onsdag 7 mars 2007

Livegen

Gårdagskvällen avslutades i en känsla som i det närmaste kan liknas vid eufori. Jag kände mig stark och att hela världen låg för mina fötter. Innan jag somnade visste jag precis hur och vad jag skulle göra. När tankarna flyger så lätt och man har alla svaren ska man inte somna utan att först ha skrivit ner dem. När man vaknar vet man inte vad det var man tänkte som var så solklart. I morse hade jag fortfarande en euforisk, om något dämpad, känsla i kroppen när jag klev in på arbetsförmedlingen. Jag var kallad till basinformation. Å nog fick jag basinformation alltid. Man upplyste bland annat om att AF mer och mer blivit en kontrollmyndighet än en förmedling av arbete. Ett utslag av vår nya regering tro? Visst är det bra att man håller koll så pengarna hamnar hos de som gör sig berättigade till dem. De finns ju faktiskt arbetsskygga personligheter som inget annat vill än att upprätthålla en arbetslöshet. Men jag måste ju ändå tro att de flesta liksom jag faktiskt aktivt strävar efter att hitta en arbetsgivare som är villig att anställa en. Därför tyckte jag att dagens möte innehöll en massa förmaningar, skrämselpropaganda och en massa info om hur mycket som kontrollerades. Efter mötet skulle var och en av oss 20 som satt där ha ett personligt samtal med upprättande av handlingsplan. Den enda anledningen till att få välja en tidig tid för samtalet var att jag hade jobb eller läkartid att passa. Jag hade ingetdera och därför fick jag ta den tid jag blev tilldelad. Jag fick givetvis sista tiden på dagen, kl 14, och hade därmed 4 timmar att slå ihjäl. Jag åkte hem. Hemma hade jag i alla fall en chans att göra lite nytta. Fick tag i A-kassan som berättade att jag måste skicka in ett särskilt arbetsgivarintyg. Försökte få tag i min förra chef för att berätta det för henne. Fick ta det mejlvägen via Hanna istället. Sedan var det dags att åka tillbaka in till AF igen. Jag blev väl mottagen av en handläggare. Vi hade ett trevligt samtal. Han förstod ju att jag inte var någon smitare men berättade att jag var tvungen att redovisa vilka jobb jag sökt vid uppföljningen och att dessa ansökningar skulle komma att kontrolleras. Herre Gud, jag som var så glad och uppåt, ja nästan euforisk, kände mig i det närmaste livegen när jag gick därifrån. Ändå är jag placerad på den absolut lägsta kontrollnivån. Det känns som att jag nu, i och med dagens besök på AF, inte längre råder över mitt eget liv, över vad jag ska göra och inte göra. Nu har allvaret börjat.

Men det var i alla fall positivt att det inte kostade mig mer än en biljett att åka så här fram och tillbaka till Södertälje :-)

2 kommentarer:

Anna Stilla sa...

Jag ryser när jag läser det du har skrivit. Antagligen kommer jag att gå igenom samma rutiner som du och jag har svårt att ta order samt blir vrålilsken när ngn kontrollerar och ifrågasätter mitt liv. Jag håller tummarna för dig. Du får hålla sedan för mig.

Mona sa...

Jag håller tummarna för att du ska slippa besöka AF.
Kram