Semesterlistan

Jag såg idag att listan för sommarsemestern satt uppsatt på anslagstavlan. Det kändes som ett slag i ansiktet att se den. Det blev så tydligt att jag om två veckor inte längre tillhör arbetsgruppen, inte längre är en i gänget. Det blev så tydligt att jag inte har en aning om jag får någon semester över huvudtaget i år. Eftersom jag är duktig på att trycka undan vad jag känner, egentligen, när det är jobbigt skojade jag genast till det med att jag tänkte skriva dit en extra rad med mitt namn och skriva i mars, april, maj... i rutorna. Sedan gick jag ner och åt lunch. Efter lunchen satte jag igång med att väga in prov till en ny analys. Där i min ensamhet vid vågen kom tankarna och känslan kring semesterlistan tillbaka. Då, när jag var ensam, gick det inte att hålla tillbaka vad jag kände. Tårarna började tyst att rinna fast jag inte ville. Tur som var var mina arbetskamrater på annat håll, upptagna med sitt. Jag ville inte att de skulle se. Jag försökte fortsätta jobba men tårarna bara fortsatte att rinna. Till slut gav jag upp, avslutade analysen och gick hem. Hemma väntade minsta sonen på att hans pappa skulle komma och hämta honom. Vi hjälptes åt att skotta snö. Det kändes bra. Älskade, älskade ungen min!