att jag egentligen anstränger mig. Jag har bestämt mig för att leva precis som vanligt. Jag ska åka buss när jag brukar åka buss och gå när jag brukar gå. Först då får jag en rättvis bild av om jag rör tillräckligt mycket på mig. Men jag tänker inte svära om pendeltåget kommer in sent och jag måste gå från stationen upp till jobbet. Nu känns det ju som att det kunde vara någon nytta med eländet.

Det är tomt och tyst i huset. Barnens pappa har skaffat Internet. Äntligen! Pojkarna har tagit med sig sina datorer på deras pappaveckor. Jag såg inte skymten av dem under hela helgen. Jag är så van vid att de kommer och går och är mest hos mig i alla fall fast de inte ska så det känns onekligen ovant. Å lite tråkigt. Huset känns så dött på något vis. Precis som om det skulle vara medvetslöst. Jag behöver den här vilan från ansvar för att orka vara både mamma och pappa sedan men det känns lite som ett låtsasliv när barnen inte är här. De senaste 6 åren har jag nästan alltid haft någon av dem i huset. Jag minns tiden före när de var hos pappa när de skulle och vise versa. Då tyckte jag också att det var det riktiga livet jag levde när barnen var hos mig och något slags låtsatliv när jag var ensam. Trots allt kan jag kanske leva tillsammans med dem när de är här om de nu håller sig hos pappa när de ska vara där. Den senaste tiden har varit varken hackad eller malen. Nu ska jag försöka njuta av min ensamhet med en stund vid pianot. Det händer aldrig att jag spelar när pojkarna är hemma.

En stegräknare pryder...

...min byxlinning. Fästmannen har i vår roat sig, tillsammans med sina arbetskamrater, med att "gå till Prag" genom att med stegräknare räkna fram hur långt de kommit. Det är www.tappa.se som har varit samordnare. Han kom till Prag strax före utsatt tid. Nu är det upp till mig att se om jag kan slå honom med någon dag eller två. Å bara därför har jag varit ut en extra promenad ikväll. Näe, inte riktigt bara därför. Jag pratade med min syster häromdagen. Hon ska springa tjejmilen sista söndagen i augusti. Jag är sugen på att anmäla mig men bör väl se om ryggen håller för att springa överhuvudtaget. Därför började jag lite lätt med en lagom promenad på några km ner till Trollskogen. Det finns inget bättre namn på den skogen. Den skogen är trollsk. Träden knakade lite oroväckande men det var så mycket fågelsång i luften så det hördes knappt. Det är länge sedan jag var dit och det var trevligt att se att det var sig likt. Ett och annat träd till har fallit men annars såg det ut som det brukar. Idag har jag även varit till röstlokalen och fullgjort min demokratiska skyldighet att rösta i eu-valet. Ja, jag vet att det låter illa med demokratisk skyldigheter men det finns de i andra länder som är beredda att dö för att driva igenom demokratiska val. Då är det min förbannade skyldighet att rösta när jag bor i en demokrati. Å så har jag rensat ogräs och klippt gräsmattan. Stegräknaren kommer sluta på en bit över 10 000 steg idag med.

Jag har pratat...

...med Marit Paulsen idag. Hon stod på Drottninggatan i Stockholm och delade ut köttbullar. Av en händelse så råkade jag ha kokboken "Alldeles vanlig mat" i väskan. Den plockade jag raskt fram tillsammans med en penna och bad henne signera medan jag talade om för henne att det var den bästa kokbok jag någonsin läst. Hon log när hon fick se boken och hon höll med om att den var bra. Naturligtvis visste jag om att Marit skulle vara där och hade tagit med boken för att jag verkligen vill tala om för henne hur bra jag tyckte att den var och be henne skriva lite i den om det var måttligt mycket folk runt omkring. Det visade sig gå alldeles utmärkt att få en liten pratstund.

Dagen till ära har jag och Martin varit inne i Stockholm för att se på firandet av vår nationaldag. Det var andra politiker på stan också som Göran Hägglund, Alf Svensson, Maud Olofsson och säkert fler därtill men som jag inte såg. EU-valet är ju imorgon. På stan fanns även en massa danska fotbollssupportrar. Hela trappan vid Sergels Torgsplattan var full av rödvitklädda människor. Var fanns alla svenska flaggor? Det är i alla fall nationaldag. Den dagen som blivit utnämnd till allmän helgdag borde väl i allsindar ha märkts mer? Näe, av nationaldagen syntes intet.

Martins och mitt huvudärende var just att träffa Marit och sedan hade vi inga planer alls så vi strosade omkring utan mål för en gång skull. Efter många kringelkrokar hamnade vi i Kungsträdgården där "Smaka på Stockholm" pågick. Där var så mycket folk att vi gjorde vårt bästa för att ta oss därifrån så fort som möjligt. I Gamla stan fick vi andlig spis. Vi råkade gå rakt på Tyska Kyrkan. Jag har aldrig varit in i den så jag vill gärna se hur den såg ut inuti. Den var rikt utsmyckad. Överallt där vi gick hördes olika språk. Det kändes som att svenskarna var i minoritet. En dag som denna borde de flesta svenskar vara ute och tjoa och vifta med svenska flaggor. Kanske fanns svenskarna någon annanstans och vi där turisterna var?

Dagens spel på V75 blev lite snöpligt men ändå helt godkänt. Åter igen har vi förlorat pengar på hästen Access Tooma. Om vi inte spelar på den hästen så vinner den och när vi spelat på den hittills har den gallopperat. Idag kom den 2:a. Nå, nära skjuter ingen hare. Det hade suttit fint med 1500 kr som 7 rätt hade gett oss. Nu fick vi nöja oss med att vi spelar gratis nästa vecka.

Igårmorse fick Simon...

...frukosten nästan serverad. Mer bibliskt uttryck skulle man kunna säga att det regnade manna från himlen. Strax före klockan 6 när jag städade undan min frukost smällde det till i en av rutorna i mitt kök. Det lät som en fågel. Jag kikade ut genom stora fönstret men kunde inte se någon ligga nedanför. Jag tittade till katten Simon som jag visste legat och sovit utanför köksdörren. Han tittade sig yrvaket omkring. Jag såg tydligt att det var något som intresserade honom. Han tittade också nedanför köksfönstret. Han hittade inte heller något. Så började han leta i en papperspåse med trasigt glas som jag har stående på kökstrappan bara för att jag inte kommit iväg och slängt den. Nej, nej, nej, ropade jag till honom. Jag var rädd han skulle göra sig illa. Han hörde inte. Han hade fått syn på något. Då virvlade en liten fågel upp från madrassen han legat på. Den måste ha hamnat bakom glaspåsen när den landade efter krocken med rutan. Pippin hann undan. Den fick väl lagom lång tid på sig att nyktra till för att kunna flyga igen. Det finns nog en viss risk för att den flygturen blev en aning vinglig. Viket trauma för en liten fågel att först kollidera med ett fönster och svimma av och sedan när den vaknar upptäcka att den har hamnat i en kattsäng innehållande en katt som just har upptäckt att det vaknas frukost.

Igår höll jag hudvårdskurs för fyra mammor och deras döttrar. Det var kul men det blev förskräckligt sent. Tur som var hämtade Martin mig med bil annars hade jag kommit hem mitt i natten. Det blev tillräckligt sent i alla fall för den tidiga timme väckarklockan ringde. Idag har jag varit på utbildning inom Mary Kay. Det har varit fantastiskt roligt och lärorikt. Vilket företag jag har förmånen att arbeta med! Vilka fantastiska människor det finns! Efter utbildningen träffade jag Martin på stan. Vi gick och fikade och sedan åkte vi hem. Ikväll är jag helt enkelt jättetrött. Det ska bli skönt att sova.

Efter prick två...

...månader har jag väckt upp bloggen. Jag lät den somna in för att jag inte fann något nöje i att skriva. Bloggen blev ett dåligt samvete. Jag tycker inte om att ha dåligt samvete. Då får man försöka åtgärda vilket jag gjorde.

Hur som helst är väl en resumé på sin plats. April var hektisk. Jag jobbade mycket med Mary Kay och det gav resultat. Det var fantastiskt roligt och jag kände verkligen hur mycket mer jag skulle kunna göra om jag inte hade min "hobbyverksamhet" (den vanliga heltidsanställningen) att tänka på. Till hösten har jag ingen aning om vad som händer på jobbfronten. Det kan vara bra att ha kommit en bit på Mary Kay då. Så kom maj som började förskräckligt tråkigt och som gav eko åt resten av månaden. En liten ljuspunkt var att jag rekryterade min första konsult inom Mary Kay. Jag har fått en alldeles fantastisk kollega som ger mig sååå mycket inspiration och energi. Jag firade både äldsta dotterns och fästmannens födelsedag. Det var det snabbaste födelsedagspresentköp jag någonsin gjort. Utan att veta vad fästmannen skulle få när jag gick från jobbet tog det mindre än fem minuter från att jag klev in i affären tills jag stod på gatan med boken betald och inslagen i presentpapper. Det kallar jag effektiv shopping. Då ska ni ändå veta att jag inte grabbade tag i vad som helst utan faktiskt läste på baksidan av i alla fall tre böcker innan jag bestämde mig.

Nu är det juni och sommaren borde vara här. Visserligen har det slutat regna nu och solen skiner men det är kallt i luften. Inte alls som det var i helgen när jag svettades om jag hade något tjockare på mig än linne och kort kjol.

Det var väl mitt liv i korthet. För att komma igång att blogga igen har jag gjort min blogg till startsida. Meningen är att jag ska blogga först och göra allt det andra man gör på en dator sedan. Jag fick idén från fästmannen. Han har satt en helt annan blogg som förstasida bara för att det går fortare att få tillgång till nätet om startsidan har lagom mycket att öppna. Å nej, jag tänker inte alls ta ifrån den unga damen privilegiet att bli det första fästmannen läser varje gång han går ut på Internet. Det nöjet får hon gärna ha. Jag tänkte bara att det var ett knep att komma ihåg att uppdatera innan klockan är alltför mycket på kvällen. Vi får se hur det går.

Just nu ligger...

...den här bloggen i dvala. Den är inte död men det finns så mycket annat som upptar mitt liv just nu. Å så är min dator det segaste som finns. Jag sitter inte framför den mer än nödvändigt. Så småningom kommer nya uppdateringar. Håll ut tills dess.

Rik blir man...

...inte heller på 7 rätt på V75 om det bara är favoriter som vinner. Däremot drygar man ut spelkassan så man kan spela gratis ett bra tag framöver. Nej, jag blev inte ens förmögen men jag slipper ju lägga ut av egna pengar i ytterligare någon månad framåt.

Jag har varit i Smedjebacken i helgen. Det var så otroligt skönt att få komma dit. Lugn och ro utan någon som helst ansvar för hem och barn. Jag har gjort upptäckten att jag nog måste åka hemmifrån om jag ska få vila från mitt föräldraansvar någon gång. Det är jättetrevligt att mina barn vill vara hos mig men ska jag nu vara både mamma och pappa samtidigt så måste man få vila ibland. Barnen kommer till mig oavsett det är "mina" veckor eller pappaveckor. Den senaste tiden har de kommit till mig även på helgerna fast det varit pappaveckor. Å deras pappa verkar inte bry sig alls. Jag skulle gråta, böna, be och med lock och pock se till så de var hos mig den tid som var meningen om de föredrog att vara någon annanstans när de ska vara hos mig. Sedan skulle jag låta dem vara hos sin pappa i lugn och ro när det var hans veckor.

Alla Hjärtans Dag-morgonen smugglade jag in en present under täcket. Det var ett blockljus med fin text på. Fästmannen slängde sig ner i sängen rakt på och hann hejda sig i sista stund innan han mosade det sönder och samman. Fast det hade nog varit hans rygg som farit mest illa om han hade dråsat rakt ner på paketet. Själv fick jag ett par fina läderstövlar förra helgen i två-års-present. Vi firade nämligen 2-årig förlovning i tisdags. Den dagen fick han bara ett kort av mig så jag fick allt lov att ha med något. Lägligt nog brann det sista av det förra ljuset jag köpte åt honom ner igårkväll så vi fick prova det nya ljuset. Tidigare på dagen hälsade vi på hos fästmannens äldsta son och hans mycket gravida sambo. Hon såg så plågad ut att jag tyckte riktigt synd om henne.

Nu är jag åter hemma. Bussbolaget har ändrat tidtabellen så jag kom hem lite tidigare än jag är van vid. Det har orsakat lite tidskaos i mitt huvud. Klockan känns som väldigt mycket mer fast hon bara är lite över sex på kvällen. Det blir nog en tidig kväll.

Med 6 rätt...

...på V75 blir man inte ekonomiskt oberoende men man kan spela på travet gratis den närmaste månaden om man så önskar.

Det har varit tyst från mig den senaste månaden. Mycket att göra i kombination med en otvetydig trötthet har gjort att jag helt enkelt inte orkat. Förkylningen tog längre tid att bli fri ifrån än jag räknat med. Det är först nu som jag inte hostar var och varannan minut. Det största som hänt trots att jag försökt göra livet så innehållslöst som möjligt är att jag har skrivit på kontraktet för Mary Kay-lokalen. Tänk att jag skulle bli med lägenhet i centrala Södertälje. Ok, det är ingen lägenhet men teoretiskt så går det att övernatta.

I förra inlägget undrade jag över hur jag skulle göra med momsinbetalningen. Det är mycket tråkiga avgifter om man inte betalar in momsen i tid. Jag ringde till Skatteverkets nyföretagarsektion och fick till svar att det skulle jag göra i samband med min självdeklaration i maj 2010. Jag har alltså lite tid på mig.

Jobbet då. Jo, innan jul kommer ni kanske ihåg att tre av mina konsultkollegor fick gå i samband med att deras uppdrag på företaget tog slut. Nu är vi inne i februari och har två nya konsulter på jobbet samt en tredje på väg in. Jag fattar ingenting om hur företagsledningen tänker. Det gör ingen annan heller.

Säkerheten när det...

...gäller att ta sig in och ut på min arbetsplats, i synnerhet in, förefaller vara högre än i Pentagon. Jag fick börja arbetsdagen med att sitta och sticka hos vakten. Mitt passerkort hade gått ut. Jag misstänkte att det kunde bli problem att ta sig innanför grindarna idag så jag hade förberett mig med lite sysselsättning. Ett nytt passerkort skulle vara beställt men i vakten fanns det inte. Inte kunde man släppa in mig med besökskort heller utan jag fick vänta till vakten fick tag i en av cheferna som kunde komma och hämta mig. Jag har bara jobbat på det där stället i snart fyra år så det gick ju inte att skicka mig vettlöst irrande ut på fabriksområdet. Det var väl i och för sig lika bra att jag fick sällskap för in genom porten i den byggnad jag jobbar i hade jag inte tagit mig i alla fall med mindre än att någon förbarmat sig och öppnat för mig.

När jag så var på plats visade det sig att mitt datorkonto hade passerat utgångsdatum och att min telefon slutligen gett upp livsandan. Det sistnämnda var lätt åtgärdat. Jag passade på att byta ut telefonen när jag ändå skulle hämta mitt nya passerkort som inte låg hos vakten utan hos passerkortsexpeditionenvisade det sig. Jag måste ha fått fel information i telefonen i måndags när jag för säkerhetsskull ringde jobbet för att höra att allt var i sin ordning. Att mitt datorkonto hade slutat fungera var värre. Det gick inte att åtgärda idag för vår sekreterare som är den enda som kommer åt att förlänga konton var fortfarande på julledighet och återkommer imorgon. Vi får hoppas att hon kan åtgärda problemet bums. Det är inte utan att jag funderar på hur välkommen jag egentligen är på det där stället.

MK-Malin ringde i alla fall och gav mig riktigt bra utmaningar för att starta upp verksamheten igen efter julledigt och sjukdomstillstånd. Jag blev så peppad! Det är en sak jag måste ta tag i först innan jag sparkar igång på allvar och det är momsredovisningen. Jag har inte riktigt koll på hur den ska gå till och jag har bara till måndag på mig, tror jag.

Alla andra har...

...gjort summeringar från det år som gick. Det har inte jag gjort ännu. Tänkte försöka mig på det nu. När jag tänker tillbaka på 2008 så slås jag genast av tanken på hur pengarna har runnit mellan mina fingrar. Varenda månad har kantats av någon utgift jag inte räknat med på ett par tusen kronor. Å varenda månad har jag tänkt att "det blir bättre nästa månad". Det har det inte blivit utan en ny oförutsedd utgift har tagit vid. Ja, jag har inte behövt svälta men så vill jag inte ha det i år. Vem bestämmer det? Året har börjat med lägre räntor så kanske kan jag få några korvören över.

Hur gick det med mitt nyårslöfte om att baka mitt bröd? Det höll i 3 månader sedan köpte jag bröd igen. I julklapp fick jag en muffinsbakbok av äldsta dottern så i år ska jag väl baka muffins istället då men inte varje dag.

Våren och sommaren kom och fästmannen och jag åkte på en jättehärlig semester på Gotland där vi fick lära oss att det har sina sidor att åka på semester i en gammal bil. Jag hittade även den bästa stickbok jag någonsin haft i min ägo och satte igång med att sticka och stickade så mycket så jag fick ont i huvudet. Det var väl någon nerv som kom i klämm. Måtta med allt! Tillbaka på jobbet fick jag en kalldusch när jag blev varse konsultens vardag och inte bara fick byta jobb utan även fick mitt uppdrags slutdatum tidigarelagt ett halvår. DET hade jag inte räknat med. Det blev bra att byta ställe även om jag saknade mina gamla arbetskamrater. Ju närmare jul vi kom desto mer oro spred sig bland mina konsultkollegor för ingen av oss fick veta om vi hade ett jobb att gå till när julen var över. Sorgen var stor när tre fick gå. Jag klarade mig den här gången. Julen kom och jag blev sjuk i influensa som jag längtar efter att bli helt frisk från nu.

Mitt i alltihop under hösten tornade de ekonomiska orosmolnen upp sig på världsbankens himmel. I samma veva stod det klart att min Sales Director på MK skulle säga upp sin lokal i Södertälje för en ny lokal i Stockholm. Min sorg var stor. Min kollega Anna fann på råd när hon kläckte idén om att vi kunde ta över den tillsammans. För att få stå för hyreskontraktet krävdes att vi var företagare. Så kom det sig att jag under den värsta ekonomiska kris som världen skådat sedan 30-talet startade mitt egna företag. Så kan det gå.

Den sjuke har bara en önskan. Inför det år som nu ligger framför våra fötter önskar jag att jag får vara frisk. Får jag bara det så ska nog resten ordna sig.

Sakta men säkert...

..mår vi bättre och bättre i det här huset. Dessvärre har jag fått ont i ett öra OCH i ett revben. Revbenet gick sönder en gång förut för länge sedan men jag brukar känna av det när jag hostat länge vilket jag ju har. Örat började med att klia något alldeles sannslöst mycket. Jag kliade tillbaka lite försiktigt väl medveten om att ingenting som är mindre än armbågen bör befinna sig i örat. På något sätt har jag säkert lyckats rispa till och det är det som gör ont nu.

För att roa mig har jag bestämt mig för att delta i AnnaStillas tävling med utlottning av en fin tavla. Jag vann en tävling hon hade i somras. Då fick jag lilla Dino i min ägo som jag så lämpligt hämtade på min födelsedag. Dino har blivit väl omhändertagen av nallen Kadaffi och hunden Vovven. På något vis har mina aktuella mjukisdjur blivit så levande för mig. Ibland måste jag skratta åt mig själv. En kväll var Dino borta. Jag upptäckte det när jag skulle släcka lampan för natten. Då satte jag mig rakt upp i sängen och ropade oroligt "Dino, var är du?". Han var inte långt borta alls. Han hade bara gömt sig under sängen. Ibland undrar jag om jag tittade för mycket på Beppes Godnattstund på TV när jag var liten.

Rapport från sjukstugan!

Fästmannen och jag går här och snorar och hostar. Jag hann bli rejält sjuk innan vi var framme i Kalix. När vi väl var där pustade jag ut och somnade i soffan medan de andra roade sig med de sista julklappsinköpen. När jag vaknade hade febern stigit rejält och istället för att umgås med de andra bäddade jag ner mig för att fortsätta sova. Julafton var sämsta dagen. Jag gjode en beställning från apoteket men inga febernedsättnade preparat hjälpte mer än högst tillfälligt. Jag som hade längtat till mammas goda julmat kunde inte äta, jag som hade längtat till att få umgås med min familj orkade inte vara uppe. Till julklappsutdelningen tog jag mig upp. Inlindad i en yllepläd om benen och kroppen och en om axlarna öppnade jag mina julklappar. Det var bra och praktiska saker jag fick. Jag kommer att få nytta av allihop. Dessvärre såg jag väl inte sådär översvallande lycklig ut just då. Uttrycket att den sjuke har bara en önskan medan den friske har hur många som helst stämmer så väl.

På juldagen vaknade jag visserligen med lite lägre kroppstemperatur, inte så jag kunde klara mig utan Alvedon men ändå lägre, men med ett fasligt halsont. Hela strupen kändes som ett öppet sår. Om jag inte hade vetat att jag var vaccinerad mot difteri skulle jag trott att jag hade fått det. Rösten var obefintlig och jag insåg att jag gjorde bäst i att hålla mig undan så jag inte skulle behöva prata alls. I all välmening kom mamma in till mig när jag låg och tittade på TV och ville att jag skulle gå ut i vardagsrummet och titta på när min syster stickade. Det är ju ungefär lika kul som att se på när målarfärg torkar... På kvällen kom fästmannen. Ingen av oss ville att han skulle bli sjuk så vi fick låta bli att pussas. Det skulle bli katastrof om han blev sjuk lagom till vi skulle hem. Allt går om man bara vill.

På annandagen vaknade jag och kände att det var första dagen jag nog skulle klara mig utan Alvedon. Då insjuknade mamma. Hon låg i samma feber som jag hade haft på julafton. De andra var ute och julreade. Jag tog det lugnt hemma. Jag var lite piggare och letade rätt på garnhärvan som jag gett till äldsta dottern Erika och som jag lovat att sticka något av och påbörjade en sjal i enklaste model. Den har för övrigt blivit klar idag.

Erika åkte hem på lördagen för att följa med lillasyster till Sälen och fira nyår där. Jag och fästmannen var en sväng till Finland på söndagen och besökte deras nya och stora shoppingcentrum i Torneå. På väg hem svängde vi in på gallerian i Kalix och fästmannen köpte en bok till mig om pepparkakor och husbygge. Jag har velat ha den länge och äntligen är den i min ägo. Vilken tur att jag har pepparkaksdeg kvar i kylen!

På måndagmorgon skulle fästmannen och jag åka hem. Redan på morgonen kände Martin att han var på väg att bli sjuk. Det blev han också. 4 gram alvedon gick åt för att ta oss hem. Jag satt och hade dåligt samvete för att han fick köra hela vägen. Samtidigt visste jag att han i det väglag som rådde inte skulle kunna koppla av om jag körde. Vad var då minst jobbigast för honom, att köra bilen själv eller att "köra" när han satt bredvid och jag höll i ratten? Att köra bilen själv blev svaret. Vi kom hem med nöd och näppe. Sedan har vi gått här och snorat och hostat. Martin har haft feber och legat mer eller mindre nerbäddad. Nu börjar han också må bättre. Det var meningen att vi skulle åkt till Smdejebacken igår men det lät sig inte göras. Martin kan inte jobba idag i alla fall. Sakta återvänder vi till livet. Det blev ett stillsamt firande på nyårsafton, jag iklädd mjukisbyxor och myskofta och Martin iklädd morgonrock vid middagstid men kvällen till ära åkte en skjorta på innan tolvslaget. Brevlådan klarade sig det här nyåret men det var enbart tack vare att den monterades bort inför nyårssmällandet. En granne två hus bort har fått sin söndersmälld. Snart är mina 18 dagars ledighet slut. Föga anade jag att jag skulle ägna mesta tiden åt att vara konvalecent.