Redo för sås?

Min minste son Martin har aldrig tyckt om sås, med undantag för chokladsås då. Han har suttit där med sin potatis eller rishög och ätit den torr. Det går väl men som den såsälskare jag är har jag svårt att förstå. Nåväl, häromdagen höll jag på att tro jag såg galet när minste sonen öste upp sås på tallriken. Olycksfall i arbetet tänkte jag och låtsades som att jag inte sett något. Idag har vi ätit kycklingfilé inlindad i parmaskinka i en sås av grädde, balsamvinäger, kycklingfond och vitlök. Till detta serverades ris. Jag frågade sonen som vanligt om han ville ha sås, skam den som ger sig. Dröm om min förvåning när han tackade ja. I hela hans snart 13-åriga liv har han aldrig ätit sås förutom i de barnmatsburkar jag serverade honom när han var bäbis. Kanske att han faktiskt börjar bli stor? Jag har aldrig tjatat på honom för sås klarar man sig utan rent näringsmässigt men jag vill ju för den skull inte att han ska gå miste om något gott.

Annars har jag jobbat som en liten iller idag. Det har gott i ett, i ett. Det är inte värre än att jag klarar av det men det är knappt jag hinner med att andas emellanåt. Sådana här dagar vill jag bara sjukna ner i soffan och göra ingenting. Men det får jag inte, jag måste förbereda mig för imorgon. Jag har lite frågor till Malin, min MK-teamleader, som jag måste formulera. Imorgon har jag ett viktigt och roligt telefonsamtal att ringa. Jag har haft en utlottning på presentkort på MK-produkter i en butik under en veckas tid. Idag har jag hämtat hem lotteriet och imorgon har jag nöjet att kontakta vinnarna. Jag har en 1:a, 2:a och 3:a. Tvåan kommer jag att träffa personligen imorgon och trean är förnärvarande bortrest. Så det blir ett samtal imorgon. Men innan jag ringer måste jag ha tag i Malin.