söndag 29 juni 2008

Jag förstår att ni...

...väntat med ändlös spänning på att få höra om vi kom iväg med Ms Charleston till Gotland eller om vi fick lov att ta den andra bilen. Visst lyckades Martin laga blinkersen så tidigt på måndagmorgon tuffade vi iväg med en fullpackad Ms Charleston till Nynäshamn. Några timmar senare landsteg vi, körde söderut mot Björkhaga och fann en stuga som var lyxutrustad om man jämför med vad som stod i beskrivningen. Vi klagade inte. Den var däremot inte så stor. Uttrycket compact living passar väldigt bra. Vi tog det lugnt första dagen. Provianterade i Klintehamn, vandrade ner till stranden och var väldigt glada att vi hade en stuga som låg en bit ifrån på andra sidan stora vägen. Det blåste något alldeles grönödiskt mycket och tält som alternativ hade helt enkelt inte varit kul. Det regnade frampå kvällen och gjorde så även när vi vaknade dagen efter.

Vad gör man när man ska turista på Gotland och det ösregnar? Vi bestämde oss för att ta omvägen förbi Lojstahed och russparken på väg till Lummelundagrottan. Är man i en grotta spelar det ingen roll vilket väder man har utanför. Vi hittade inga hästar i russparken men väl ett slott, Lojsta slott, på väg till Lummelunda. Det är alltid fascinerande att gå ner i grottor men när det finns droppstensformationer är det än mer spännande. När jag var liten var jag in i droppstensgrottan i Nerja i Spanien. Å tycker man om Lummelunda så tycker man garanterat om den. Jag rekommenderar verkligen ett besök där. Medan vi var nere i grottan klarnade vädret och det var varmt och soligt när vi kom ut. På kvällen åkte vi in till Klintehamn och spelade minigolf. För första gången någonsin ledde jag över Martin men i slutändan vann han ändå med två poäng. Det var retfullt.

Onsdagen såg ut att kunna bli bästa dagen vädermässigt så vi åkte till Fårö och tittade på raukarna. Vi blev nyfikna på en loppisskylt och åkte i den riktning som den pekade mot. Vi åkte den ena småvägen efter den andra och över en massa färist. Till slut var vi framme. Det var ett par smågrabbar som hade inrett loppis i en väderkvarn. Inte mycket att se men det KUNDE ju ha varit något. Senare när jag satt och läste Gotlandsguiden upptäckte jag att vi varit nästan framme vid IngmarBergmans bostad. Det är så typiskt Martin och jag. Vi bara åker omkring och så hittar vi saker och platser vi inte alls letat efter. Nåväl, vi såg raukarna och övriga Fårö. Tyvärr kom det en massa moln på himlen när vi skulle fotografera raukarna men det är väl smällar man får ta. Det är jättehäftiga formationer och alldeles säkert extra vackra att se och fotografera mot en blå himmel.

På torsdag åkte vi söderut mot Hoburgen. Martin ville se om vi kunde se Göran Ringboms citroën, en padda, på någon gård. Han skulle visst ha en sådan och han bodde i krokarna. Det var en strålande dag. Någon padda såg vi inte men Hoburgsgubben hittade vi. Det är en häftig sten. När vi tittat färdigt på den och konstaterat att vi verkligen var på sydspetsen av Gotland, vi kunde se hav i både öst och väst, så vände vi åter mot norr. Vi letade oss genom nya byar hemmåt mot stugan. När vi kom till Havdhem small det till under motorhuven. Miss Charlston hade akut insjuknat! Ena tändstiftet hade gett sig iväg och det var omöjligt att få dit det igen. Vi fick hjälp att bogsera henne till närmsta verkstad där hon fick stanna över natten. Snopna och väldigt strandsatta kom vi hem till stugan utan att ha haft möjlighet att proviantera inför kvällen. Receptionen hade en restaurangdel så vi visste att vi skulle klara oss. Där hade vi sett skyltar om vanlig husmannskost. Jag längtade efter köttbullar och potatis. Så visade det sig att husmanskostrestaurangen efter kl 16 förvandlades till pizzeria. Jag ville inte ha någon pizza men det var bara att gilla läget.

På morgonen åkte vi buss till Havdhem för att hämta Miss Charleston som hade frisknat till efter bilmekaniker Maltes behandling. Vi åkte till Klintehamn för att handla och sedan åt vi frukost i stugan. Den dagen var sista chansen att se södra Gotland så vi fortsatte där vi hade slutat och åkte ut till Ronehamn. Där hittade vi det mest söta lilla fiskeläge med sjöbodarna byggda i kaltsten. En av dem var vitkalkad och det visade sig att den var till salu. Så söt! Jag kände och känner än att jag bara VILL HA. Men jag har inte pengarna och det är kanske tur en sådan här gång. Bredvid fiskeläget hittade vi en ateljé där man handfärgade garn och sålde. Där fanns en utställning med Gotländsk sticksöm. Inte nog med att jag förälskat mig i fiskeläget, jag var även förälskad i den här garnboden. Jag hittade ett jättefint stickat linne som jag ville ha beskrivningen till. Den fanns i en bok om Gotländsk sticksöm som ägarinnan hade skrivit. Boken fick följa med mig hem. Den sträckläste jag på kvällen. Jag tror det var fotboll på TV så Martin klagade inte.

På lördag var det dags att packa ihop och städa ur stugan. Kl 10:40 lämnade vi in nyckeln och åkte mot Visby. Vi hade sparat Visby till sista dagen. Båten skulle gå 00:50 på natten så vi visste att vi skulle ha gott om tid att se oss omkring. Å visst hann vi se oss omkring, mer än väl. Jag tror vi vandrade Visby ringmur runt tre gånger samt kors och tvärs. En överraskning var att det pågick Singer/songwriter-festival i Almedalen hela dagen så dit gick mellan varven när vi inte orkade gå längre. Visby innanför ringmuren är något alldeles extra. Det synns att Gamla Stan i Stockholm och Visby innanför muren tillhör samma tidsepok men de är ändå så totalt olika. Visby består av en massa små hus med tillhörande trädgårdar medan Gamla Stan är en massa höghus. Det finns låga hus i Gamla stan också men det är träkåkar. I Visby är det stenhus. Så sött, så pittoreskt. Frampå kvällen fick vi veta att Göran Ringbom, han med paddan som vi aldrig hittade, skulle uppträda som sista artist i Almedalen. Vi tittade på solnedgången och sedan gick vi dit. Ringbom var där och Martin som ju inte är så blyg av sig, han pratar med alla, fick sig en pratstund om deras gemensamma intresse Citroën. Det visade sig att han kom ihåg att han, Göran, hade sett oss i senaste numret i Citroënklubbens tidning där vi är både omskrivna och fotograferade. Det var en liten incident med taket som hände precis när Miss Charleston var nybisiktad. Martin försökte taka av i farten men det gick inte så bra trots att han inte körde så fort. Efter spelningen sa vi hejdå till Ringbom och Gotland och åkte ombord på båten.

En otroligt vacker soluppgång välkomnade oss till fastlandet igen. Jag hade inte sovit mer än någon stund, Martin sov i princip hela tiden. Halv sex stod vi på gården. Än en gång har någon vandaliserat min brevlåda. Den här gånen sitter locket visserligen kvar men är brutet. Jag blir bara ledsen. Den här har suttit sedan 14 juni. Lämna min brevlåda ifred! Skyndsamt bar vi in packningen men sedan däckade vi och sov till klockan 10. Idag känner jag mig likadan som jag kände mig när jag jobbade natt och skulle gå av mitt skift för ledighet. Man sover inte så länge på morgonen för att kunna ställa om dygnet rätt igen. Det ska bli skönt att gå och lägga sig ikväll.

7 kommentarer:

Anna Stilla sa...

Välkommen hem!

När jag var på Gotland då gömde jag mig också i grottan för att vänta ut regnet. När jag kom ut då regnade det lika mycket och det skulle dröja länge innan bussen till Visby kom. Så jag bestämde mig för att följa strandlinjen och gå till Visby. Gud vad jag var blött då. Men ack vad nöjd.

Ska ni passera Eskilstuna något? Dino väntar bara för att få diskutera med Kadafi.

Kram
Anna

Mona sa...

Ja, vi passerar E-tuna på tisdag. Kan det passa mellan 12 och 13 tro?
Kram / Mona

Hanna sa...

Jo, om man besöker den grotta jag o L klättrade/simmade i på NZ så spelar det stor roll vad det är för väder utanför. Om det ösregnar stiger det redan midjedjupa vattnet på insidan och man typ drunknar. Ganska obra om jag får säga vad jag tycker ;)

Anna Stilla sa...

Det kan passa :)

Mona sa...

Hanna: Vi hade gummibåt så vi fick "typ" paddla istället. :-)
Kram / Mona

Anonym sa...

Tjo!

Vi har märkt att Martin och Mikael behöver nya pass innan Puerto Rico så det vore bra om ni kunde fixa det innan vi far (snarast möjligt).

/Åsa

Mona sa...

Åsa: Tack för den påminnelsen! Det hade jag ingen aaaning om, seriöst alltså.
Kram / Mona