Upp till kamp

Det känns som att jag har fällt en bomb i dag. Jag är på väg att förlora mitt arbete. In i det längsta har jag väntat på att det ska lösa sig av sig självt. Idag kom min chef in och pratade med mig. Jag sa nog saker som hon inte riktigt ville höra. Lite lagtext om vad man som arbetsgivare får och inte får göra. Hon såg ut som att hon minst sagt blev tagen på sängen. Samtidigt ville jag ju inte att hon skulle känna sig alltför trängd. Det är ju inte henne jag är arg och besviken på, det är inte henne personligen jag ska bråka med. Det är hennes chef och kanske inte ens han utan hans chef som till syvende och sist kommer att få sista ordet. Jag har varit vikarie i snart tre år. När treårsperioden är till ända menar min arbetsgivare att de inte kan ha mig anställd längre eftersom de då är skyldiga att fastanställa mig. Den lag som kom till för arbetarens trygghet för att den anställda skulle slippa gå på vik år ut och år in håller nu alltså på att sparka ut mig i arbetslöshet. Med de orden uppsökte jag facket för att höra vad de kunde stå till tjänst med. Då fick jag reda på att det finns en annan lag som säger att om man varit anställd i 12 månader eller mer på samma företag äger man rätt till återanställning om det finns ett behov att anställa ny personal. Jag kan acceptera att jag får gå om det inte finns jobb, det är sånt som händer. Men anser de fortfarande att det finns arbetsutrymme nog att anställa en konsult från en rekryteringsfirma så tycker jag de beter sig vidrigt. Det är just det här det låter som att de tänkt göra, ta in en konsult istället för mig. Jag gillar inte att behöva slåss men tvingas jag till det så är jag inte rädd att ta striden. Jag tänker i alla fall inte ge mig utan en ordentlig prövning. Å fram tills dess kommer jag nog ha bestående fjärilar i magen.