Trött, tröttare, tröttast

Min tredje dag på nya jobbet är tillända och jag är trött. Det är mycket information att hålla reda på och många nya intryck att smälta som alltid när man är på ett nytt ställe. Jag har lärt mig en helt ny analys som jag inte kunnat förut. Det är faktiskt lite komiskt. När jag var kvar på mitt gamla ställe vägrade jag gå UV-kursen som Ingalill höll i bara för att jag var arg på AZ för att de inte kunde fastanställa mig. Nu kör jag UV hela dagarna. En annan sak som var riktigt komisk idag utspelade sig under lunchen. Som brukligt är blir de nyanställda bjudna på lunch en gång tillsammans med fadder och de chefer som är inblandade. Vi var fem stycken som gick iväg till matsalen, två gruppchefer, min fadder, min koordinator och så jag. De skulle visa mig tillrätta. På vägen dit mötte vi Sissi som jag fick stora kramen av. När vi kom upp till matsalen satt Erik där och när vi skulle välja kaka till kaffet kom Johan med sin bricka. Min fadder frågade om jag kände ALLA människor på hela AZ. Det gör jag naturligtvis inte. Vi råkade bara träffa på de flesta vid ett och samma tillfälle.

Telia digital-TV, del 3

Idag har jag så börjat på mitt nya jobb. Det kändes bra redan från start. Min fadder verkar mån om att jag ska trivas och känna mig välkommen. När jag kom hem fann jag ett brev från Telia i brevlådan. Det var en bekräftelse på digitalTV med vidhängande kontrakt som skulle skrivas under och skickas tillbaka inom 8 arbetsdagar. Det var ett likadant brev som jag fick för en månad sedan innan jag fick min box från samma företag. Det enda som var nytt var PIN-koderna och identitetskoderna. Dessa fick jag ringa till supporten för att få när jag installerade digitalboxen för de som stod i förra brevet stämde inte. Jag ringde Telia och frågade vad som var meningen men de sa att jag kunde strunta i brevet. I mitt stilla sinne börjar jag undra om det företaget har nå'n koll alls?

Sista arbetslösa dagen

Imorgon börjar jag jobba igen. Det ska bli spännande. Jag ser verkligen fram emot det. Samtidigt som jag glädjs över att ha ett jobb undrar jag hur det skulle vara att vara utan arbetsgivare. Sanningen att säga så är jag ganska less på att bli behandlad hur som helst. Då menar jag inte personligen av mina närmaste chefer jag haft för dom har varit bra. Det är de stora bolagen som bekymrar mig. För dem blir man inte lika viktig som person. Man blir en i mängden. Jag läste idag i dagens City om en 35-årig författarinna som hade olika kaféer som arbetsplats. Hon tog med sig sin laptop på morgonen och åkte in till Stockholm och satte sig på ett kafé och skrev. Vilken inspirationsrik miljö! Jag har tänkt tanken själv och sett mig för min inre syn sitta på någon servering och skriva. Men då har det varit någon taverna vid stranden någonstans i Grekland. Visst kan det tänkas vara fritt att leva på det viset men ack vilken diciplin det kräver och vilken press att prestera och vara kreativ, att aldrig ha en stadig inkomst. Det livet får nog vänta till jag inte har något annat försörjningsansvar än mig själv. Så länge får jag slåss mot väderkvarnarna.

I ensamhet

Gårdagens bröllop var så vackert. Brudparet strålade av lycka. Prästen sa så fina ord. Han talade om att alltid verka för den andres bästa. Tankar som jag redan visste om men som som blev väldigt klara var att om man i ett äktenskap alltid agerar utifrån vad som är bäst för den andra så behöver man aldrig, aldrig tänka på sig själv och sitt eget väl och ve i rädsla för att komma i skymundan och inte få sina egna behov tillfredställda. Det kommer nämligen ens käraste att se till att man får. Det är ord som kräver mycket ansvarsfulla handlingar. Men det är ju så jag vill att det ska vara, känner att det är och så jag vet att det kommer bli den dag jag själv gifter mig. Jag känner redan att jag blir "buren på silverbricka". Det är så otroligt mycket kärlek jag får av Martin och han vill alltid mitt bästa. Kanske just därför känns det extra tungt och ensamt nu när vi efter tio dagar under samma tak måste vara ifrån varandra hela långa arbetsveckan. Jag försöker vara förnuftig och tänka att det är ju bara fem dagar så får jag vara i hans närhet igen. Å trots allt, i avskedets stund är det som längst ifrån att åter träffas. Sedan blir det bara närmare och närmare.

Företagsekonomi del 2 och det försvunna stövlarna

Idag utnyttnajde jag mina gåvor från ICA Maxi. När jag tog en titt på kvittot efter att ha betalat såg jag att två av de sk gåvorna hade jag fått betala fullt pris för. Jag blev hänvisad till informationsdisken. Där talade man om att det varit problem med att dra av priset för de två varorna. Som plåster på såren för mitt besvär att påpeka det fick jag 25 kr extra förutom de jag skulle få. Tack ICA!

Lite senare när vi kommit hem skulle jag göra i ordning mina kläder som jag ska ha imorgon när vi ska gå på bröllop upptäckte jag att mina stövlar var på vift. Jag ringde Erika för att höra om hon lånat dem. Det hade hon. Jag bad henne komma hit med dem. Hon blev visst lite sur för hon slängde ner dem i brevlådan...

Företagsekonomi i ett nötskal?

För en tid sedan handlade jag på ICA Maxi i Södertälje. Jag inhandlade någonting för 20 kr, tror det var päroncidern till förlovningen. I förra veckan damp det ner kuponger från samma ICA som tack för att jag varit där och handlat. Det var fyra gåvor, 1 kg fullkornsspagetti, 1/2 liter vaniljglass, ett fyrpack batterier och ett tvåpack glödlampor. Men alltså, jag handlade bara för 20 kr.

När jag börjar arbeta för Proffice på AZ om någon vecka kommer företaget att få betala flera tusen mer i månaden för att ha mig där jämfört med om de hade fastanställt mig. Inte nog med att jag får 2000 kr mer i lön från Proffice, Proffice ska ju ha sin betalning för mig från AZ och det lär väl vara några tusen till.

Slutsats: Jag förstår mig inte på företagsekonomi!

Att göra ingenting är också att göra någonting

Jag är upptagen med att göra precis ingenting. Fast för att göra intenting är jag ovanligt upptagen. Igår pratade jag massor i telefonen, läste ut "Svinalängorna" och påbörjade och läste ut "Sucka mitt hjärta men brist dock ej". Jag var inte ut på hela dagen för att jag var så upptagen. Ett av telefonsamtalen var från Proffice. Efterlängtat? Ja, verkligen. De hade att meddela att anställningeintervjun i fredags hade gett positivt utslag och jag får jobbet. Jag var i och för sig inte särskilt förvånad men man vet ju aldrig. Det var inte riktigt klart när jag ska börja men det kunde bli så tidigt som i nästa vecka. Det får jag väl reda på så småningom. Idag fortsätter jag och läser. Men jag har bestämt mig för att ta en promenad till sjön också.

Semester!

Så var veckan slut. Det är hektiskt att vara arbetslös. Det finns hur mycket som helst man MÅSTE göra. Idag har jag i alla fall varit på anställningsintervju ute på Gärtuna. Det kändes bra när jag gick därifrån. Han som höll i intervjun avslutade med orden att om han själv fick bestämma så skulle jag få jobbet. Dessvärre verkar jag inte kunna få börja förrän en bit in i april. Å så måste jag väl söka jobb som en galning fram tills dess säger säkert arbetsförmedlingen. Nåväl, visserligen är jag glad att jag förmodligen har ett jobb igen men visst smäller det väl högre med en fast tjänst någonstans. Å andra sidan känns det faktiskt som att jag får någon form av respit några månader till.

På eftermiddagen tog jag tåget in till Stockholm och satte mig på bussen upp till Smedjebacken och Martin. Här ska jag vara en vecka och bara njuta av ledigheten för nu känns det verkligen som att jag är ledig. Jag har semester!

Full fart

Så var denna dagen till ända. Jag har städat, tvättat, packat coh sen eftermiddag begav jag mig in till Södertälje för att träffa Hanna och två (tre) väninnor hemma hos Hanna. Vi skulle ha hudvårdskväll tillsammans med den tredje väninnan som stod som konsult och försäljare för kvällen. Backen upp till Hannas lägenhet påminner väldigt mycket om första backen i Vasaloppet, den som det alltid blir stockning i från början. Jag gick och jag gick och jag gick å så när jag trodde att jag var framme så svängde vägen och det var nästan lika långt kvar. Uppåt, uppåt, uppåt. Sista biten fick jag i alla fall åka hiss. Det skulle bara fattats att hissen varit trasig. Trevlig kväll i glada vänners lag väntade. Sånt här borde vi göra oftare. Jag blev lite sugen igen på att bli hudvårdskonsulent, fast på deltid. Men det får dröja ett tag till. En sak i taget. Imorgon blir det en spännande dag. Gäsp!

Nya tag och efterspel

Dagen började bra. Proffice ringde och ville att jag skulle gå på anställningsintervju på fredag, på AstraZeneca AB. Nu är det något Q-lab på Gärtuna som är intresserade. Det ska bli intressant. Naturligtvis blev jag glad. Å den lön jag blev erbjuden är ungefär densamma som jag haft plus bonusen som delas ut varje år. Ok att jag som konsult inte kan nyttja förmåner på samma sätt som de AZ-anställda men jag nyttjar dem ju inte så förskräckligt mycket så det ska nog ordna sig. Gratis kaffe kommer jag nog att få i alla fall. Men jag ska ju få jobbet först förstås.

Lite senare på dagen ringde Karin från SOC. Hon hade fått anmälan från polisen angående misshandeln som Mikael gjorde sig skyldig till för några veckor sedan. Jag kände hur upprörd jag blev igen. Ja, inte på Karin utan på att det överhuvudtaget kunde hända och att ingen verkar ta tag i den där andra grabben. Nu är ju Mikael under 15 år så det kommer ju inte att hända något men Karin ville träffa oss naturligtvis. Det är hennes skyldighet. Det känns bra att det är hon som är handläggare. Henne känner vi ju sedan tidigare.

Jag skulle så stort både städa och sätta om blommor och så nya idag. Tror du det blev något av det? Ja, jag har i alla fall börjat att städa och jorden bar jag upp från garaget. Mer blev det inte idag. Jag förstår inte vart tiden tar vägen.

Laser när den är som bäst eller TV för blinda eller båda två

Jag har liksom alla andra varit nödd och tvungen att skaffa mig digital TV. Första erbjudandet kom strax före jul från Telia. 129 kr/mån och jag skulle få en massa kanaler att titta på. Jag accepterade men tiden gick och jag hörde inget. Andra erbjudandet kom i början av februari från Telia. Jag berättade att jag redan hade svarat på deras första. Försäljaren sa att den beställningen måste ha kommit bort men hon hade ett bättre erbjudande att komma med. Samma antal kanaler för 0 kr/mån. Så jag accepterade det erbjudandet. Efter ett par veckor kom ett brev med texten: "Du har meddelat oss att du ska flytta och vi har undersökt förutsättningarna för att kunna leverera Telia Digital-tv till din nya adress. Resultatet av undersökningen visar att vi inte kan leverera Telia Digital-tv till meddelad adress".

Det här var intressant. Jag ringde genast till Telia och undrade vart jag skulle flytta och varför ingen talat om det för mig tidigare. Den unga mannen jag pratade med fattade precis som jag ingenting men erbjöd sig att ordna med digital-tv och samtidigt uppgradera mitt bredband. Tack, sa jag och lade på luren. Han ringde upp efter en liten stund och meddelade att jag hade en spärr på mitt bredband. Det var konstigt sa jag som hade kört bredband via Telia i alla år. Jag fick prata med supproten som sa att jag hade fått in virus för något tag sedan och att de då hade spärrat mitt konto. Det var åtgärdat för länge sedan så de kunde ta bort den spärren. Äntligen skulle jag kunna få min digitala anslutning.

Boxen kom på "ingenriktigpost" och helgen som var gjorde jag och Martin vårt bästa för att koppla in den, i alla fall Martin. Extradosan som levererar den markbundna digitala sändningen gick hur bra som helst att koppla in. Den riktiga var det värre med. Jag ringde supporten och fick till svar att Telia gjort en felkoppling. Det gjordes en felanmälan och jag skulle få ett sms när felet skulle vara åtgärdat. Efter två minuter fick jag ett sms med info om att felet tyvärr inte skulle kunna vara åtgärdat förrän tidigast 20/3. Nåväl, jag hade ju extraboxen så jag var ju inte helt utan.

Igår, måndag, när hela det analoga nätet släcktes ner försvann mina kanaler från mina inställningar i TV:n. Ny kanalsökning efter konstens alla regler. Jag och tekniska tv-apparater hör helt enkelt inte ihop. Mot alla odds lyckades jag och allt var frid och fröjd till i morse. När jag slog på Tv:n hade jag ljud men ingen bild, Tv för blinda alltså. Efter en stund kom bilden med sedan försvann den igen. Så har det varit hela dagen. Jag provade när jag kom hem från dagens övningar och det var likadant. Då upptäckte jag att det måste vara glapp i antennkontakten. Nu har vi ljud OCH bild.

Dagens positiva var att mamma ringde och berättade att hon laserbehandlat ögonen och såg klart och tydligt igen efter att ha vandrat i tilltagande grådis i ungefär ett år. Jag är så glad för hennes skull.

Mitt positiva är att jag varit på anställningsintervju hos Proffice. Jag hade en positiv känsla när jag gick därifrån. Däremot är jag förbannad för att den stora läkemedelsjätten AstraZeneca klarar av att skicka ut folk i arbetslöshet men kan likfullt inte ordna ett arbetsgivarintyg per automatik. Om det nu är jag som ska begära ett sånt intyg är det då min skyldighet att veta vem det är som utfärdar det? Det står att min arbetsgivare ska skriva under det och då vände jag mig givetvis till min chef. Hon hade dessvärre ingen aning och skickade ärendet vidare till fel person som missuppfattade vad det var för intyg jag skulle ha. Först efter påpekanden från mig skickade han ärendet vidare till rätt person, samma person som jag hade bett min chef att vända sig till om det behövdes. Idag har jag pratat med denna person som skulle FÖRSÖKA få det gjort den här veckan. Varför är jag inte miljonär så jag slipper sådant här trassel?

Luggsliten charm

Jag har hittat ett "nytt" uttryck för mitt hus. I en bok på resterna av bokrean i fredags fann jag det här uttrycket i en inredningebok som jag stod och höll i. Underbart! Jag brukar säga till de oinvigda att mitt hus ser ut som en loppmarknad. Det mesta finns det bara en av eller bara ett par. Det gäller även matporslinet och köksstolarna. Ändå är det en trivsam atmosfär i det här huset, säger folk i alla fall själv är jag väl ganska partisk i målet. Luggsliten charm passar så bra!

Utmaning nr 2

Denna har jag fått av Hanna å naturligtvis måste jag anta den:

BOOST-lista

3 saker jag gillar med min personlighet:

• förtroendeingivande
• snäll
• antipedant (bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete)

3 saker jag gillar med mitt utseende:

• mina ögon
• mitt hår (som äntligen blev någorlunda långt)
• min lilla, söta mage :-)

3 saker jag lyckats med och är stolt över:

• mina fyra underbara barn
• "skinnet på näsan"
• kemiingenjörsutbildningen

3 personer jag kan ringa mitt i natten om jag är i knipa:

• Martin
• Tarja
• Mamma

3 personer som sagt ”jag älskar dig” till mig:

• Martin (som säger det flera gånger varje dag)
• Abbe (som sa det på den tiden det begav sig)
• "Jannejägare"(som sa det innan han insåg att han inte gjorde det)

3 saker jag uppskattar hos en medmänniska:

• ärlighet
• glädje
• ödmjukhet

3 vänner du vill träffa snart:

• Hanna
• Lotta
• Helena

3 celebriteter jag uppskattar:

• Moder Theresa
• Bill Gates
• Koffi Annan

3 saker jag ska unna mig själv idag (ikväll):

• äta kvällsmål
• gå och lägga mig
• läsa till jag somnar

3 personer jag utmanar att göra BOOST-listan är:

• Ingalill
• Anna
• Erika
  
  

Internationella kvinnodagen

När jag igår flackade mellan Södetälje och Järna passade jag på att läsa våra gratistidningar. I CITY hittade jag en underbar krönika av Ana Martinez. Hon hade skrivit en hyllning till "tanten". Oftast förknippas ju tanten med något tråkigt och grått, ofta också ganska skrynkligt, Gud bevars. Hon skriver istället: "Tanter är intressanta kvinnor, som lagrat vin, den mogna fruktens sötma i kombintion med erfarenhetens uthålliga list ger tanter deras kryddiga smak." Jag tycker det är så himla bra! Ju äldre jag själv blivit har jag ju dragit på mig mer och mer erfarenhet på de flesta områden. Tänker jag tillbaka så är jag inte alls samma person som jag var när jag var tjugo. Å mer kommer det att bli. Nu när jag dessutom har min fästman som jag faktiskt vill leva och bli gammal tillsammans med så går det inte att förneka vilken lyckligt lottad människa jag är. Jag har levt i 43 år. Om man dubblar det blir det 86. Tänk vad mycket jag har kvar att uppleva, om jag får vara frisk och ha hälsan!

Livegen

Gårdagskvällen avslutades i en känsla som i det närmaste kan liknas vid eufori. Jag kände mig stark och att hela världen låg för mina fötter. Innan jag somnade visste jag precis hur och vad jag skulle göra. När tankarna flyger så lätt och man har alla svaren ska man inte somna utan att först ha skrivit ner dem. När man vaknar vet man inte vad det var man tänkte som var så solklart. I morse hade jag fortfarande en euforisk, om något dämpad, känsla i kroppen när jag klev in på arbetsförmedlingen. Jag var kallad till basinformation. Å nog fick jag basinformation alltid. Man upplyste bland annat om att AF mer och mer blivit en kontrollmyndighet än en förmedling av arbete. Ett utslag av vår nya regering tro? Visst är det bra att man håller koll så pengarna hamnar hos de som gör sig berättigade till dem. De finns ju faktiskt arbetsskygga personligheter som inget annat vill än att upprätthålla en arbetslöshet. Men jag måste ju ändå tro att de flesta liksom jag faktiskt aktivt strävar efter att hitta en arbetsgivare som är villig att anställa en. Därför tyckte jag att dagens möte innehöll en massa förmaningar, skrämselpropaganda och en massa info om hur mycket som kontrollerades. Efter mötet skulle var och en av oss 20 som satt där ha ett personligt samtal med upprättande av handlingsplan. Den enda anledningen till att få välja en tidig tid för samtalet var att jag hade jobb eller läkartid att passa. Jag hade ingetdera och därför fick jag ta den tid jag blev tilldelad. Jag fick givetvis sista tiden på dagen, kl 14, och hade därmed 4 timmar att slå ihjäl. Jag åkte hem. Hemma hade jag i alla fall en chans att göra lite nytta. Fick tag i A-kassan som berättade att jag måste skicka in ett särskilt arbetsgivarintyg. Försökte få tag i min förra chef för att berätta det för henne. Fick ta det mejlvägen via Hanna istället. Sedan var det dags att åka tillbaka in till AF igen. Jag blev väl mottagen av en handläggare. Vi hade ett trevligt samtal. Han förstod ju att jag inte var någon smitare men berättade att jag var tvungen att redovisa vilka jobb jag sökt vid uppföljningen och att dessa ansökningar skulle komma att kontrolleras. Herre Gud, jag som var så glad och uppåt, ja nästan euforisk, kände mig i det närmaste livegen när jag gick därifrån. Ändå är jag placerad på den absolut lägsta kontrollnivån. Det känns som att jag nu, i och med dagens besök på AF, inte längre råder över mitt eget liv, över vad jag ska göra och inte göra. Nu har allvaret börjat.

Men det var i alla fall positivt att det inte kostade mig mer än en biljett att åka så här fram och tillbaka till Södertälje :-)

Ruffel eller båg?

Jag följde Hannas exempel och gick in på horoskopsidan. Särskilt första meningen tyckte jag var intressant:

Your Birthdate: July 1

You are a natural born leader, even if those leadership talents haven't been developed yet. You have the power and self confidence to succeed in life, and your power grows daily. Besides power, you also have a great deal of creativity that enables you to innovate instead of fail. You are a visionary, seeing the big picture instead of all of the trivial little details. Your strength: Your supreme genius Your weakness: Your inappropriate sensitivity Your power color: Gold Your power symbol: Star Your power month: January

What Does Your Birth Date Mean?

Tahandommigsjälv-dagen

Idag har jag tagit hand om mig själv. När pojkarna hade gått till skolan satt jag och slötittade på tv:n en stund och sedan tog jag mig själv i kragen. Styrkt och inspirerad av ett mail igår som handlade om Vårruset kände jag hur det spritte i kroppen. Jag gick in i mitt lilla "hemmagym" och satte mig på motionscykeln och cyklade. Det är vansinnigt tråkigt att cykla på motionscykel men lite roligare om man har musik på. Fem låtar Cajsa-Stina Åkerström i ca 30 km/h. Sedan rann svetten om mig. Usch vilken usel kondition jag har! Efter duschen tog jag mig tid att smörja in mig med hudbalsamet jag fick i julklapp av min syster och som luktar så gott, så gott. Det är så sällan jag har tid att ta hand om mig. Sedan satte jag mig vid datorn och la in mitt CV på Telgekoncernens hemsida och ringde på ett annat jobb som handlade om formulering av insulin. Det enda jag inte är nöjd med mig själv över idag är att jag borde ha tagit mig ut i det vackra vädret.

"Yes, imorgon är det skola igen!"

Rubriken är min yngste sons uttalande. Han är less på att ha sportlov. Pojken saknar sina kamrater så mycket när det är lov från skolan. De finns så många han träffar i skolan som han inte träffar på fritiden. Han är absolut inte ensam när han är hemma men det är ändå ett begränsat antal och inte alla på en gång. Han får så lätt tråkigt när han inte har sina sociala kontakter runt sig.

Själv har jag gjort en bedrift jag inte trodde var möjligt. Min fästman försökte ställa in SvT2 innan han åkte. Jag har så dålig bild på den kanalen. Det visade sig att han på något vis lyckades se till så programinställningen på den kanalen tappades helt. Jag hade bara en blå ruta att titta på när jag slog på tv:n senare. Nåväl, jag som aldrig har gjort kanalsökning förut på någon tv alls lyckades till slut via intruktionsbok få till det. Så nu kan jag se mina tre kanaler igen. Hurra vad jag är bra!

På torsdagar får de arbetslösa sovmorgon

Ja, det är alldeles sant! Hur ska jag annars tolka att arbetsförmedlingen inte öppnar förrän kl 10 då? Alla andra dagar öppnar de kl 9. Jag hängde på låset redan kvart i nio men fick ta min tillflykt till ett närbeläget fik och fördriva en timme där. En god latte sitter aldrig fel och jag hade inte hunnit med att dricka kaffe på morgonen. När de öppnade på AF fick jag det besökskort jag behövde och information att för att göra en inskrivning behövde mitt CV för att få med allt. Tur som var kunde jag göra min inskrivning via nätet hemma och återkomma dagen efter för registrering. Det gjorde jag. Dagen efter styrde jag så åter min kosa mot Södertälje och AF. Jag blev väl emottagen och registrerad. Så startade jakten på det enda intyg jag behöver, ett arbetsgivarintyg från AZ. Det ska nog gå fort att få bara jag vet vem jag ska prata med på lönekontoret.

Martin kom hit på eftermiddagen. Då var det full rulle i huset. Ingemar var här och fixade min laptop. Jag bjöd Ingemar att äta mat hos oss som tack för hjälpen. Han och Mikael skulle gå på bio sedan. Lille Martin skulle sova hos Oskar så plötsligt var jag och min fästman ensamma i huset. Inte helt fel efter en veckas frånvaro från varandra. Pojkarna är på intet sätt ivägen men det känns enklare att kramas ohämmat om jag inte behöver ta hänsyn till dem just då.

På lördag åkte jag och Martin in till Stockholm för att träffa Michaela och Simon som gifter sig den 24 mars och som Martin ska fotografera. Efteråt spelade vi på V75 och fick vårt bottenrekord (1 rätt) . Bastubad väntade efter förlusten. Imorse riggade vi Mikaels TV på en stol vid fotändan av sängen och såg på Vasaloppet från sängkanten. Det var jättemysigt!

Jag blev bara lite snorig, tack och lov!

Så kom den, dagen jag inte ville att skulle komma, tillfället jag bävat för och inte riktigt visste hur jag skulle hantera. Min sista arbetsdag på AZ med sedvanlig avtackning med fika och tal. Det kändes trots allt ganska bra när jag gick till jobbet. Jag tillät mig en rejäl sovmorgon för att göra av med lite kvarbliven övertid. Dagen ägnades åt att städa ut rummet, ta ner från min anslagstavla, slänga papper jag inte behövde ha kvar och spara annat som jag ville ha kvar. När jag var klar gick jag runt och pratade med än den ena, än den andra. Eftermiddagen kom och det var dags för det stora mandomsprovet, avtackningsfika. Gråten hängde i halsen hela tiden och hotade att tränga fram. Än värre blev det när jag förstod att de bokat ett större fikarum än vårt vanliga eftersom det var så många som ville vara med. Hela rummet var fullt med folk! Min chef hade bakat en jättegod tårta, jag skar upp en bit och satte mig. Då reste sig Malin, chefen, och höll ett jättefint tal. Medan hon pratade släppte min bävan. Visst, gråten fanns kvar men inte lika påträngande och det gick att svälja ner den. Jag blev bara lite snorig av tårar som tog vägen ut genom näsan på väg ner till magen. Å jag fick blommor, jättefina tulpaner, och ett presentkort på SPA på Skogshöjd. Mina rara, underbara arbetskamrater visste vad jag behövde mest av allt. Det känns faktiskt som att väldigt många kommer att sakna mig på riktigt. Efter fikat kramade jag alla och sa jag hejdå. På labbet fick mina närmaste arbetskompisar var sin kram och sedan gick jag med Hanna och fikade tillsammans med Sissi. När jag kom hem väntade en till tulpanbukett och en semla som tröst från mamma och pappa. Semlan orkade jag inte äta efter att ha fikat mest hela dagen. Nu är jag alltså arbetslös på riktigt. Det var länge sedan sist och det känns ovant.