Resdag

Mina underbara ungar är helt fantastiska när vi är på resande fot. Då är det inget gnäll och alla hjälper till. I morse drog vi iväg med 3 st stora resväskor, två kabinväskor och två st bagar. Alla slet som djur men ingen gnällde. Vi kom till Arlanda. där var fullt med folk och köer på minst tvåhundra meter om inte mer. Tålmodigt väntade vi. Sedan gick och åt på McDonalds. Ylva hämtade oss på Kallax. Det blev helt fullt i bagageutrymmet. Jag fick ha en av bagarna i knät. När vi kom fram till Kalix och mamma och pappa väntade god middag. Sedan har jag ägnat kvällen åt att slå in resterande julklappar. Jag har nog aldrig haft så många julklappar med mig. Nu ska jag bara se till så pojkarna går till sängs så ska jag också sova. En lång dag har nått sitt slut och imorgon är det julafton.

Örnen har landat

Det är sent. Idag gick jag hem tidigare från jobbet. Hemma har jag packat och städat till så det ska vara någorlunda snyggt här medan vi är borta. Jag har varit väldigt effektiv för jag hann med en massa andra saker också som att söka jobb och sätta ihop 216 rader till morgondagens V75. Jag var också över till grannen med min azalea som jag gav till henne som tack för att hon tar hand om Simon medan vi är borta och firar jul. Nu är allt klart för avfärd förutom toalettsakerna som ska packas ner imorgon. En annan som precis kommit "hem" är Christer Fuglesang. Jag och Mikael har precis tittat på landningen på NASAs puplika sändning. En annan sak som hänt idag och som är betydligt större för mig än en rymdfärjas landning är att Hanna haft avslutning i sin skola. Jag vet inte vem som är mest lycklig över hennes framgångar, hon eller jag? Redan på jobbet ringde hon mig och meddelade kvittrande att hon hade fyra VG och 5 G i slutbetyget. Om någon talat om det för henne för ett år sedan att det skulle gå så bra för henne hade hon förmodligen haft svårt att tro på det. Jag med om jag ska vara ärlig. Jag är så lycklig för hennes skull.

Ett leende

Ibland behöver vi ett leende mer än andra gånger. Jag fick en text av en Cecilia. Den lyder:
"Le riktigt stort. Som om du var jätteglad. Fortsätt le ett tag innan du läser vidare... Sådärja, nu kan du slappna av.
Le sådär stort igen. Och håll kvar leendet. Precis som du gjorde nyss... och slappna av.
Le igen och håll kvar leendet en liten stund... sådär, slappna av.
Enligt forskarna har dina just nu utförda smilövningar startat en kemisk process i din kropp! Din påhittade glädje har gjort att det just nu utsöndras alldeles äkta lyckoimpulser i dig...
Snart kommer du att känna dig glad på riktigt!"

Jag kan inte hålla tyst när jag ser någon bli orättvist behandlad. Alltid strider jag för den lilla människan. Kanske hamnar jag i dålig dager hos en och annan som tycker jag är obekväm. Men det priset får jag väl stå ut med att betala då. För jag skulle aldrig stå ut med mig själv om jag visste att jag struntat i orättvisor, att jag bara låtit dem pågå utan att göra något. Dagens lilla text vill jag ge till en av mina arbetskompisar. Det var ganska lätt att hålla sig för skratt idag. Då behöver man lite positiv energi, om än så medvetet framkallad.

Slutrusch

Jag är i slutet av julförberedelserna. Ikväll har jag inventerat julklappar och konstaterat att jag har nästan allt nu. Några fler paket på väg hem från jobbet imorgon och det är klart. Det känns som att det är oöverstigligt mycket kvar att göra av övriga förberedelser. Förmodligen känns det så bara för att jag inte har någon struktur. Det som jag måste hinna tills på fredagkväll är att packa, slå in julklapparna, städa och tvätta. Mikaels julklappar är inslagna men det är ju bara en fjärdedel. Städa kan jag göra hjälpligt. Det behövs ändå när vi kommer hem. Tvätta är bra att göra i god tid innan man packar så man slipper packa ner blöta kläder. Det är väl inte så mycket egentligen när jag tänker efter. Om jag går och lägger mig nu så orkar jag kanske med att ha uppesittarkvällar torsdag och fredag. Tack och lov att det bara är onsdag än så länge.

Aktiva val

Här om dagen kom jag att tänka på att jag är glad över att jag bor i mitt hus. Hade jag följt min impuls i somras hade jag bott på 12:e våningen i en etagelägenhet i Södertälje. Det var en jättefin lägenhet som jag bara älskade genast. Men som det går med de allra flesta rosenröda förälskelser så kommer man till sanns efter ett tag. Det rosa skimret försvann och mitt hus stod i en annan dager. Mäklaren som skulle sälja mitt hus pratade så varmt och gott om det, naturligtvis i syfte att få mig att tro att det gick att göra stora pengar på huset, att jag började se det med nya ögon. Man kan tycka att det var helt onödigt att jag var och tittade på lägenheten över huvud taget. Det tycker inte jag. Jag tvingades att göra ett aktivt val att bo kvar i mitt hus. Det har jag inte ångrat en enda sekund. Jag tror det är viktigt att göra aktiva val i livet. Om man bara flyter med, bara låter allt vara som det är, kan lätt känslan av att man är fast i ett ekorrhjul infinna sig. Om man istället väljer sin tillvaro och bestämmer sig för att antingen är jag nöjd eller så får jag göra något åt det så gör man aktiva val. Då kanske man upptäcker att det man har kanske inte är så dumt i alla fall. Gräset är ju långt ifrån alltid grönare på andra sidan även om det är lätt att tro det.

Frost

Igår kom så äntligen de kalla minusgraderna jag har väntat på så länge. Det kanske finns hopp om att vår jord inte är alldeles fördärvad än. Det var riktigt kyligt att gå till jobbet i morse. Kallt och skönt! När någonsin trodde jag att jag skulle få sätta ihop de två orden??? Huvudet känns helt ok idag. Mina arbetskompisars diagnos är att jag förmodligen är tröttare än jag känner mig. Stress kan ju faktiskt spela en ett spratt ibland. Tänkte att jag skulle hunnit ner på stan och julhandlat lite innan den obligatoriska julmiddagen med arbetskamraterna. Istället stannade jag på jobbet och skrattade tillsammans med Hanna inne på hennes kontor. Sedan gick vi iväg och åt på grekiska. Mycket gott! Det visade sig att de hade extra öppet bara för att vi skulle komma. Efteråt var de som ville välkomna till Anna på glögg. Det var trevligt men med tanke på att jag ska upp tidigt imorgon så tackade jag för mig redan halv nio. Jag har hittat en massa fina stickmönster på länkarna jag fick av Ingalill. Det är bara så svårt att bestämma sig för vad jag ska göra först.

Tindra, tindra lilla stjärna

Jag glömde ju alldeles bort att skriva igår att jag tror jag såg Fuglesangs rymdstation på himlavalvet. Det kan ju ha varit ett vanligt stjärnfall också. Det var lite häftigt faktiskt. Idag har vi inte sett några ovanliga himlafenomen dock bara helt vanlig julhandel. Visst var det folk i Södertälje men inte så mycket som jag hade förväntat mig. Det var äldste sonen som skulle julhandla. Yngsta säger att han ska julhandla dagen innan julafton när vi kommer upp till mormor. Jag har upplyst honom om att det inte kommer vara så många timmar kvar av öppettid på affärerna när vi kommer fram men han säger att han hinner. Kanske har han redan allt klart och inte vill säga det till mig... Mikael och jag hade riktigt trevligt på stan. När vi var på väg till bussen hände något märkligt. Mitt vad det var när jag gick där på trottoaren blev jag plötsligt väldigt yr i huvudet. För en kort sekund kändes det som att marken försvann under fötterna på mig. Jag var tvungen att ta tag i ärmen på Mikael som naturligtvis frågade hur det var. Visst har jag varit yrslig förut, jag har lågt blodtryck, men aldrig på det här viset. Det tog bara någon kort sekund innan jag återfick balansen. Däremot kändes det konstigt i huvudet. Det tog bortemot två timmar innan jag kände mig helt återställd. Undrar vad det kunde vara? Jag som inte ens lider av julstress.

Party

Minsta sonen har idag äntligen haft sitt födelsedagspartaj. Åtta grabbar kom hit vid 18-tiden. Det har varit fullt ös hela tiden men det har ändå gått väldigt bra. Jag kunde till och med titta på travet mellan 18 och 19, ostört. Då försedde sig de små liven med varmkorv med bröd. Lite senare hade jag tänkt ställa fram fika men se det hade de själva ombesörjt efter ungefär en kvart. Som luttrad barnkalasarrangör vet jag att det kan vara bra att sprida ut aktiviteterna. När de var yngre brukade jag ibland ha förberett en skattjakt som jag alltid beräknade för mycket tidsåtgång på. Det jag trodde skulle ta en timme eller i alla fall en halv gick på tio minuter. Nu sköter ungarna själva om aktiviteterna. De fikade alltså när jag kom in i köket. Därefter var det lek utomhus, tigerjakt i källaren och till sist limbo i vardagsrummet. Så plötsligt upptäckte jag att klockan var 21 och det var dags att avsluta kalaset. När jag dukade undan från vardagsrummet där chips och ostbågar stått tillsammans med dip, morots- och gurkstavar var det bara obetydligt mindre mängd av chipsen och ostbågarna i skålarna. Däremot var det tomt på gurka och morötter. Det måste väl ändå vara det yttersta beviset på att mina barn börjar bli stora, fast yngsta bara är 12 än så länge.

Äntligen fredag

Så var äntligen arbetsveckan slut. Ikväll har jag bestämt mig för att bara njuta, sitta i soffan, titta på TV och pyssla med något. Jag behöver sådana här kvällar när jag bara gör mest ingenting. Fast att göra ingenting är också att göra nå'nting. Riktigt ingenting har jag inte gjort. Jag har stickat klart min sjal. Den blev fin och faktiskt större än de två andra jag stickat före. Jag undrar vad jag ska hitta på med allt annat garn jag har här hemma. Förra julen fick jag med mig en massa härvor växtfärgat yllegarn hem från mamma och pappa. Vi får se vad jag hittar på.

Orättvisor

Min äldste son behöver nya glasögon. Jag hade bokat tid till idag. Precis som överenskommet möttes vi på stan efter jobbet och jag följde med honom till optikern. Efter en grundlig undersökning, jag hann läsa både Länstidningen och Damernas Värld, kom sonen ut från undersökningsrummet och vi fick börja titta på bågar. När allt var klart fick vi besked att kalaset skulle kosta 3800 kr. Snällt nog erbjuder Synsam just nu sina kunder att köpa en julcheck som kostar 2500 kr men som efter jul är värd 3000 så det blir 500 billigare i alla fall. Betänk att både jag och sonen är närsynta och behöver nya glasögon då och då. Det kan bli en ganska redig slant som ska hostas upp. Mina glasögon brukar vara dubbelt så dyra. Tro inget annat än att jag är tacksam för att det finns ett hjälpmedel som gör att jag kan klara av vardagen. Trots det kan det inte hjälpas att jag funderar på hur det kan komma sig att de som hör dåligt får bättre hjälp av samhället. Jag är inte ute efter att jag ska kunna köpa mig vilka dyra glasögon som helst eller ens kunna byta så ofta som jag har lust. Ge mig en grundsumma som täcker kostnaden för ordinära glasögon utan krussiduller. Ska jag ha specialglas som extra tunna tex får jag betala själv den extra kostnaden det innebär. Men det här får varken jag eller någon annan synsvag. Det är orättvist tycker jag.

Inte bara positiv

Ibland går det inte att tänka positivt. Yngsta sonen berättade att en av hans klasskompisar hade råkat illa ut i skolan idag. Grabben går i sexan. Några nior hade bråkat med honom. Två hade hållit fast och en tredje hade försökt rita honom i ansiktet. Förloppet hade dessutom filmats med mobiltelefon. Som tur är så har pojken rådiga klasskompisar som bryr sig om när någon råkar illa ut. Larmet gick omgående till lärare som genast ingrep, tack och lov. Jag blir både arg, ledsen och vanmäktig när jag hör sådana här saker. Oftast klarar jag av att i alla fall försöka se bakomliggande orsaker till varför människor gör så här mot någon mindre och svagare. Men sådant här finns det inte någon vettig förklaring till. Hur man medvetet kan göra illa någon går över mitt förstånd. Ikväll går mina tankar till den stackars grabben och hans familj. Det är helt enkelt fruktansvärt även som förälder att få veta att ens barn råkat illa ut, att någon misshandlat eller på annat vis gjort illa barnet. Hur stora barnen än blir så gör det alltid lika ont att få reda på att de råkat illa ut. Man vill beskydda sina barn mot allt ont. Man vill vara på plats så inget händer dem. Men det går ju inte. Man kan inte beskydda dem till 100 %. Det är en hård värld vi lever i. Men hjälps vi åt så kan vi kanske göra den lite bättre.

Affärslunch

Idag blev vi bjudna på lunch av företaget. Vi har varit så duktiga och jobbat på så bra att ledningen tyckte det var värt att fira. Ungefär samtidigt fick vi reda på att 450 st ska bort. Jag undrade i mitt stilla sinne om det var vårt gravöl vi bjudits till. För min del har det inte sett så ljust ut att få stanna kvar på jobbet när mars infaller nästa år. Med det här senaste beskedet grusades de små hopp jag hade. Nåväl, på något vis måste det ordna sig. Arbetslös vill jag inte vara i allmänhet och i synnerhet inte med den här regeringen. Jag försöker se med optimism och tillförsikt på framtiden. Tänk vad spännande! Jag har ju inte en aning om vad jag gör vid den här tiden om ett år. Har man det någonsin? Man brukar i alla fall ha en aning. Det skulle vara kul att prova på att ha ett eget företag. Jag har en tid sprutat ut idéer om vad jag skulle kunna göra. Problemet är att det nog kan vara svårt att få någon bärighet i någon av dem. Men några idéer är faktiskt så bra att det kan vara värt att försöka få ihop en affärsplan. Det får väl bli julledighetens aktivitet.

Du är den du vill vara!

Dagens rubrik är en resumé av eftermiddagen/kvällens föreläsning med Kay Pollak. Jag hade hört från flera håll att det skulle vara ett par timmar av tänkvärd underhållning. Å det var det. Mycket av det han sa vet jag redan om. Därmed inte sagt att man inte behöver påminna sig om det ibland, för det är lätt att glömma. Jag intresserar mig för människor och deras sätt att vara. Det är min absoluta övertygelse att man formas av sina tidigare upplevelser och formas alltjämt av det man upplever i nuet. Det finns bakomliggande anledningar till att man reagerar som man gör. Det Kay i kväll har levererat är verktygen för hur vi ska göra för att inte fastna i det negativa, hur vi ska göra för att påverka oss, att tillåta oss, att må bra och njuta i nuet. Ibland känner jag, ganska ofta förresten, att jag skulle kunna jobba med sådana här saker som mental coaching. Det känns oerhört meningsfullt att hjälpa andra människor att må lite bättre bara genom att lyssna. Då och då händer det att mina vänner kommer till mig när de har något bekymmer som de inte riktigt vet hur de ska reda ut. Jag lyssnar, men det är oftast också det enda jag gör. För att sätta ord på det man känner gör att man får distans och kan bearbeta. Därför är jag medvetet tyst och låter min vän prata. På så vis kan man hjälpa en medmänniska att hjälpa sig själv. Ibland har jag trots allt kännt mig maktlös och förtvivlad över att inte kunna göra något för den människa som sökt min hjälp. Då kan det vara bra att kunna lite om mental coaching. Å även om jag inte på långa vägar än är fullärd så vet jag i alla fall mer än jag gjorde förut.

Kattsnarkningar

Jag har en ovanlig katt. Enligt senaste numret av Kalle Anka & Co är det bara 7% av alla katter som snarkar. Min katt Simon snarkar. Ofta sover han i fotändan på min säng. Det har hänt att jag har knuffat till honom för att jag inte har kunnat sova när han låtit som mest illa. Så helt klart är min katt inte lik så många andra katter. Annars är han snäll och mycket social. Men han är ovanlig på annat vis också. Han kan nämligen räcka vacker tass när han vill ha något mumsigt att tugga på. Å äta är han bra på. Jag var tvungen att sätta honom på bantningskur efter att min andra katt Findus försvunnit. Findus var sjuk och jag trugade i honom än det enda än det andra. Naturligtvis var inte Simon sämre än att han höll sig framme och norpade åt sig det Findus hade lämnat. Till slut trodde jag katten skulle börja rulla fram. Nu finns inte Findus längre sedan en dryg månad tillbaka. Han gick ut en kväll och kom sedan inte tillbaka. Jag har en liten skog utanför huset. Det är nog där Finus är någonstans. Därför har jag döpt om skogen till St Findusskogen.

En helt vanlig lördag

Vaknade, åt frukost, klädde på mig, funderade på vad den här dagen hade att erbjuda. En sak var säker, vi skulle i vanlig ordning spela på V75 men för övrigt fanns inget inbokat. Det blev en tur till soptippen med min gamla diskmaskin som stått på gården och skräpat i flera månader. En säck med gamla kläder och två madrasser fick också komma med. Efter det åkte vi till Torekällberget. Jag köpte en strut godis var till pojkarna. När vi kom till Järna igen handlade vi och jag köpte fikabröd på nya konditoriet. Det var kul att spela på V75. Det brukar det vara men nu när vi börjat sätta ihop våra egna rader är det lite extra spännande. Det blev inte mer än fyra rätt men det var kul i alla fall. Jag lagade middag. Lövbiff, pommesfrites och bearnaisesås. Simon kom och jamade vid mina fötter, i vanlig ordning. Han fick en pommesfrites och ÅT UPP DEN! Jag har en katt som alltså äter potatis. Jaja, konstigare saker har väl hänt. Nu är klockan mitt i natten och vi har precis avslutat TV-kvällen med en skräckfilm tillsammans med yngsta sonen. Nu väntar sängen.

En vecka

Idag är det en vecka sedan jag började skriva den här bloggen. Länge har jag tänkt tanken men inte riktigt vågat. Att skriva offentligt skrämmer mig lite. Det är det som hållit mig tillbaka. Att vem som vill kan läsa kändes skrämmande. Men det är ju det jag vill, att nå ut till andra för mig helt okända personer, att få dela med mig av min vardag. Både min sorg och min glädje. Jag tycker som regel att vi fokuserar alldeles för lite på allt positivt som händer oss dagligen. Visst kan det finnas tunga dagar men även den tyngsta dag finns det något att glädjas över. Tomas Fogdö bertättade på en föreläsning om hur han, efter skidolyckan, för att överhuvudtaget kunna komma tillbaka till livet börjat fokusera på positiva detaljer i hans tillvaro. Han uppmanade oss i publiken att göra likadant för om man upptäcker att man har något att vara glad över så sprider sig den glädjen. Nu har jag skrivit i en vecka och det kommer bli många veckor till.

Deprimerade kaniner

Jag har hittat en helt sjukt underbar bok!!! Den är tecknad och handlar om något så tokigt som deprimerade kaniner. Jag hittade den på Lagerhaus i Stockholm bland en massa andra underbara böcker. Att de sålde pocketböcker visste jag men den här var inbunden. Den fick ligga kvar för jag kunde inte komma på vem som skulle kunna få den av mig i julklapp. Mitt dumma spån, jag hade väl kunnat köpa den så hade jag fått fundera ut det tiden fram till julafton. Annars börjar jag bli klar med julklappsinköpen. Det känns riktigt bra. Tänk om jag faktiskt skulle få hela sista veckan före jul att bara njuta av julen. Få känna att ja, jag hann i tid för en gångs skull.

Tandfens pensionering

Min minsta son har i veckan tappat två stycken kindtänder, bredvid varandra så gluggen är ganska stor. Tänderna har omsorgsfullt placerats i ett glas med vatten och sedan har han inväntat den sedvanliga inkasseringen av en "guldpeng" per tand. Idag konstaderade han besviket att det fortfarande inte var några pengar i glaset, alltmedan han tittade uppfordrande på mig. Jag svarade att Tandfén nog hade mycket att göra. Å tänk, då bara skrattade han och sa att han inte trodde på henne längre. Han är visserligen 12 år men ändå...kan han väl låtsas tro på henne bara för att hans mamma inte ska behöva känna mig så gammal. Tiden går så fort. Det var ju så nyss de var små och kom tassande på natten och ville krypa ner i sängen.

Pannkaka

Ett mail mötte mig i min inbox på jobbet i morse om att jag hade 15 st purfärska ägg som väntade på mig i kylskåpet. Jag hade beställt dem redan förra veckan av en arbetskompis som äger höns. Idag passade det särskilt bra eftersom jag hade tänkt laga pannkaka till middag. På vägen hem stannade jag till i affären och köpte grädde och lantmjölk. När jag kom hem kokade jag, dagen till ära, jordgubbssylt av jordgubbarna som inte åts upp genast i sommras. Å vilken pannkaka det blev!!! Efter middagen har jag mest suttit i soffan och sovit. Kom på att det nog var dags att vattna blommorna. Jag borde göra det lite oftare. Men på något vis har blommorna vant sig vid den spartanska tillgången på vatten. Jag fattar inte hur de överlever överhuvudtaget.

Det blir sällan som man tänkt sig...

I min familj är det ofta tvära kast. Jag kan planera dagarna i ända, det blir nästan aldrig som jag tänkt mig i alla fall. Många viljor ska styra och få säga sitt. Mamma ska förhandla, jämka och medla så alla blir nöjda och glada. Igår såg jag bra och dessutom billiga vinterskor till pojkarna när jag var ute och handlade. Idag hade jag tänkt ta med sönerna till affären för att prova ut var sitt par till dem. Det hade inte de tänkt. Deras pappa hade andra planer, att åka till badhuset tillsammans med dem och DET var MYCKET roligare än att åka och köpa skor. Så kom det sig att jag blev hemma och fick pyssla om tvättmaskinen istället. Det var mer än välbehövligt så någon mening var det väl med att vi inte kom iväg. Å skorna, de finns kanske kvar till en annan dag.

Julkonsert i Stadshuset

I morse tände jag första ljuset i adventsljusstaken. För mig är första advent verkligen något särskilt. Förr om åren när barnen var små bjöd jag in släkten till gröt, skinka, glögg och pepparkakor på lördag i den första adventshelgen. Tanken var att vi skulle vaka in advent och samtidigt samlas kring något gemensamt julpyssel. Det där med pysslet var väl inte någon annan än jag riktigt pigg på. Det blev mest att vi åt och umgicks runt matbordet. När barnens pappa hade flyttat blev det liksom inte riktigt av att fortsätta traditionen. Det är så mycket som blir annorlunda när ett par föräldrar väljer att bo under skilda tak. De umgänge man haft är inte lika självklart längre för båda parter. Man diskvalificeras från inbjudningslistan, platsar helt enkelt inte längre på parmiddagar. Precis som att jag skulle vara ett hot mot värdinnan bara för att jag kommer utan partner. Vid sådana insikter känner man sig ensammast i världen. Det var en tung tid. Idag är jag inte ensammast i världen längre. Den här första advent har jag, precis som förra året, firat tillsammas med Martin. Förra året åkte vi ut till Steinerseminariet i Järna och gick omkring bland tusentals maschaller. Det var jättehäftigt! Den här första advent lyckades jag komma över två biljetter till en julkonsert i Stadshuset i Stockholm. Nyss hemkommen därifrån är jag fortfarande uppfylld av ljuva toner. Det var otroligt maffigt att höra på. Jag kommer somna gott ikväll!

Lycka är...

Min dotter Hanna kom hem någon gång mitt i natten. Hon hade varit hos sin storasyster Erika och tittat på film. Jag minns vad jag tyckte det var roligt att åka och hälsa på min syster när hon hade flyttat hemmifrån så jag glädjs över att barnen har så bra kontakt med varandra. Hanna stack in huvudet i sovrummet i morse och kvittrade godmorgon. Hon skulle iväg och leda ponnyridning och ville säga hej innan hon gick. Yrvaken som jag var fräste jag att hon skulle stänga dörren igen. Stackarn! Mitt morgonhumör är inte alltid det bästa. Som tur var gick Martin upp och kokade kaffe och pratade med henne en stund. Efter frukost åkte Martin och jag upp till Stockholm. Jag har bara den här helgen på mig att köpa julklapparna till mina pojkar. Det lyckades jag ganska bra med. När vi kom hem igen julpyntade jag färdigt. Nu har alla gardiner och tomtar kommit på plats. Mitt käraste julpynt är ett luciatåg som barnen har gjort på dagis av toarullar, flirtkulor, bomull, glitter och rött band i midjan. Det börjar bli lite skamfilat och jag funderade länge om det skulle få vara med i år eller få ligga kvar i kartongen. Nu står det där i fönstret där det brukar och jag blir glad varenda gång jag ser det.

Nu är det jul igen...

Så står de där igen, ljusstakarna i fönstret. Julstjärnorna hänger där de ska i barnens rum. Dem fick Martin äran att hänga upp, precis som förra året. Resterande julpynt ska upp innan helgen är slut. Jag gillar julen. Det är mysigt med alla ljus i fönstren. Det enda som saknas nu är lite snö. Min arbetskompis Hanna konstaterade idag att det var 20 graders skillnad mot förra 1:a advent. Det gör mig lite fundersam om vi överhuvudtaget kommer att få någon vinter i år. Rosor som blommar om, vinbärsbuskar som står i knopp och så sent som i oktober hade jag jordgubbsblommor. De sistnämnda frös när de få dagarna av kyla vi haft sedan dess satte in för en månad sedan.
Men det varma vädret till trots har jag som vanligt fredag innan första advent hämtat upp båda kartongerna med pynt från källaren. Många väntar med att ta fram tomtar och änglar till själva julhelgen men det gör inte jag. I senaste numret av ICA-tidningen Buffé skriver chefsredaktören Tony Wallin att "istället för att trotsa julhysterin kan man försöka njuta av den". Det är något jag tagit fasta på sedan flera år tillbaka. Till första advent kommer allt julpynt upp och sedan får det vara framme till trettonhelgen.