Onixdagen

Klockan tio minuter över fem i morse hade jag ner en vas från spiselhyllan. Jag skulle släppa ut Simon och sedan sova vidare en timme till så jag hade inte ens tänt lampan. Där stod jag i mörkret med en trasig vas runt mina barfota fötter. Det var bara att försöka ta sig helskinnad till lampknappen och sedan hämta sopskyffeln. Hur ska denna dagen sluta, hann jag tänka. Dagen på jobbet flöt på bra. Jag gick lite tidigare bara för att jag inte skulle behöva stressa så mycket för att hinna göra det jag måste innan jag skulle iväg till kvällens klass i hudvård. Det hade jag ingenting för. Tåget var så pass försenat, 7 minuter, för att jag precis skulle missa anslutande buss. Det hjälper inte att svära men ibland måste man. Jag kom hem, tiden var knapp, jag lagade till en tallrik gröt bara för att det går väldigt fort. Så ringer telefonen. Det var min värdinna för kvällens förut nämnda klass. Tre av hennes gäster hade blivit sjuka. Snabbt bestämde vi att boka nytt datum men det blir inte förrän i januari. Nåja, jag behöver klasser då med. Nu i december blir det svårt tror jag. Då har folk annat för sig. Det är just så jag inte får tänka men som jag så lätt halkar in på. Jag har lovat mig själv att inte leva andras liv. Det är faktiskt upp till andra att bestämma om de har tid eller inte. Det är inte min avgörande. Som det sa i TV-programmet Hjärnkontoret: "Om man ingenting frågar så får man ingenting veta"