Jag blev bara lite snorig, tack och lov!

Så kom den, dagen jag inte ville att skulle komma, tillfället jag bävat för och inte riktigt visste hur jag skulle hantera. Min sista arbetsdag på AZ med sedvanlig avtackning med fika och tal. Det kändes trots allt ganska bra när jag gick till jobbet. Jag tillät mig en rejäl sovmorgon för att göra av med lite kvarbliven övertid. Dagen ägnades åt att städa ut rummet, ta ner från min anslagstavla, slänga papper jag inte behövde ha kvar och spara annat som jag ville ha kvar. När jag var klar gick jag runt och pratade med än den ena, än den andra. Eftermiddagen kom och det var dags för det stora mandomsprovet, avtackningsfika. Gråten hängde i halsen hela tiden och hotade att tränga fram. Än värre blev det när jag förstod att de bokat ett större fikarum än vårt vanliga eftersom det var så många som ville vara med. Hela rummet var fullt med folk! Min chef hade bakat en jättegod tårta, jag skar upp en bit och satte mig. Då reste sig Malin, chefen, och höll ett jättefint tal. Medan hon pratade släppte min bävan. Visst, gråten fanns kvar men inte lika påträngande och det gick att svälja ner den. Jag blev bara lite snorig av tårar som tog vägen ut genom näsan på väg ner till magen. Å jag fick blommor, jättefina tulpaner, och ett presentkort på SPA på Skogshöjd. Mina rara, underbara arbetskamrater visste vad jag behövde mest av allt. Det känns faktiskt som att väldigt många kommer att sakna mig på riktigt. Efter fikat kramade jag alla och sa jag hejdå. På labbet fick mina närmaste arbetskompisar var sin kram och sedan gick jag med Hanna och fikade tillsammans med Sissi. När jag kom hem väntade en till tulpanbukett och en semla som tröst från mamma och pappa. Semlan orkade jag inte äta efter att ha fikat mest hela dagen. Nu är jag alltså arbetslös på riktigt. Det var länge sedan sist och det känns ovant.