Sista arbetslösa dagen

Imorgon börjar jag jobba igen. Det ska bli spännande. Jag ser verkligen fram emot det. Samtidigt som jag glädjs över att ha ett jobb undrar jag hur det skulle vara att vara utan arbetsgivare. Sanningen att säga så är jag ganska less på att bli behandlad hur som helst. Då menar jag inte personligen av mina närmaste chefer jag haft för dom har varit bra. Det är de stora bolagen som bekymrar mig. För dem blir man inte lika viktig som person. Man blir en i mängden. Jag läste idag i dagens City om en 35-årig författarinna som hade olika kaféer som arbetsplats. Hon tog med sig sin laptop på morgonen och åkte in till Stockholm och satte sig på ett kafé och skrev. Vilken inspirationsrik miljö! Jag har tänkt tanken själv och sett mig för min inre syn sitta på någon servering och skriva. Men då har det varit någon taverna vid stranden någonstans i Grekland. Visst kan det tänkas vara fritt att leva på det viset men ack vilken diciplin det kräver och vilken press att prestera och vara kreativ, att aldrig ha en stadig inkomst. Det livet får nog vänta till jag inte har något annat försörjningsansvar än mig själv. Så länge får jag slåss mot väderkvarnarna.