Efter en god och lång natts sömn...

...är dygnet rättvänt igen. Å nu när jag gett er en redogörelse över vad vi gjort på Gotland så finns det plats för mina reflektioner därifrån. Gotland är väldigt nära naturen. Back to the roots liksom. Det gamla är bevarat och hantverkskonster från förr värnar man om. En av artisterna på visfestivalen i Almedalen sa att hon åkte till Gotland när hon behövde andas. Jag förstår vad hon menar. Gotland är liksom fritt från hets. I ärlighetens namn ska jag nog ha i betänkande att vi har kuskat runt i 60-70 km i timmen. I det tempot, utan krav på att hinna med mer än man hinner, blir väl ingen människa stressad över huvudtaget. Jag undrar hur det är att bo där? Ofta när jag är ute och reser kan jag känna att jag skulle vilja testa att bo på resmålet. Så kände jag den här gången också. Jag skulle vilja provbo på Gotland i 3-4 månader bara för att se hur det är.

En annan sak Gotland har gett mig inspiration till är en tanke som började utforma sig redan vid midsommartid. Jag skulle vilja ha en hantverks/handarbetshelg. Jag har inte fnulat färdigt ännu på hur den helgen skulle utforma sig eller hur den ska administreras, bara att de som är intresserade träffas en helg och syr/stickar/virkar/klipper/klistrar/you name it och lagar god mat ihop. Man skulle kunna ha ett tema men inte alls nödvändigt. Jag tror det var Annettes stora, fina syateljé som väckte tanken, en tanke som har växt på min resa runt omkring Gotland. Tanken är inte alls omöjlig att omvandla till verklighet. Kanske är det en ersättning för mina adventsplaner jag hade en gång i tiden. När barnen var små bjöd jag in släkten för att fira första advent med skinkmacka och risgrynsgröt, glögg och pepparkakor. Tanken var att så småningom utveckla advenstträffen till ett gemensamt tema som ljusstöpning, julkortstillverkning eller annat pyssel som hör julen till. Åt gjorde folk gärna men när det kom till pysslet var det bara jag som var intresserad så det rann ut i sanden. Nu har jag fått en ny idé. Jag ska fnula lite till på den. Eftersom jag tänker mig att det ska vara en aktivitet som ska pågå från en lördag till en söndag så kan ju även långväga handarbetare komma. Så vad säger ni, kan det vara en idé att bygga vidare på?

Jag förstår att ni...

...väntat med ändlös spänning på att få höra om vi kom iväg med Ms Charleston till Gotland eller om vi fick lov att ta den andra bilen. Visst lyckades Martin laga blinkersen så tidigt på måndagmorgon tuffade vi iväg med en fullpackad Ms Charleston till Nynäshamn. Några timmar senare landsteg vi, körde söderut mot Björkhaga och fann en stuga som var lyxutrustad om man jämför med vad som stod i beskrivningen. Vi klagade inte. Den var däremot inte så stor. Uttrycket compact living passar väldigt bra. Vi tog det lugnt första dagen. Provianterade i Klintehamn, vandrade ner till stranden och var väldigt glada att vi hade en stuga som låg en bit ifrån på andra sidan stora vägen. Det blåste något alldeles grönödiskt mycket och tält som alternativ hade helt enkelt inte varit kul. Det regnade frampå kvällen och gjorde så även när vi vaknade dagen efter.

Vad gör man när man ska turista på Gotland och det ösregnar? Vi bestämde oss för att ta omvägen förbi Lojstahed och russparken på väg till Lummelundagrottan. Är man i en grotta spelar det ingen roll vilket väder man har utanför. Vi hittade inga hästar i russparken men väl ett slott, Lojsta slott, på väg till Lummelunda. Det är alltid fascinerande att gå ner i grottor men när det finns droppstensformationer är det än mer spännande. När jag var liten var jag in i droppstensgrottan i Nerja i Spanien. Å tycker man om Lummelunda så tycker man garanterat om den. Jag rekommenderar verkligen ett besök där. Medan vi var nere i grottan klarnade vädret och det var varmt och soligt när vi kom ut. På kvällen åkte vi in till Klintehamn och spelade minigolf. För första gången någonsin ledde jag över Martin men i slutändan vann han ändå med två poäng. Det var retfullt.

Onsdagen såg ut att kunna bli bästa dagen vädermässigt så vi åkte till Fårö och tittade på raukarna. Vi blev nyfikna på en loppisskylt och åkte i den riktning som den pekade mot. Vi åkte den ena småvägen efter den andra och över en massa färist. Till slut var vi framme. Det var ett par smågrabbar som hade inrett loppis i en väderkvarn. Inte mycket att se men det KUNDE ju ha varit något. Senare när jag satt och läste Gotlandsguiden upptäckte jag att vi varit nästan framme vid IngmarBergmans bostad. Det är så typiskt Martin och jag. Vi bara åker omkring och så hittar vi saker och platser vi inte alls letat efter. Nåväl, vi såg raukarna och övriga Fårö. Tyvärr kom det en massa moln på himlen när vi skulle fotografera raukarna men det är väl smällar man får ta. Det är jättehäftiga formationer och alldeles säkert extra vackra att se och fotografera mot en blå himmel.

På torsdag åkte vi söderut mot Hoburgen. Martin ville se om vi kunde se Göran Ringboms citroën, en padda, på någon gård. Han skulle visst ha en sådan och han bodde i krokarna. Det var en strålande dag. Någon padda såg vi inte men Hoburgsgubben hittade vi. Det är en häftig sten. När vi tittat färdigt på den och konstaterat att vi verkligen var på sydspetsen av Gotland, vi kunde se hav i både öst och väst, så vände vi åter mot norr. Vi letade oss genom nya byar hemmåt mot stugan. När vi kom till Havdhem small det till under motorhuven. Miss Charlston hade akut insjuknat! Ena tändstiftet hade gett sig iväg och det var omöjligt att få dit det igen. Vi fick hjälp att bogsera henne till närmsta verkstad där hon fick stanna över natten. Snopna och väldigt strandsatta kom vi hem till stugan utan att ha haft möjlighet att proviantera inför kvällen. Receptionen hade en restaurangdel så vi visste att vi skulle klara oss. Där hade vi sett skyltar om vanlig husmannskost. Jag längtade efter köttbullar och potatis. Så visade det sig att husmanskostrestaurangen efter kl 16 förvandlades till pizzeria. Jag ville inte ha någon pizza men det var bara att gilla läget.

På morgonen åkte vi buss till Havdhem för att hämta Miss Charleston som hade frisknat till efter bilmekaniker Maltes behandling. Vi åkte till Klintehamn för att handla och sedan åt vi frukost i stugan. Den dagen var sista chansen att se södra Gotland så vi fortsatte där vi hade slutat och åkte ut till Ronehamn. Där hittade vi det mest söta lilla fiskeläge med sjöbodarna byggda i kaltsten. En av dem var vitkalkad och det visade sig att den var till salu. Så söt! Jag kände och känner än att jag bara VILL HA. Men jag har inte pengarna och det är kanske tur en sådan här gång. Bredvid fiskeläget hittade vi en ateljé där man handfärgade garn och sålde. Där fanns en utställning med Gotländsk sticksöm. Inte nog med att jag förälskat mig i fiskeläget, jag var även förälskad i den här garnboden. Jag hittade ett jättefint stickat linne som jag ville ha beskrivningen till. Den fanns i en bok om Gotländsk sticksöm som ägarinnan hade skrivit. Boken fick följa med mig hem. Den sträckläste jag på kvällen. Jag tror det var fotboll på TV så Martin klagade inte.

På lördag var det dags att packa ihop och städa ur stugan. Kl 10:40 lämnade vi in nyckeln och åkte mot Visby. Vi hade sparat Visby till sista dagen. Båten skulle gå 00:50 på natten så vi visste att vi skulle ha gott om tid att se oss omkring. Å visst hann vi se oss omkring, mer än väl. Jag tror vi vandrade Visby ringmur runt tre gånger samt kors och tvärs. En överraskning var att det pågick Singer/songwriter-festival i Almedalen hela dagen så dit gick mellan varven när vi inte orkade gå längre. Visby innanför ringmuren är något alldeles extra. Det synns att Gamla Stan i Stockholm och Visby innanför muren tillhör samma tidsepok men de är ändå så totalt olika. Visby består av en massa små hus med tillhörande trädgårdar medan Gamla Stan är en massa höghus. Det finns låga hus i Gamla stan också men det är träkåkar. I Visby är det stenhus. Så sött, så pittoreskt. Frampå kvällen fick vi veta att Göran Ringbom, han med paddan som vi aldrig hittade, skulle uppträda som sista artist i Almedalen. Vi tittade på solnedgången och sedan gick vi dit. Ringbom var där och Martin som ju inte är så blyg av sig, han pratar med alla, fick sig en pratstund om deras gemensamma intresse Citroën. Det visade sig att han kom ihåg att han, Göran, hade sett oss i senaste numret i Citroënklubbens tidning där vi är både omskrivna och fotograferade. Det var en liten incident med taket som hände precis när Miss Charleston var nybisiktad. Martin försökte taka av i farten men det gick inte så bra trots att han inte körde så fort. Efter spelningen sa vi hejdå till Ringbom och Gotland och åkte ombord på båten.

En otroligt vacker soluppgång välkomnade oss till fastlandet igen. Jag hade inte sovit mer än någon stund, Martin sov i princip hela tiden. Halv sex stod vi på gården. Än en gång har någon vandaliserat min brevlåda. Den här gånen sitter locket visserligen kvar men är brutet. Jag blir bara ledsen. Den här har suttit sedan 14 juni. Lämna min brevlåda ifred! Skyndsamt bar vi in packningen men sedan däckade vi och sov till klockan 10. Idag känner jag mig likadan som jag kände mig när jag jobbade natt och skulle gå av mitt skift för ledighet. Man sover inte så länge på morgonen för att kunna ställa om dygnet rätt igen. Det ska bli skönt att gå och lägga sig ikväll.

Å så en sak till...

...som jag glömde att skriva om. Jag deltar i en enkät just nu som handlar om kaffe. Därför har jag fått ett halvt kg kaffe hemskickat samt ett därtill hörande frågeformulär. Kaffet anlände i torsdags men idag har jag smakat det. Jag läste också igenom frågorna och då blev jag lite förbryllad. Jag tycker frågorna kunde ha reducerats till en tredjedel i antal för det som frågas efter är samma sak i tre olika frågor. Jag kanske har fel men i så fall, kan någon kunnig människa i statistik, tex Ulla, redogöra skillnaden mellan 1. hur mycket arom jag tycker det färdiga kaffet i koppen har, 2. vad jag tycker om aromen på det färdiga kaffet, 3. vilken min uppfattning av aromen på kaffet är? eller 1. uppfattningen om hur fyllig smaken är? 2. vad jag tycker om fylligheten i smaken 3. vilken min uppfattning om fylligheten i smaken är? Så där fortsätter det med både styrkan, bitterheten och eftersmaken för att sedan avslutas med 20 st sammanfattande frågor. Det hade räckt med dem. Folk är nog inte så himla noga, tror jag, att man upptäcker den minimala skillnad det faktiskt är på frågorna. När det finns risk för feltolkningar i de enskilda bedömningarna är frågorna meningslösa, enligt min uppfattning :-)

Först och främst en...

...dementi. Det tar bara 26 minuter för mig att åka till jobbet om jag tar tidiga morgonbussen. Nu tänker jag låta bli den på några veckor för jag har SEMESTER. Redan på torsdagkväll befann jag mig i Smedjebacken. Martin hämtade mig och det blev premiärtur på motorcykeln för i år. Vi inledde min semester med att gå på 20-årskalas. Martins äldsta son Tims flickvän Emilia fyllde år. Det var trevligt att träffa dem och alla deras djur. Efter ett tag visade det sig att jag hade haft en kameleont hängande i gardinen strax ovanför mitt huvud där jag suttit i deras soffa. Jaja, sånt råkar man bara ut för hos Tim och Emilia.

På midsommarafton åkte vi till Conny och Annette i Granbergsdal utanför Karlskoga. De flyttade dit förra sommaren och jag må då säga att de fått tag i paradiset. Gillar man landet och har hästar så kan man helt enkelt inte bo bättre. Å vilket hus sedan! Stort och ljust och luftigt och med ett helt stort rum som pyssel- och syateljé. Å inte nog med det, ett stort härligt kök. Som den köksmänniska jag är så är ett rejält kök betydligt viktigare för mig än ett vardagsrum. Det var lite blåsigt väder så vi fick lov att äta inomhus men det traditionella kubbspelet blev i alla fall av lite senare på kvällen.

Idag har vi åkt hem till Järna. Några mil härifrån upptäckte vi att vi inte hade någon högerblinkers på våran miss Charleston. I detta nu sliter Martin i sitt anletes svett för att åtgärda felet. På måndag ska vi åka till Gotland och då vill vi ha henne med.

Under över...

...alla under! Det går en buss från Södertälje syd kl 06:25 som tar mig hela vägen fram till Gärtuna. Det innebär att jag på 31 minuter kan ta mig från Järna station till jobbet. På vintern avgår samma buss samma tid som tåget från Järna så det kan jag omöjligt hinna med.

Tekniken ville inte riktigt fungera på jobbet idag. Inget telefonnät hade vi. I displayen på våra bärbara telefoner stod det från början att vi hade "gått för dagen" allesammans. En del missförstånd uppstod som när jag gick iväg på fikamöte med min konsultchef. Min gruppchef hade tydligen sökt mig under tiden. Han fick väl ringa mig på sin privata mobiltelefon kan jag tro. Telefonrösten meddelande att jag hade "gått för dagen" och då kan jag tänka mig att han blev lite fundersam. Klockan var nio på morgonen ska väl tilläggas. Det är förvisso ganska skönt att vara oanträffbar men kanske inte hela dagen på arbetet.

På eftermiddagen när det började bli dags att gå hem och det inte fanns mer att ta sig för blev det mörkt och tyst. Vi hade strömavbrott. Precis ALLA påbörjade analyser förstördes. En hel dags arbete gick förlorat. Dessutom hade jag ett litet meningsutbyte med en av de biträdande gruppcheferna som ville att jag skulle sätta mig på provmottagningen. Jag sitter gärna där men under förutsättning att jag har fått en introduktion. En sådan intro har ingen fått efter att vi flyttade sammans med de andra grupperna. Med alltmer slimmade grupper och alltmer slimmad instrumentuppsättning blir vi mer och mer sårbara. Det fungerar så länge ingen blir sjuk, har semester eller är hemma för vård av barn. Sätt det i kombination med att vi behöver precis alla instrument vi har tillgängliga, hela tiden. Går något sönder så har vi kaos på en gång. Är det det här som kallas LEAN?

Jag har avslutat dagen med att städa och lyssna på underbara Helen Sjöholm och Tommy Körberg i samarbete med BAO. Nu ska jag snart sova.

Idag har jag rest...

...Järna-Arlanda tur och retur. Det tog sina modiga 6 timmar väntetiden på Arlanda inräknad. Grabbarna Grus dvs mina söner har åkt till moster med familj på sommarlovsferie. De är så duktiga och så vana vid flygplatsrutinerna att jag gott och väl skulle kunna skicka iväg dem ensamma. Men som de flesta andra mammor ville jag vara med och vinka av dem. Så kom det sig att jag bara jobbade halv dag. Väderleken har varit varierande med hela spektrat från sol och varmt till spöregn. Det är lokala skurar som kommer. De är snabbt övergående. På tåget hem ägnade jag mig åt boken, "Den jag aldrig var", som snart är utläst. Den är fortfarande märklig och jag undrar hur den slutar.

Nu har ungdjävlarna varit...

...framme igen! Jag började året med att skriva om min söndersprängda brevlåda. Imorse, eller mitt på dagen, när jag och fästmannen backade ut från uppfarten upptäckte vi att brevlådan saknade lock. Någon hade brutit bort det. Min fina nya brevlåda! Vem gör en sådan sak om inte skolavslutningsfestande ungdomar? Det är så ynkligt och så fruktansvärt ovuxet. Min brevlåda är i plåt så den personen måste ha tagit i ordentligt. Jag blir så less! Flera gånger tidigare har jag varit tvungen att köpa ny på grund av vandaler. Inte ens den fjärde brevlådan fick sitta kvar. Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle behöva montera ner den bara för att det var skolavslutning. I påskas fick den bo i garaget men nu fick den hänga kvar. Vad gör man? Måste jag skaffa postbox istället?

Vi åkte iväg till Södertälje där Martin köpte lite kläder på Dressman och jag handlade ett par skor på Din Sko. Jag kom ihåg att jag hade 300 i Rikspresentkort i plånboken så jag fick användning för 250 kr av dessa. Tack Telia! Vi åkte vidare till Biltema i Alby. Där skulle vi inhandla en prylficka att montera på baksidan av baksätet på Miss Charleston. Den kostade 49,90 kr så jag lämnade glatt fram det återstående presentkortet på 50 kr. Men tji det gick inte. Biltema tar nämligen inte Rikspresentkort. Jag blev grymt snopen. Martin fick betala istället.

På väg hem ringde Erika. Hon och pojkvännen Mats är på besök i Järna hos pappa Tomas. De ville komma och fika. De hade Hanna och Magnus med sig visade det sig så vi blev riktigt många runt köksbordet. Hanna ville upp och titta på en sak på vinden. Magnus följde med upp. Han sa diplomatiskt att han inte hade sett något liknande förut och det var inte i positiv bemärkelse han sa det... Jag vet att jag borde gjort något åt taket för många år sedan men vad gör man när pengarna inte finns? De gånger pengar finns så rinner de undan fort som attans. Mikael behöver nya glasögon. Dessa kommer att kosta ca 5500 kr å så har vi semester nu och det är inte heller gratis även om vi försökt hålla kostnaden nere i år.

Något som jag faktiskt inte kan låta bli att le åt nu när jag vet att jag ska byta arbetsplats är att jag igår fick reda på vem som kommer att byta ut mig när det är dags. Han kom på besök igår och vi fick en liten pratstund. Det var väl den enda person jag tyckte att min arbetsgrupp INTE gjort sig förtjänt av. Jag vet att min chef är bakbunden, att han inte FÅR behålla mig och att han gärna skulle göra det om det bara gick. Å andra sidan är han den enda som kan lobba för mig uppåt. Istället kommer de få dit en med betydligt mindre kapacitet än jag. Det kommer faktiskt att bli lite kul.

Vi lever i en...

...föränderlig värld. Idag fick jag reda på att konsultens vardag hunnit ikapp mig. När man jobbar som konsult får man vara beredd på att snabbt anpassa sig till nya arbetsplatser. Jag har varit förskonad ända till idag. Ändå är den förändring som kommer mildare än vad jag kunde förväntat mig. Till hösten får jag inte längre vara kvar där jag är nu. Oavsett jag vill det eller inte måste jag till en nygammal arbetsplats. Ny för att en del, ganska många, förändringar har skett sedan jag slutade och gammal för att jag har jobbat där i tre år. Det var därifrån man sparkade ut mig när man inte längre kunde ha mig kvar som vikarie. Nu ska jag tillbaka som konsult. I det här läget känns det helt enkelt väldigt bra att ha Mary Kay i ryggen. Samtidigt känns det som ett psykologiskt intressant experiment. I sådana lägen kan jag ställa mig utanför mig själv och betrakta, precis som om jag var på studiebesök. Skulle jag i det läget finna det ohälsosamt ur psykologisk synvinkel att vara där så får jag helt enkelt säga åt mig själv att gå därifrån innan jag hinner leverera några sarkastiska kommentarer. Det är tur att mina gamla arbetskamrater finns kvar. Dem trivdes jag alltid med. När jag slutade var det unison uppslutning i fikarummet. ALLA var där. Jag vet att ingen ville att jag skulle sluta. Utifrån den synvinkeln blir läget mer positivt. Det ska bli kul att träffa de som är kvar, allesammans. Om jag ska se det positivt helt igenom så känner jag mig mer eller mindre head hunted. En ny känsla av att vara behövd, viktig och eftertraktad infinner sig.

När jag läser vad jag skrivit inser jag att ovanstående stycke är jag i ett nötskal. Jag hittar något positivt i det som i första anblicken är negativt. Mycket få saker är alltigenom negativa. Saker har allt som oftast två sidor. Om det så bara är lite, lite lite som är positivt så brukar jag hitta just detta lilla och så blir det negativa mer uthärdligt. I detta nu ser jag faktiskt fram emot hösten. Det ska bli kul!

Så var jag åter...

...hemma igen. En helg går så fort. Nu fick jag ett par dagar till och det är jag glad för. Det är fortfarande varmt. Bussresan till Stockholm gick bra. Tjejen som satt bredvid mig hade godheten att sätta på även min ventilation. Jag brukar sällan ha ventilationen på för då blåser det rakt på och det är skönt i ungefär en minut sedan blir jag iskall. In i det längsta försökte jag härda ut. Min sätesgranne hade mer kläder på sig än jag så hon ville hog ha båda ventilationerna på. Till slut kände jag att förkylningen var på väg om jag inte stängde av min så då gjorde jag det.

På tåget från Stockholm var det varmt. Där fanns inga ventilationsreglage att öppna. Fram kom jag och hemma är jag nu. En titt i kylskåp och skafferi samt min hungriga mage jagade iväg mig till ICA. Det brukar vara svårt att handla lagom när man är hungrig. Så inte denna gång. Det var så utplockat på hyllorna så jag undrade om där varit inbrott. Visserligen är det söndag men SÅ tomt brukar det inte vara. Jag fick i alla fall ihop till lite spagetti med bacon och creme fraish smaksatt med tomat och basilika.

Här hemma var det härligt att sitta på trappan och läsa efter middagen. Just nu heter boken "Den jag aldrig var" av Maj-Gull Axelsson. Det är en märklig bok som kräver sin läsare. Från början är den väldigt rörig med många parallella handlingar både i tid och rum. När man fått ordning på handlingarna så är den riktigt bra men det kräver att man kommit en bit på väg. Således är det egentligen inte en bok som passar mig. Jag läser sällan stora sjok på en gång utan ett par sidor varje kväll. Nu har jag haft möjlighet att sitta lite längre och nu driver den mig bara vidare.

Nationaldagen fortsatte med...

...firande inne i Smedjebacken vid hembygdsgården med kulturprisutdelning, sång, musik och lite till. Det var trevligt. Vi fortsatte sedan in till Ludvika där vi hälsade på Toni och Maria (Martins pappa och sambo). Det var så varmt så varmt och det fläktade så skönt i Miss Charleston när hon hade både taket avrullat och rutorna nere. När vi kom hem blev det en tur ner till sjön. Martin badade. Jag fick nöja mig med att plaska med fötterna fast jag hade god lust att slänga mig i jag med. Till middag blev det grillat. Lagom till vi skulle börja äta drog molnen ihop sig och det såg ut att bli ett riktigt oväder. Det blev det inte förrän lite senare och betydligt längre bort. På natten fick Martin bege sig ut på jobb då åskan slagit ut fjärrvärmen. Då han kom hem igen vid fyratiden på morgonen var det så varmt i sovrummet att vi tog sängkläderna med oss ner i källaren. Sedan sussade vi gott resten av natten. Värme i alla ära men när man ska sova är det skönt med lite svalt. Martin brukar alltid väldigt nogsamt vädra ut sovrummet, sommar som vinter, vilket brukar resultera i att jag håller på att frysa ihjäl först när jag lägger mig och sedan en gång till när Martin kommer till sängen kall och frusen efter hans kvällsrök. Igår var nog första gången jag inte frös alls när jag la mig. Det resulterade ju senare i att vi fick lov att flytta på oss för det var helt enkelt för varmt.

Idag har det firats Drakbåtsfest i Smedjebacken. Förr om åren var det tydligen stora fina drakbåtar som det tävlades i. Nu var det till min stora besvikelse vanliga kanoter. Två paddlade och en höll skylten. Vi tittade på den övriga markanden. Jag hittade inget jag kände att jag med omedelbar verkan behövde bli ny ägarinna åt. Det var mest glass och dricka som lockade. Även idag åkte vi in till Ludvika. Idag hamnade vi på Hammarbacken på SvartVita Salongen, en fotoutställning i svartvitt. Martin har varit med på den utställningen åtskilliga år men inte det här året. Det var kul att se lite svartvit fotograferingskonst. Efter det åkte vi hem och tände grillen. Gott med mat i magen.

I onsdags när jag kom hit kändes det så länge till jag skulle hem igen. Tre hela dagar innan det var dags att sätta sig på bussen igen. Vart tog tiden vägen? Ok, vi har hunnit med massor men ändå... Underbart är kort, alldeles för kort.

Nationaldagen har börjat med...

...sovmorgon till halv tio. Jag är i Smedjebacken hos Martin och bara njuter av livet, sommaren, värmen och lugnet. Igår var vi på personalfest med Martins arbetskamrater på Vanbo Herrgård och åt amerikansk grillbuffé. Det var trevligt och jättegott! Jag tog ledigt hela torsdagen och kunde alltså åka hit redan i onsdagskväll. Skönt med lugn och ro, att slippa stressa med att först jobba halva dagen och sedan ta tåget upp hit för att sedan i princip genast bege sig iväg till festen. Då var det bättre att åka redan på onsdagen, ha sovmorgon och sedan ta en promenad in till Smedjebacken för att möta upp Martin när han slutade jobbet. Det var nästan i varmaste laget att promenera men det var skönt att röra på sig i lite lagom takt. Vi hade bestämt att träffas i hamnen och äta en glass. Jag beställde en Julleskål vilket visade sig vara en lokal variant av Banana split. Gott var det och mätt blev jag. Jag blev nästan lite orolig att jag inte skulle orka med buffén senare på eftermiddagen/kvällen. Det visade sig inte vara något problem.

Idag vet jag inte riktigt vad som kommer att hända. Vi har inte bestämt något än. Nu för tiden när det är röd dag på nationaldagen kan man ju faktiskt kosta på sig att fira och försöka känna sig lite stolt över sitt land. Jag har väl inte riktigt hunnit vänja mig vid att det faktiskt är en helgdag. En annan helg som så totalt fick stryka på foten till förmån för denna, om det vill sig illa, enda lediga dag är pingsthelgen. Den bara försvann som vilken annan helg som helst. Jag reagerade inte ens förrän helgen var slut att det faktiskt var en högtidshelg. En av våra största bröllopshelger bara försvann, raderades ur medvetandet. Vi hade gott kunnat ha kvar den lediga måndagen. Det förvånade mig mycket att inte kyrkan protesterade mer.

I år infaller ju nationaldagen på en fredag så det blir ju långhelg i alla fall. Nästa år blir det väl på en lördag. Då kan jag tänka mig att det bara är vi som jobbar "på timme"på bemanningsföretag som är glada. Då går ingen lön förlorad vilket det gör när röda dagar infaller mitt i veckan.

För den som undrar...

...vart jag tog vägen kan jag tala om att vi firat majs födelsedagar färdigt nu. Däremellan har det varit mycket och känns som att det fortfarande är ett tag till. Nu handlar det mest bara om att ta hand om det som släpat efter och som jag inte hunnit med under de senaste hektiska veckorna.

Efter Erikas födelsedag var det dags att fira fästmannen och sedan fick vi besök av Keith med dottern Libby från NZ. Det var så trevligt att äntligen få träffa dem. Så kom det sig att jag och fästmannen fick vara turister i Stockholm. Det är trevligt för man tar sig sällan tid till att titta på typiska turistattraktioner annars. Jag har lagat svensk mat men sista kvällen fick jag hjälp vid grillen och Keith gjorde en jättegod potatissallad. Är man kock så kommer man nog inte undan att hjälpa till med matlagningen om man vistas en tid hos någon. Fyra dagar går så fort. Snart stod vi på Arlanda och sa hejdå åt varandra. Jag sökte upp en toalett och böt om till MK-dress code. Sedan åkte jag till Stockholm, fördrev ett par timmar innan jag mötte upp en kund som jag vill ska bli konsult och så gick vi på gästkväll där vår nya National Sales Director skulle framträda. Det var riktigt kul att träffa henne. Min eventuella konsult vann ett läppstift och hon sken som en sol hela vägen hem.

På onsdag förra veckan hade jag Hanna hemma på middag. Det var jättekul att träffa henne. Jag har läst i hennes blogg att hon kallar mig för "sötaste Mona" titt som tätt. Det är gulligt gjort av henne tycker jag och jag blir så glad när jag läser det. Fast det utlovade vinet lös med sin frånvaro. Jag var trött och pojkarna var hemma. Dessutom bjöd jag på fisk och då passar rött vin bättre en annnan gång. Jag tror jag ska bjuda hem mig till henne snart och ta med mig den där vinflaskan istället. Flaskan fick jag av en annan väninna för att jag tidigare i månaden lånade ut en bit av min uppfart till hennes bil. Ekologiska druvor och fair trade är det på det vinet. Förhoppningsvis kommer det kännas bra att dricka det också.