Mobiltelefonbyte

Idag för 21 år sedan föddes min första dotter. Jag minns det som om det var igår hur jag vaknade på morgonen och konstaterade att hon ville ut, hur jag ringde till hennes pappas jobb för att få tag i honom. Han skulle lämna in bilen på verkstaden den morgonen så han fick hasta iväg till kompis Leffe för att låna hans bil. Det visade sig att Leffes bil inte ville starta utan startkablar. På den tiden fanns inga mobiltelefoner i var mans jackficka så jag fick vänta under tilltagande värkarbete utan att veta var han befann sig. På vägen in till Huddinge sjukhus konstaterade jag att det var varmt och knoppar i körsbärsträden. När vi några dagar senare åkte samma väg fast i motsatt riktning stod körsbärsträden i full blomning precis som i "När lillan kom till jorden". Idag, 21 år senare, har jag som hastigast hälsat på samma dotter på hennes arbetsplats. Imorgon åker hon till USA på lite semester och jag ville att hon skulle ha en fungerande mobiltelefon med sig. Jag har en sådan men hon var tveksam att hennes skulle fungera over there. Därför bytlånade vi idag. Jag tänker på kontrasterna. Var livet enklare förr? Jag vet inte. I något avseende var det säkert det. I takt med utvecklad teknik går allt bara fortare och fortare. Vi måste vara konstant nåbara. Går vi på toa utan att ta mobiltelefonen med oss och det råkar ringa just då tror folk man har dött bara för att man inte svarar genast. Visst är det bra att det går att få tag i folk, som min största som nu ska iväg på långresa, men vart tog den stilla avskildheten vägen där man bara kan få vara?