I ensamhet

Gårdagens bröllop var så vackert. Brudparet strålade av lycka. Prästen sa så fina ord. Han talade om att alltid verka för den andres bästa. Tankar som jag redan visste om men som som blev väldigt klara var att om man i ett äktenskap alltid agerar utifrån vad som är bäst för den andra så behöver man aldrig, aldrig tänka på sig själv och sitt eget väl och ve i rädsla för att komma i skymundan och inte få sina egna behov tillfredställda. Det kommer nämligen ens käraste att se till att man får. Det är ord som kräver mycket ansvarsfulla handlingar. Men det är ju så jag vill att det ska vara, känner att det är och så jag vet att det kommer bli den dag jag själv gifter mig. Jag känner redan att jag blir "buren på silverbricka". Det är så otroligt mycket kärlek jag får av Martin och han vill alltid mitt bästa. Kanske just därför känns det extra tungt och ensamt nu när vi efter tio dagar under samma tak måste vara ifrån varandra hela långa arbetsveckan. Jag försöker vara förnuftig och tänka att det är ju bara fem dagar så får jag vara i hans närhet igen. Å trots allt, i avskedets stund är det som längst ifrån att åter träffas. Sedan blir det bara närmare och närmare.