Veckan som tog vägen...vart då?

Jag förstår inte vart dagarna försvinner. Trött något alldeles fantastiskt är jag. I början av veckan skyllde jag på sviter från veckan innan och att jag fortfarande inte hade hämtat mig från att ha varit igång i princip konstant i flera dygn. Nu börjar det ha gått för lång tid för att jag ska kunna ha det som orsak. Regnet har hängt i luften hela veckan. Det kan göra mig väldigt orkeslös när det är så flera dagar i rad. En barnmorska påstod en gång att man är mer känslig för lågtryck om man har lågt blodtryck. DET har jag. Hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte men i mitt fall verkar det hänga ihop. Men kanske det mest beror på för lite sömn. Min kissekatt Simon har börjat väcka mig punktligt klockan tre på morgonen. Då vill han ut till alla kvittrande fåglar. Sedan kan jag ha lite svårt att somna om.

Jag råkade få syn på ett hus som är till försäljning. Det ligger inte mer än ett stenkast härifrån. Stort och rymligt! Relativt nyrenoverat. Om nu Martin och jag ska flytta samman så skulle vi då ledigt få plats med alla våra saker där. Ok, läget är inte det bästa. Visserligen är pizzerian som ligger granne, nu för tiden stängd men det öppnar säkert i ny regi snart. Där jag bor nu har jag utsikt över Kungsörnens industriområde från vardagsrummet. Det är inte heller så kul. Men tittar jag åt andra hållet så ser jag en underbar trädgård. Så var det priset. 3,1 miljon. Visserligen får jag väl en slant för det här huset men det är väl ändå att sätta sig i onödigt hög skuld. Det är nog bra där jag bor, jag, mina barn och alla sniglarna. Nu ska jag gå ner till bastun och njuta en stund. Det stod inget i annonsen om att det fanns bastu och utan en sådan vet jag inte om jag överlever, rent mentalt.

Tillbaka till vardagen

Ny vecka på jobbet. Den här veckan ska jag väl lyckas jobba 40 timmar i alla fall. Det har varit svårt att få ihop det med alla ledigheter i form av röda dagar mitt i veckan. Visserligen hade jag jobbat ihop till fredagens ledighet men ändå. Det är bara fyra dagar kvar på månaden måndagen inbegripen. Det var lugnt på jobbet. Jag passade på att busa med mina före detta arbetskamrater. Jag klistrade in två kort från fredagens diplomering och skrev ut det på deras skrivare med en hälsning från mig. Begos hade visst blivit lite fundersam. Mina nuvarande arbetskamrater har beundrat mina bilder och själv har jag kännt mig som en skrytfia när jag malligt har tittat på mig själv på datorns skrivbordsunderlägg. Jag skickade infon om Proffice Öppet Hus på torsdag vidare till min gamla lärare Sara samtidigt som jag talade om att jag nu hade varit på diplomering. Ingen av mina gamla lärare var där och det tyckte jag var lite dåligt faktiskt. Men jag hade ju kul och det var huvudsaken. Här hemma fortsätter min kamp mot sniglarna. Igårkväll var jag ute och fick ihop en påse, Martin var ute lite senare än jag och plockade och han var ute en sväng i morse i regnet också. Ikväll har jag också gått på jakt. Stora, feta och äckliga är de. Martin kom på den goda idén att när jag frusit ihjäl dem stoppa ner dem i komposten. De består ju av organsikt material så det måste ju gå. Några nya lär det inte bli av dem bara för att jag stoppar ner dem i en rykande kompost. För inte ens sniglarna går att väcka från det döda.

Helgen som blev kvar

Efter tilldragelserna i Stadshuset var jag som jag skrev ganska mör. Lördagen gick åt till att pusta. Efter en lång sovmorgon åkte vi in till Södertälje för att se om vi kunde hitta en födelsedagspresent till Martins dotter Micaela. Hon fyller 20 snart och behövde en bättre present. Jag föreslog ett pärlhalsband så vi gick till Guldfynd. Där hade de ett erbjudande på guldringar med diamanter OCH pärlhalsband tillsammans. Så kom det sig att även jag fick en liten present. Så nu pryds även mitt högra ringfinger av en ring. Den är så jättefin!!! Sedan hämtade vi Mikael som sovit över hos Erika och åkte med honom till Jysk och köpte en fåtölj som Mikael länge önskat sig. Väl hemma monterade Mikael fåtöljen helt själv, jag lagade mat och efter middagen tittade vi på trav, V75. Det blev sex rätt men inte mycket till vinst eftersom våran spik sprack och utdelningen var 22 kr. Det blev bastu på kvällen och sedan lite slötittande på TV tills vi hörde en helikopter svepa över taknocken. Det hördes som att den landade mitt i villaområdet så vi gick dit för att se vad som stod på. Där stod en ambulanshelikopter mitt i korsningen Tellebyvägen/Smedjevägen. Vi blev inte så mycket klokare av att stå och titta så vi gick hem igen.

Idag tog vi tag i plätten som lekstugan stått på. Jag lyckades sälja den i förra veckan och i torsdags blev den hämtad. Vi rensade bort lite ogräs och hällde på jord och sådde gräsfrön. Sedan åkte vi till Tomas, pojkarnas pappa, för att hämta lite spel som pojkarna glömt och sedan till graven. Det är ju morsdag och Martin ville tända ett ljus för hans mamma och jag passade på att besöka pojkarnas farmors grav med några syrenkvistar.

Idag var det även Elitloppsdag så vi passade på att spela 50 kr på fel häst. Vi konstaterade att om vi hade satsat på rätt häst så hade det ändå inte gett just mer än pengarna tillbaka så det gjorde väl inte så mycket. Nu ska jag gå ut och se om jag hittar några sniglar. Jag har förklarat krig mot dem sedan de åt upp mina solrosor två dagar efter att jag hade planterat dem. Önska mig god jaktlycka.

Allting ordnar sig till slut, man vet bara inte hur

Så sent som på onsdagmorgon hade jag ingenting förberett för fredagens diplomering. Med Erika på väg från Seattle, trodde jag, hade jag annat att oroa mig för. Hon skulle byta plan i Washington och det är inte alltid lätt att hitta dit man ska på stora flygplatser. Jag rådfrågade mina arbetskamrater om restaurang på fredagen och fick tipset Stadshuskällaren. Passade utmärkt till både meny och geografiskt läge. Jag bokade bord. Ringde frissan som inte hade tid med en håruppsättning på fredagmorgon. Ringde frissa nummer två som hade stängt tills vidare. Gick förbi frissa nr tre på hemvägen men då hade hon hunnit stänga. Jag ringde Erika för att höra hur det gått för henne. Hon hade missat planet redan i Seattle, på grund av olyckliga omständigheter. Plötsligt var hennes lilla planbyte i Washington en bagatell jämfört med med den situation hon ställts inför nu. På kvällen ringde hudvårdskonulent Malin och undrade hur det stod till med mig. Jag kved åt henne i telefonen att jag skulle på diplomering och att jag inte hade något smink hemma. "Det fixar vi" sa hon. Vi bestämde tid. Så var ett problem ur världen. På morgonen därpå fick jag tag i frissa tre som tänjde på sina öppettider bara för min skull och dessutom skulle ha 1050 kr mindre för en håruppsättning än en salong inne i Stockholm. Erika ringde på eftermiddagen och bad om hjälp att boka en tågresa från Kastrup till Södertälje syd vilket jag med glädje gjorde. På kvällen kom fästman Martin och vi åkte och hämtade henne mitt i natten. Jag har sällan varit så glad över att se henne! Jo, möjligtvis när jag hittade henne efter att ha tappat henne på Parken Zoo när hon var fem år. Det blev sent i säng och tidigt upp på fredagmorgon. Halv nio satt jag hos frissan med färdigt packad väska för att sedan genast bege mig till Stockholm och Malin. Jag blev jättefin i håret! Malin träffade jag och jag blev helt underbart fin med allt smink hon har att tillgå. Jag bytte om och fick skjuts till Stadshuset. Vi övade in ceremonien. Det var mäktigt att få vara med. Jag var den enda högskoleingenjören inom kemiteknik så jag fick en alldeles egen presentation. Just då var jag det stoltaste som fanns. Efteråt gick jag och Martin och åt på Stadshuskällaren. Det var så god mat och jag åt och njöt. Förrätt: kompott på aubergine och fikon med marinerad tomat, rostade pinjenötter och gratinerad chevré. Varmrätt: Renkalvsinnanlår med mandelpotatisterrine, toppmurklor och marinerad endive. Efterrätt: 2006 års Nobeldessert: Anannasparfait på mandel- och kanelbotten med karamelliserad anannassallad smaksatt med mynta. Det kan tyckas mycket och jag var mätt när jag gick därifrån men inte överdrivet mätt. Det var så gott!!! Men oj så trött jag var. I flera dagar har jag varit på språng och haft miljoner bollar i luften samtidigt. Nu var urladdningen ett faktum och jag sov innan jag lagt huvudet på kudden. Men det blev ett dygn att minnas. Å allting ordnade sig till slut. Jag visste bara inte hur när jag stod mitt uppe i allt.

Lågbudget som sport

Vilken fruktansvärt pressad tid de senaste dygnen varit! Jag har knappt hunnit med mig själv. Men en stor del handlade ju om mig själv och få mig själv i ordning så det är väl inte riktigt rätt uttryckt. Onsdagkväll började jag inse att det kanske var dags att fixa bord om vi skulle ha någonstans att äta efter diplomeringen. en arbetskompis tipsade om Stadshuskällaren och efter att ha tittat igenom menyn på nätet och överlagt med fästmannen så bokade jag bord. Det var praktiskt att äta där eftersom vi skulle vara i stadshuset och resaurangen ligger i samma hus. Så var det frissatid. På dagen hade jag försökt få tag på hon jag brukar gå hos men hon hade ingen ledig tid, frissa nummer två hade stängt tills vidare och frissa tre hade stängt just den dagen. Jag hade tagit fel på dag när dotter Erika skulle komma hem från Seattle och när jag ringde henne visade det sig att hon var kvar i Seattle men hade missat planet. Mitt i mina förberedelser

Restaurangval

På fredag ska jag gå på diplomering i stadshuset i Stockholm. Eftersom mina klasskompisar för länge sedan har varit på den ceremonin bestämde jag att endast deltaga i själva diplomeringsceremonin och hoppa över banketten. Dels är det svinigt dyrt, för mig och fästmannen går det lös på 1400 kr enbart i mat. Därtill kommer frackhyra med tillhörande lackskor för Martin. Det känns bättre att gå ut på flott restaurang och äta för oss själva. Då räcker det med vårdad klädsel. Nu har frågan kommit till vilken restaurang vi ska gå. Vi vill ju äta gott och på något ställe som har duk på borden och linneservetter. Jag kommer att bära lång klänning och Martin kostym så jag vill ju inte gärna hamna på ett pizzeriahak. Den Gyldene Freden lät som ett bra alternativ till stadshusets bankett ända till jag såg menyn. Jag tyckte inte den var riktigt tilltalande. Då kikade jag på Gondolen istället. Jag blev inte så impad där heller. Nu har jag tittat på Fem Små Hus. Där möjligtvis hittar jag vad jag söker men jag är ännu inte riktigt nöjd. Finns det någon som vet något bra ställe att äta på?

Vacuum

Jag och min fästman Martin befinner oss i ett vacuum. Ja, inte känslomässigt utan mer för att vi är i en mellanperiod när vi inte vet vad som kommer att hända. Om han får jobbet så flyttar han hit och då blir det en massa mer möbler och prylar som ska rymmas i det här huset. Om inte så finns det en hel del här som behöver bytas ut eller fattas. Det går liksom inte att planera någonting som har med här hemmavid att göra. T ex behöver jag nya utemöbler. Martin har nya sedan förra sommaren. Det känns förbaskat onödigt att jag ska lägga tusenlappar på en sådan sak om det ändå kommer nya hit så tidigt som i höst. Då är visserligen sommaren slut men i alla fall. Vi var på IKEA idag och köpte ett datorbord åt lilla Martin, sonen alltså. Jag passade på att köpa en taklampa, en risglob, till mitt sovrum. Det var en sådan där typisk kompromisslösning. En sådan kan man ha i tre månader och sedan kasta bort om det skulle visa sig att det finns något bättre att hänga upp då. För att Martin ska kunna känna sig hemmastadd här efter en flytt är det viktigt att hans saker också får plats. Då känns det så himla dumt om jag köper nya saker nu som sedan bara står i vägen.

Airport

Klockan åtta i morse ringde min jobbtelefon. Det var Micaelas mamma. Erika åkte igår till Seattle för att hälsa på hennes aupairande kompis. Hon aupairar visserligen inte längre så hon bor hos en kompis men det skulle tydligen gå bra för Erika att få bo där med. I morse fick jag alltså via Micaelas mamma veta att Erika var framme men att det varit problem vid passkontrollen. Erika hade inte vetat någon vistelseadress att skriva i det gröna kortet så vid passkontrollen hade det varit stopp. Personalen hade gått igenom ALLT hennes bagage. En och en halv timme senare hade hon äntligen fått träffa Micaela och då hade ju givetvis tårarna trillat. Det gjorde de på mig med när jag fick höra vad som hade hänt. Så liten hon måste ha känt sig. När något sådant händer vill man ha en kompis att prata med. Men hon var ju alldeles ensam. Vilken lycksalig tur att hon skulle bli mött på flygplatsen!

På jobbet var allt lugnt ända till det var sen eftermiddag. Då blev vi översvämmade med prover som helst skulle tas omhand genast, registreras och så. Jag tog hand om hälften. Resten tar jag hand om på måndag. Jag ska ha något att göra då med.

Hurra för landstinget!

Jag måste säga det igen! Hurra!!! De fattade till slut att de bet sig själva i svansen när de avskafade avgiftsfriheten för gynekologiska cellprovtagningar. Jag har alltid gått när jag fått mina kallelser, tycker det är viktigt med förebyggande hälsovård i allmänhet. När det gäller sådana lömska saker som tumörsjukdomar i underlivet så tycker jag absolut att man ska göra vad man kan för att upptäcka dem i tid. Jag har jobbat inom sjukvården och sett folk söka alldeles försent och därför inte klarat livet. Jag vill leva, länge till. Jag vill se barnbarn växa och bli stora men framför allt vill jag hinna uppleva så himla mycket mer. Jag gör alltså vad jag kan och går på de där cellprovtagningarna fast de finns trevligare situationer man kan befinna sig i. Men jag blev så glad och överraskad idag. Förra gången hade man alltså infört en avgift, jag kommer inte ihåg hur mycket, och jag höll på gå i taket. Så arg blev jag. Genast tänkte jag på vad detta i förlängningen skulle betyda. Om folk struntar i att gå till tandläkaren för att de inte anser sig ha råd förrän det blir akut tandvärk så kunde jag snabbt räkna ut att det skulle bli samma sak här. Men hål i tänderna dör man inte av. I värsta fall blir man av med tanden men den går att ersätta. Tandläkaren tjänar pengar. Men livmoderhalscancer är lömsk och symptomfri. Väntar man med att söka hjälp till man får besvär är det oftast försent. Å då dör man. Det som gjorde mig så glad idag var att jag fick reda på att man tagit bort avgiften för cellprovet. Det var med lätta steg jag gick uppför trappan till MVC där provet skulle tas. Å av bara farten så lät jag en sjuksköterskeelev vara med. För hur ska de kunna lära sig om de aldrig får vara med och se hur riktiga människor ser ut? För övrigt så rör det mig inte så mycket det där med att elever är med. Efter fyra graviditeter och lika många barnafödslar så känns det helt enkelt inte som att man har så mycket kvar att dölja :-)

Mobiltelefonbyte

Idag för 21 år sedan föddes min första dotter. Jag minns det som om det var igår hur jag vaknade på morgonen och konstaterade att hon ville ut, hur jag ringde till hennes pappas jobb för att få tag i honom. Han skulle lämna in bilen på verkstaden den morgonen så han fick hasta iväg till kompis Leffe för att låna hans bil. Det visade sig att Leffes bil inte ville starta utan startkablar. På den tiden fanns inga mobiltelefoner i var mans jackficka så jag fick vänta under tilltagande värkarbete utan att veta var han befann sig. På vägen in till Huddinge sjukhus konstaterade jag att det var varmt och knoppar i körsbärsträden. När vi några dagar senare åkte samma väg fast i motsatt riktning stod körsbärsträden i full blomning precis som i "När lillan kom till jorden". Idag, 21 år senare, har jag som hastigast hälsat på samma dotter på hennes arbetsplats. Imorgon åker hon till USA på lite semester och jag ville att hon skulle ha en fungerande mobiltelefon med sig. Jag har en sådan men hon var tveksam att hennes skulle fungera over there. Därför bytlånade vi idag. Jag tänker på kontrasterna. Var livet enklare förr? Jag vet inte. I något avseende var det säkert det. I takt med utvecklad teknik går allt bara fortare och fortare. Vi måste vara konstant nåbara. Går vi på toa utan att ta mobiltelefonen med oss och det råkar ringa just då tror folk man har dött bara för att man inte svarar genast. Visst är det bra att det går att få tag i folk, som min största som nu ska iväg på långresa, men vart tog den stilla avskildheten vägen där man bara kan få vara?

Dagen efter succé och schlagerfiasko

Jag tror jag tittat på schlagerfestivalen för sista gången. Det är helt enkelt inte roligt längre. Evenemanget har för länge sedan svällt långt över sina breddar och är inte längre en tävling där bästa låt vinner utan där den som får bäst back up i form av PR före den stora finalen i kombination med att ha flest grannländer vinner. Likfullt är det inget konstigt att grannländer röstar på varandra. Det är oundvikligt ännu mer nu när telefonröstningen gjort sig gällande i övriga Europa likväl som i Sverige. Nordens grannar röstar också på varandra. Men det blir så uppenbart att det inte handlar om bästa låten när ett bidrag som Ukrainas kan nå en sådan topplacering. Jag hade somnat till i soffan innan det var Ukrainas tur och när jag vaknade trodde jag först att Mikael hade zappat över till något barnprogram om utomjordingar eller att det var reklampaus. Men ettan har inga sådana pauser. Var fanns musikaliteten i det bidraget? Likfullt kommer de på andra plats! Medan Sverige som hade ett riktigt bra bidrag i år knappt får några röster alls. Att det var The Ark som skulle spela var enda anledningen till att jag tittade över huvudtaget. Eftersom jag i vissa sammanhang lever kvar i en gången tid trodde jag i min enfald att de skulle ha en ärlig chans att i alla fall komma bland de fem bästa. Nu låter det sig inte göras men jag är helt säker på att om The Ark spelat som representaner för något östeuropeiskt land så hade de vunnit. Det ska inte handla om det. Det ska handla om att bästa låtarna ska vara i topp. Serbiens låt var inte dålig men DET var Ukrainas och dom kom TVÅA. En annan sak jag motsätter mig när det gäller sådana här typer av program som sker i demokratins anda där folkets röst ska få göra sig hörd är att det kostar pengar att ringa in sin röst, mer än vanliga lokalsamtal. Det här har producenterna fattat. Det går att dra in en väldigt massa pengar på det här sättet. Jag är övertygad om att det är därför det blivit ett sådant stort jippo av schalgerfestivalen, inte för att man nödvändigtvis vill erbjuda folket god underhållning för den licens de flesta av oss betalar. Nåväl, i mitt liv handlar det till viss mån om pengar också. Jag blev glad för att vi drog in de hundralappar vi gjorde på loppisen igår. Senare på eftermiddagen fortsatte kronorna att trilla in genom de 6 rätt jag och fästmannen hade på V75. Inga stora summor i ett världekonomiskt perspektiv men tillräckligt för att det ska räcka till en god middag på en bättre restaurang. Vad mer kan man begära av livet?

Först till kvarn...

Redan 09:40 var de första loppiskunderna på plats. Själv satt jag i godan ro och pratade i telefonen. Tio minuter senare öppnade jag garageportarna och kunderna lät inte vänta på sig. Precis som förra gången var det vinylskivor, barnböcker, videoband och cd-skivor som gick bäst. 600 kr plus gick vi och det har pojkarna och jag kommit överens om att skall läggas till Legolandskassan. Vi ska åka till Legoland i slutet av sommaren och då är alla extra små inkomster bra att kunna ta till. När loppisen var slut kom barnens pappa och hämtade minsta sonen. Äldsta ville stanna kvar för vi ska titta på schlagerfestivalen tillsammans ikväll. Deras pappa tittade sig omkring och frågade om en docksäng som legat och skräpat. Den fick han. Så frågade han om en låda tegel som han också lämnat. Jag visste inte ens om att den fanns. Jag hittade teglet men vägrade att lämna det ifrån mig eftersom jag själv kunde få nytta av det. Då hävdade barnafadern att teglet var hans. I det läget kände jag mig tvungen att upplysa honom om att det var nio år sedan han flyttat och det han inte hade hämtat under den tiden ansåg jag vara mitt. Jag tror jag ska flytta på den där tegellådan så den inte ligger kvar på samma ställe ifall han får för sig att gå in och hämta den när jag inte är hemma. Det har försvunnit saker härifrån förut som han ansett att jag inte "behöver", som skottkärran, multistegen i aluminium mm.

A-kassan, vad god dröj! del 4 eller Kan någon förklara?

"Enligt 26 § ALF lämnas dagpenning med 80 % av normalinkomsten under de 200 första ersättningsdagarna. Under dag 201-300 är ersättningsnivån 70 %. Från dag 301 är ersättningsnivån 65 %. Om man har barn under 18 år den 300:e ersättningsdagen sker sänkningen till 65 % först från dag 451. Antalet ersättningsdagar i en ersättningsperiod är dock längst 300 dagar."

Ovanstående är ett utdrag ur det brev jag fick från A-kassan idag. Den a-kassa som fortfarande inte betalat ut min ersättning för mina arbetslösa dagar i mars. Nu verkar det ha ordnat sig. Jag kommer att få mina pengar, minus fem karensdagar. Men jag förstår inte texten. Om en ersättningsperiod inte är längre än högst 300 dagar. Hur kommer jag då upp i dag 451 utan att gå in i en ny period?

Värme

Det är idel kändisar som jag får äran att jobba tillsammans med. Idag dök Henrik Norell upp. Han ska vara på mitt labb den här och nästa vecka till att börja med. Det var kul att träffa honom. Mina övriga arbetskamrater tror snart att jag känner varenda en. Men det blir ju så när ens gamla arbetskamrater har spritts för vinden men ändå hållit sig kvar inom samma företag. Då stöter man på dem lite överallt. För övrigt har jag mätt temperaturen en dm ner i min kompost. Där är 49 grader. Det bara ångar ur den. Tänk om det skulle gå att nyttja den värmen på något vis...

Loppis på lördag

Så är det bestämt. Det blir loppis på lördag. På garageuppfarten. Vi är ett antal hushåll som vill pröva lyckan att bli av med saker som vi inte längre behöver. Saker som kanske någon annan kan använda ett tag till. På höstens loppis lyckades jag sälja iväg ett par längdåkningsskidor för tio kronor. Mina LP-skivor och barnböcker var det mest åtgång på, å så fick jag iväg barnvagnen, äntligen! Den här gången har jag inte ett riktigt lika stort utbud men ändå tillräckligt som jag på ett eller annat sätt måste bli av med. Det som inte tar vägen hem till någon annan får ta vägen ut till soptippen. Synd bara att det är så svårt att sälja barnkläder. Jag har två sopsäckar pojkkläder, fina sådana, i storlek 130-150. Vet du någon som vill ha så säg till, snarast!

Splittrat huvudbry

Mina små(?) söner 12 och 14 år gamla hade idag till skoluppgift ett dagsverke som kunde inbringa 100 kr vardera. Pengarna ska skänkas till en skola i Albanien. Jag hade lovat båda pojkarna att de skulle få gräva bort hallonhäcken. Den ger bara maskätna hallon nu för tiden och är bara tråkig och ful. Jag vill ha en eternellrabatt där istället. Till sönernas stora besvikelse regnade det i morse. Då är det inte alls lika kul att vara ute och gräva. Snabbt bestämde jag via telefonen på jobbet att de skulle städa huset istället. Detta var nu lättare sagt än gjort för pojkarna. De hann ringa väldigt många gånger och fråga om än det ena än det andra. Kort sagt hade jag behövt vara hemma och arbetsleda istället för att vara på jobbet och försöka lära mig nya saker. Mitt i allt ihop var min fästman på anställningsintervju för ett jobb här i närheten. Får han det innebär det att vi blir sambos mycket snabbare än vad vi kunnat ana. Även det har hållit mina tankar allt annat än fokuserade på jobbet. Men jag hade ett bra och trevligt samtal med min chef idag där jag fick reda på att jag nästa vecka får en nygammal arbetskompis. Ny för att han blir konsultkollega och gammal för att han redan varit min kollega på min gamla arbetsplats.

Energi i vardagen

Min mor och far har varit och är fortfarande på besök. Som alltid när de kommer händer det en hel del av ordning och reda i mitt hus. De kastar och sorterar, gödslar och klipper buskar och andra växter. Kort sagt är de väldigt energiska. Dumt nog känner jag att jag också måste vara så där händelserik. Det orkar jag inte riktigt med. Sviterna från min tvärnit innan den berömda väggen lever fortfarande kvar. Det blir helt enkelt för mycket ibland. Jag måste få ta ställning till saker i lugn och ro istället för att stressa fram beslut. Det blir sådan konstig mix av känslor. Samtidigt som jag är jätteglad över mammas initiativförmåga, det blir faktiskt väldigt mycket gjort och dessutom blir det nästan alltid bra, så blir jag sur och tvär när jag inte orkar med och det är ganska ofta. Vad har så hänt? Mikael har flyttat ner i källaren, jag har flyttat in i hans gamla rum, nyponhäcken är nersågad och flisad, staketet är målat, vardagsrummet är återställt till ursprungligt skick, blommorna där i är kapade mm mm. Igår var vi på shoppingrunda efter besöket på tippen. Jag köpte en hopfällbar skottkärra. En skottkärra har jag länge önskat mig. När barnens pappa flyttade härifrån för nio år sedan upptäckte jag en dag att han hade tagit skottkärran med sig. När jag frågade varför sa han att jag inte behövde någon. Ack så fel han hade. Nu har jag äntligen en alldeles egen.