En fågel i handen

Min katt Simon tog en liten fågelunge. Martin såg det och räddade den. Han ropade ut mig så han kunde få in katten i huset medan jag tog hand om fågeln. Jag lyfte upp den. Den levde fortfarande. Jag försökte se om den var skadad men den verkade ha klarat sig bra. Men den var ju så liten. Å var fanns mamman? Han kunde inte flyga. Jag kunde känna de små hjärtslagen picka i händerna. Jag strök den över huvudet och talade mjukt till den i hopp om att den skulle lugna sig, förstå att jag inte ville den illa. Den slöt ögonen. Det såg ut som att den somnade. Jag gick till St Findus-skogen som ligger alldeles intill. Det lät som om mamman kunde finnas där. En vuxen fågel som såg ut att vara av samma sort kvttrade högt och ljudligt i ett träd några meter upp i luften strax utanför tomten. Jag satte ner den lilla ungen på marken och sedan gick jag därifrån för att inte störa. Simon fick inte gå ut på ett bra tag. Vad som hände sedan vet jag inte. Ibland är det bra att inte veta allt för mycket. Ibland är det bra att bara få tro att det gick bra.