Idag är jag väldigt...

...nöjd med mina prestationer. Jag steg upp, pigg som en lärka, redan klockan 8 på morgonen. Frukost på det och sedan toalettbestyr och kläder på. Yngsta sonen kom hem för att vänta på hans kompis familj som han skulle följa med till deras landställe. Under tiden som vi väntade på att familjen skulle anlända gick jag ut och jobbade. Oj, vad jag har slitit. Jag har rensat ogräs mest hela dagen. Jag tror det blev 4 skottkärror fulla till slut. Däremellan på mina pauser har jag pysslat med lite av varje. Till middag blev det uppvärmd tortellinigratäng. Till efterrätt en stor kopp te av japanska lycktor och vitlöksrostade mackor i ugn. Gott! Lagom till tedrickandet bröt ovädret lös. Blixtar, åska och störtregn. Snabbt som ögat drog jag ur allt vad kontakter till modem, datorer, amatörradioapparater, TV ja allt. Jag vill inte riskera att blixten tar någonting. I lördags blev Martin av med en port i routern bara för att det var så viktigt att ha TV:n på. Jag är inte särskilt cool när det gäller åskväder och många tycker jag är rent av sjåpig. Då får de tycka det. Respekt inför naturkrafterna kallar jag det istället för att vara sjåpig. Kvällen ägnades åt kronpinsessans födelsedagsfirande. Det är bra bakgrund till min stickning. Man behöver inte titta så mycket. Jag är nästan, nästan klar med min stickning. Men jag har glömt bort om man avmaskar från avigan eller rätan eller om det inte spelar någon roll. Om någon har en bestämd uppfattning i frågan får denne gärna höra av sig.

Jag är en människa som trivs i mitt eget sällskap, i min egen ensamhet. Inte hur länge som helst förstås men det gör mig inget att jag är ensam några dagar ibland. Tvärtom känns det som en nödvändighet för att jag ska få tid att tänka. Jag trivs med människor runt omkring mig med men någon gång däremellan behöver jag den lugn och ro som bara mina egna tankar i mitt eget sällskap ger mig. Ja, jag är en tänkare och jag lyssnar mycket mer än jag pratar själv. Kanske behöver jag de här stunderna av ensamhet för att smälta alla intryck jag samlar på mig när jag umgås med andra. Det har inte varit mycket av ensamhet för min egen del den här våren. Kanske var det därför jag blev så sannslöst förälskad i den lilla fiskestugan på Gotland som låg så ensligt. Längst ut på udden helt oskyddad mot väder och vind.

Martin vet att jag är så här och han lämnar mig i fred när jag så behöver. Därför känns det inte alltför gräsligt nu, när det har gått dryga dygnet sedan jag lämnade Smedjebacken, att vara helt själv. Inte än i alla fall. Jag vill leva med Martin, jag vill bo under samma tak men jag måste få söka min avskildhet ibland. Dagar som den som varit idag gör underverk med min själ. Jag valde till och med bort att gå till ICA för att det var så skönt att bara vara med mig själv. Jag har sagt hej till ett par grannar och pratat med familjen yngste sonen huserar tillsammans med och en kompis till båda sönerna. Det var det enda jag hade öppnat munnen för innan kvällens telefonsamtal med Martin. Å det har varit så skönt!