Ont i "bestämman"...

...har jag haft men nu är jag säker på att jag ska skippa konstutflykten i morgon. Det blir för stressigt att hinna göra i ordning till Julöppet och klassen på torsdag om jag även ska åka med på den. Jag kan gå ensam på utställningen en annan dag.

Jag har lagat Tortellinigratäng till middag idag. Det är gott. När jag hade ätit råkade jag av en händelse titta på bäst före-datumet på skinkan. Det skulle jag inte ha gjort. 19/11 stod det på paketet. Det var en vecka sedan. Jag har ringt till ICA och påpekat det och jag var välkommen dit så de fick ersätta mig. Ikväll kommer jag inte att gå dit men kanske imorgon, om jag inte blir sjuk förstås.

Så har jag äntligen läst ut Ranelids "Kniven i hjärtat". På baksidan lovordas den och beskrivs som ett mästerverk, Ranelid har gjort det igen och bla bla bla. Jag tycker den är rent ut sagt tråkig. En mer stillsam bok får man leta efter.

Mina barn är...

...inga småbarn längre. Deras mor har enligt deras ålder bara vuxna barn. Minsta grabben fyllde 18 år igår. Vi firade. Hans pappa hade hängt upp ballonger :-) dagen till ära. Min roll ändras väl inte nämnvärt så länge han bor hemma, jag kommer fortfarande att behövas ibland, men det känns ändå som att en milstolpe är passerad.

Idag står det städning på schemat. Klockan är redan snart halv 11 och jag har haft en lugn och skön morgon med både frukost och kaffe framför TV:n i min ensamhet. Fästmannen jobbar i helgen.

Jag lever i en ganska hektisk tid just nu. Det är mycket med Mary Kay. Först och främst har jag genomgått den största utmaningen jag fått av min Sales Director. I en månads tid har jag fått en liten uppgift av mer eller mindre svår karaktär. Jag slutförde samtliga uppgifter vilket har genererat en hel del jobb för mig den närmaste tiden. När man lägger samman det till allt annat som ska utföras och som jag vill göra så skulle jag kunna vara upptagen varenda kväll kommande vecka. Jag vet att det inte är hållbart i kombination med det heltidsjobb jag har och därför har jag strukit måndagkvällen då det är måndagsmöte med Mary Kay. På tisdag är det konstutflykt med konstföreningen. Den skulle jag också kunna stryka och gå på utställningen själv en annan gång. På onsdag är det julöppethus med Mary Kay på Gullmarsplan i Stockholm. På torsdag ska jag förhoppningsvis till Sala och hålla hudvårdsklass. Sedan kommer jag att vara trött.

Från det ena till det andra har jag länge undrat vad mina läsare utanför Sverige (enligt statistiken har jag läsare i både USA och Japan) tycker om min blogg. Efter förra inlägget kom en kommentar om att min blogg var så intressant och att personen hittade den information han/hon sökte. Kommentaren var skriven på engelska så den personen tycker säkert det finns en massa intressanta saker att läsa här :-) Skämt å sido tycker jag det är fult av bloggsopt.se att skicka ut sådana meddelanden för att ge bloggaren en falsk bild av att vara poppis. Jag skriver för min egen skull och vill någon läsa så är den välkommen. Jag började för att jag ville se hur det kändes att skriva offentligt, se om jag vågade. Det vet jag att jag gör nu. Så nu vill jag ge er alla (enligt statistiken) en uppmaning att faktiskt skriva något, anonymt eller inte, för besöksstatistiken som bloggspot.se tillhandahåller tror jag inte riktigt på. Visar det sig att jag har fel så är jag den första att be om ursäkt i nästa inlägg.

Jag läser och...

...läser. Den senaste tiden har jag inte kunnat vara utan bok. Det är jag i och för sig sällan men skillnaden nu mot förr är att jag drivs till att läsa till slutet. Förut har jag varit ganska nöjd med att helt enkelt läsa en bok. Några sidor när jag går och lägger mig. Å det har jag varit nöjd med. Jag har levt med mina böcker, lärt känna karaktärerna ganska bra. Det har inte varit så noga med att komma till slutet fort. Det gör jag ju så småningom i alla fall. Nu är mitt sätt att läsa annorlunda. Jag vill framåt. Kanske det beteendet speglar mitt liv som sådant. Förändring på gång? Ja, jag ser ett slut på mitt uppdrag att se till så mina barn har tak över huvudet. Det har varit så långt i framtiden att det helt enkelt inte har funnits. Snart, snart fyller min yngsta 18. Då ska han föreställa vuxen. Mitt uppdrag att se till så han har någonstans att bo sträcker sig givetvis fram till då han flyttar men som det låter nu så kommer han inte att dröja länge med det efter att han har gått ut skolan. Den äldre sonen ska givetvis också vara ute ur huset innan mitt uppdrag är slutfört men fixar han sig bara ett jobb som han kan försärja sig på så kommer inte det heller att dröja.

Sedan jag läste Infiltratören har jag läst Mons Kallentofts Vattenänglar. Det var ett märkligt språk i den boken. Poetiskt. Vackert. Ovanligt för att vara en deckarhistoria. I senaste numret av Sköna hem har de gjort ett reportage om honom. Han är konstintresserad och det blev jag inte alls förvånad över. Han uttrycker sig konstnärligt. Från början tyckte jag det var jobbigt att läsa hans text men ju mer jag läste desto mer gillade jag hans sätt att skriva. Han skriver på ett sätt som lämnar en bit till läsaren att känna in. Men får inte allt presenterat.

Just nu läser jag Ranelids Kniven i hjärtat. Jag har aldrig läst något av honom förut så det var med spänning jag öppnade den. Visst behärskar han språket men jag tycker inte att den för mig framåt i historien. Det verkar vara precis som när han pratar. Han säger mycket men leder det någon vart?

Har just läst...

...klart "Infiltratören" av Lasse Wierup. Det är en skrämmande skildring av polisens arbete, hur privatpersoner värvas för att infiltrera kriminella gäng och därigenom gillra fällor som slår igen. Att brottslingar åker fast tycker jag är bra men att de här personerna som med livet som insats gör polisens jobb och sedan dessutom blir dömda för det tycker jag är för bedrövligt. Dessutom blir deras identiteter röjda i rättegångar och då väntar inte bara dom i domstol utan även av de kriminella gäng de infiltrerat. Bokens huvudperson håller sig numera gömd utomlands med ny identitet. Han kan aldrig återvända till Sverige. Han blev sviken å det grövsta av sin uppdragsgivare som för att rädda sitt eget skinn for väldigt vårdslöst fram med sanningen i rätten. Det finns en sak jag tycker sämre om än andra och det är orättvisor. Det heter att "inför lagen är vi alla lika" men så var det tydligen inte. Läs den!

Ibland får vi...

...lov att låta livet bara stanna upp ett tag. Ett telefonsamtal, en röst jag inte hört på minst 25 år fast hon lät precis som vanligt. Hon ville bara ha telefonnumret till barnens pappa. Hon hade ett tråkigt besked sa hon. Jag anade. Eftersom det var hon som ringde och inte han det borde ha varit vid tråkiga nyheter så gällde nog beskedet honom.Fick precis reda på det. Han hade druknat. Från ena stunden till den andra ändras plötligt allt. Ett ögonblick står allting still. Det är hårt att behöva bli påmind så bryskt om att livets sköra tråd så lätt kan gå av. 

Mer eller mindre...

...förkyld har jag i helgen varit i Smedjebacken. Det var dop av lilla Nellie, Mats och Fridas dotter. Det var ett fint dop med en emellanåt improviserande präst, på gott och ont. Från början talade hon till oss som att vi var ett gäng barbarer som blivit insläpade i kyrkan. Efter akten bara försvann hon. Vi ville ha med henne på bild. Jag hittade henne i sakristian. Hon verkade förvånad. Det rök om dopvattnet och jag bad en tyst bön om att prästen inte skulle vara så frikostig med vattnet på den lillas huvud. Efter akten var det fika i församlingshuset och festföremålet vandrade från famn till famn. Jag fick äran att ta 4-generationsbilder samt kusinbilder. Senare på kvällen tittade jag och Martin på DVD. "Hotdog"med Johanna Sällström i huvudrollen. Den var bra men inte så bra att jag behöver se den igen.

Allt händer samtidigt!

Jag har blivit utvald till att vara den första som får lära mig ett helt nytt, elektroniskt sätt att analysera på i min arbetsgrupp. Sedan när jag har lärt mig så ska jag lära andra. Det var förra veckan vi satte igång med det. Då jag bara skulle jobba måndag, tisdag och onsdag så hann jag mest bara nosa på ytan. Torsdagmorgon åkte jag till Göteborg för att vara med på Mary Kayseminariet. Jag hade gott om tid när jag kom fram så jag tog en promenad till hotellet. Efter att ha checkat in och ställt upp väskan på rummet samt kollat in toaletten och utsikten gick jag till Scandinavium och registrerade mig och sedan gick jag tillbaka till hotellet för en stillsam och skön eftermiddag. På rummet möttes jag av en tallrik uppskuren frukt! Det hade inte jag beställt så jag väntade på att den som levererat den skulle komma och be om ursäkt och hämta den tillbaka. Mycket riktigt knackade det på dörren efter en stund men bara för att jag skulle få en påse med lyxchoklad också. Jag frågade om det verkligen var till mig. Hon som levererade sa ja. Vilken lyx! Jag undrar fortfarande vem som hade beställt det till mig.

På kvällen var det Awards Night med Edefors Area och då kom nästa överraskning. Jag blev tilldelead titeln Miss Go-Give och fick bli eskorterad  över scenen av min Sales Director Madeleine. På mitt första seminarium blev jag också tilldelad den titeln men då hade jag valt att inte vara med på areans awards night så då missade jag själva ceremonin. I år fick jag vara med.

Dagen därpå var det seminarium med stort S i dagarna två med seminariumets Awards Night däremellan. Det är så mycket glädje och förväntan, så många drömmar som firas för att de blivit sanna och så många nya drömmar som föds. Jag är fortfarande alldeles uppfylld av euforisk lycka.

På söndag när jag var hemma igen upptäckte jag via facebook att min vän Kristina Wallinder hade premiärsöndag på sin plantskola så dit åkte jag och kom naturligtvis inte hem tomhänt. Sedan när jag var hemma igen passade jag på att ta tag i ett löfte till mig själv att ta tag i det där med flåset. Det blev en springrunda runt kvarteret. Det får räcka så länge.

På måndag var det måndagsmöte med Mary Kay och jag hade förmånen att få ha Madeleine alldeles för mig själv. Vi gjorde plan för mig. Två dagar har gått och hittills håller jag den. Igår, tisdag hade vi gästkväll och jag hade med mig min arbetskompis My. Hon fick prova produkterna och lyssna till Christina Edefors, denna fantastiska kvinna. Det blev alldeles för sent hem men det var det värt.

Idag tog jag en ny springrunda efter jobbat, samma som förut och jag har ringt kund och bokat klass. Jag har varit sååå duktig!

Varför är det...

så svårt ibland? Hur jag än vänder mig har jag rumpan bak. Det känns som att jag håller på att köra över en arbetskamrat fast det inte är jag som är boven utan andra som bestämmer och som skötte den saken mindre snyggt. Det är jag som kommer i kläm. Ändå gör jag bara som jag blir tillsagd. Å att just jag är den som ska sköta rodret är rätt och riktigt. Det är bara det att en annan person felaktigt hade fått veta att det var hon som skulle göra det. Hon ser ledsen ut. Å jag får dåligt samvete.

Helgen kom och...

...gick. Den har varit innehållsrik. På fredagkväll bara dog vi i soffan framför TV:n. På lördag steg vi upp i tid och åkte in med bil till Stockholm. Fästmannen skulle hämta ut ytterligare en littografi av Bengt Lindström på Bukowskis. Han börjar bli stammis där. Efteråt tog vi oss ut till Djurgården och Rosendals Trädgård. Det var mitt önskemål om utflykt. Jag vet inte vad det är som är så fantastiskt med den trädgården men jag trivs fantastiskt bra där. Det är precis som att all växtenergi smittar av sig. Jag skulle så önska att jag kunde ägna min egen trädgård lite mer kärlek. Som läget är nu så måste man göra mycket på kort tid för det finns något som heter anställning som jag först och främst måste sköta. När jag kommer hem från jobbet ska det fixas mat och sedan är jag trött. I min drömtillvaro kan jag stiga upp, äta frukost i lugn och ro, jobba med trädgården ett par timmar och sedan jobba med det inkomstbringande jobbet. Det går inte ihop med verkligheten just nu.

Nå, vi tittade oss omkring på Rosendals och sedan fikade vi. Deras morotskaka är så fantastiskt god OCH dyr. Vi hittade faktiskt en avskild vrå att sitta i och fika. Jag tror inte de som var där ens tänkte på att det gick att sitta där. Jag verkligen älskar det stället. Kanske är det där som jag ska fira min 50-årsdag nästa år? Vi avslutade besöket med att gå i labyrinten. Det är egentligen en barnlabyrint för det går inte att gå vilse men Martin är barnsligt förtjust i labyrinter så vi gick där. Å visst tappade jag orienteringen fullständigt men ut kom vi. Fast lite fuskade :-)

Fyllda med ny energi åkte vi till Hanna och Magnus för att vara barnvakter till idag. De där barnen är så härliga att ha hand om. Är de bara mätta i magarna och torra i rumporna samt därtill har sovit som de bör så bara skrattar de och skiner som solen båda två. Vi blev åhörare till en livlig diskussion mellan dem i bästa "Com Hem-reklam-anda". Båda två somnade snällt på kvällen och har sovit hela natten så när som på Nora som inte riktigt orkade vällingen på kvällen och därför fick lite extra på natten.

Dessvärre sov jag inte så mycket så jag är ganska trött nu. Klockan är inte ens sju och jag känner mig redo för sängen.Jag ska kämpa i ett par timmar till och sedan ska jag sova.

Det är sent.

Så sent att det inte bara börjar bli dags att gå och lägga mig utan jag borde helt enkelt ligga i sängen redan. Jag gillar att vara uppe och skrota på kvällarna. Om det blir så mycket gjort vet jag inte men jag gillar det i alla fall. Jag tittar nästan aldrig på TV. Det är helgens nöje. När jag flyttade hemmifrån brydde jag mig inte om att skaffa TV. Det gick bra ändå. TV-apparaterna har mina fästmän sett till att hamnat i huset. Först barnens pappa och sedan fästmannen. Jag tror att de båda tycker det är viktigt att titta. Det blir annat gjort när man glömmer bort att man har TV. Man kan till exempel läsa böcker. Det har jag inte gjort idag. Jag fick sällskap både på väg till jobbet och på väg hem idag så det blev inget läsa alls. Å när jag kom hem gräddade jag pannkakor. Det tar sin tid. Fästmannen kan inte förstå att jag finner sådant nöje i att stå länge vid spisen. Det är något meditativt med att "röra i grytorna".

Det är kallare ute. Det märks att det är höst. Vinden blåser lite snålare. Än behövs inga strumpor i skorna men det är inte långt dit.

Idag är en speciell dag bland så många andra. Jag har blivit gammelfaster! Min systerson och hans sambo fick en pojke på förmiddagen. Jag fick reda på det nu ikväll. Kanske är det därför jag inte känner för att sova än. Livets underverk har knackat på dörren till mitt liv.

"Vindens Skugga" är...

...den bok jag senast läst. Den är skriven av en spansk författare som heter Carlos Ruiz Zafon. Boken utspelar sig i Barcelona runt mitten av förra seklet. En liten pojke följer med sin pappa till "De bortglömda böckernas gravkammare" och får därifrån med sig en bok som han omöjligt kan lägga ifrån sig innan han läst ut den. Han börjar forska i författaren till boken men det visar sig vara lika svårt att få tag i fler böcker som information om honom. Det är en historia rik på detaljer och läsaren får anstränga sig för att hålla isär handlingarna. Tillslika är den ett verbalt mästerverk och mycket vackert skriven. Läs den men se till så du har tid för det är en riktig tegelsten som är svår att lägga ifrån sig.

Bara för att jag läst boken med dess rika detaljer om Barcelona så vill jag gärna åka dit för att se om det går att uppleva boken på plats sådär som det går med Fogelströms Stockholmserie. Jag gick på litterär vandring på söder och såg husen och gränderna med nya ögon. Det skulle jag vilja se om det gick att göra i Barcelona också. Författaren är född i Barcelona så jag betvivlar inte ett ögonblick alla beskrivningar av gator och torg. Det känns nästan som att jag redan varit där.

Jag läser på min väg till och från jobbet. Den här boken var lite väl tung att ha som reselitteratur. Jag får hitta någonting tunnare härnäst. Jag har gjort upptäckten att jag klarar att läsa på bussen utan att må illa. Förr har jag varit hänvisad till tågen om jag velat läsa. Idag gick det inga tåg men jag hittade en buss som fick ta mig hem istället.

Det blev grillade kycklinglår, klyftpotatis, halomi, kall sås på gräddfil och sweet chili samt tomat och gurksallad till middag. "Grabbarna Grus" tyckte att vi åt fredagsmat och undrade om jag tappat tidsorienteringen. Ja, nästan. Jag jobbade ju igår. Därför känns det som tisdag redan fast det bara är måndag.

Så var ytterligare...

...en vecka till ända. Tiden går fort. Ändå är tiden alltid konstant. Det gäller att göra något vettigt av den. Med det menar jag inte att man måste fånflänga överallt. Den enda gången jag tycker att jag slösat bort en dag är när jag inte planderat något och inte heller fått något gjort. När jag inte kunnat njuta av att bara befinna mig. För även om man inte gör någonting är det bra om det är just det man var ute efter. Att göra ingenting är också att göra någonting.

Alla förra veckans arbetsdagar såg jag till att komma hem i tid och det var så skönt. Jag tyckte jag hade massor av tid här hemma som jag bara kunde njuta av. I torsdags kom fästmannen hit så vi fick en extrakväll tillsammans. I fredags åkte pojkarna med deras pappa till Askersund på släktträff. Då uppstod ett sådant där vakuum som så ofta blir när man har fullt upp och så helt plötsligt bara har sig själv att ta hand om. Att det bara är jag och fästmannen är väl en sak. Det är alltid bara vi när jag är hos honom eller när vi är på resa. Det som blev konstigt nu var att vi var ensamma HEMMA hos mig. Det är ovanligt. Tyvärr har jag ganska ebb i kassan nu efter sommarens alla utsvävningar så det fick bli billiga nöjen. Vi tog en tur med motorcykeln till Trosa och gick på en hustittarpromenad medan vi åt glass. Det finns så många fina hus i Trosa. Vi hittade både grosshandlarvillan och det stora, vräkiga, jättedyra huset som båda var till salu för några år sedan. Grosshandlarvillan var mindre än jag trodde den skulle vara medan det andra huset var enormt. Huuu, så mycket det skulle bli att städa!

Idag har jag jobbat några timmar för att så småningom kunna dryga ut bankkontot. Fram tills dess så får det bli lågbudget på allt.

Jag kom plötsligt...

...att tänka på att jag idag lagade samma mat till middag som för 23 år sedan. Det var nämligen dagen innan Hanna föddes och Erika, då 3 år och 3 månader gammal hjälpte mig att grädda pannkakor. Det var väldigt kul att ha henne med vid spisen. Med stor koncentration hällde hon smet i stekpannan och sedan hjälptes vi åt att vända pannkakan när den stekt färdigt på ena sidan. Jag vet att jag tänkte att "såhär ska det ju alltid vara".

Jösses, här byts...

...det utseende för varje gång jag är inne och ska skriva. Det var knappt jag lyckades lista ut hur jag loggade in Det blir visserligen inte så ofta men dessto mer förvånad blir jag ju när jag väl gör det. Jag har ingen aning om jag blev förkyld eller inte. Jag kände ju mig vissen när jag skrev sist. Däremot vet jag med säkerhet att jag blev förkyld så jag var tungen att vara hemma från jobbet i juni. Sommarförkylningar är besvärliga att bli av med och det krävdes semester för att jag skulle bli av med den. Mikael tog studenten i juni och har sedan dess mer eller mindre våndats över jobbsökande. Han har verkligen varit duktig i sommar i trädgården men det har nog blivit fint där på grund av att han inte riktigt tillbringat den tid han borde på arbetsförmedlingens hemsida. Det är inte lätt att sluta skolan. Alla brytpunkter i livet är mer eller mindre jobbiga att gå igenom, i alla fall innan man har bestämt sig för att acceptera att det är en brytpunkt.

Årets semester började med en rivstart då jag och Martin lekte tvillingföräldrar en hel helg. Det var kul men intensivt. Sedan åkte vi till Smedjebacken där det var bröllop helgen därpå. Tim och Emilia gifte sig och det var så vackert så intet öga var torrt. På väg från bröllopet hörde vi missljud från Miss Charleston. Dagen därpå fick vi komma till Borlänge för att undersköka henne. Vi trodde att vi skulle behöva lämna henne där över natten och behövde därför en följebil. Den fick jag vackert sätta mig bakom ratten och köra. Å jag som inte kört bil ensam på så många år och över huvudtaget aldrig så långt. Det gick bra och självförtroendet som bilförare höjdes en aning. Vi åkte till Järna igen där det skulle bli barndop helgen som kom. Efter mycket kakbak och städning av Hannas och Magnus hus vaknade vi till en strålande dag. Barnen blev döpta efter konstens alla regler och mottagningen i trädgården efteråt gick lysande. Sedan kunde min och Martins semester börja.

Vi tog båten från Kapellskär till Nådendal. Sedan bilade vi upp längs finska kusten och rundande Bottenhavet med stopp i Vasa, Kalix, Skellefteå och Kramfors. Hemma tog vi sedan bara lungt.

Första veckan avklarad på jobbet. Den blev lite onödigt långa dagar men jag ska föröska råda bot på det veckan som följer. Jag har ryckts med lite av Mikaels framfart i trädgården. Det är kul när det blir fint och jag har en plan för nästa sommar för ställen jag inte riktigt vetat vad jag ska göra med. Idag gör jag tappra förösk att få ordning inomhus istället. Det regnar! Jag hann precis rädda in tvätten som jag glömt bort att jag hängde ut igår. Det har regnat så mycket den här sommaren att det hör till ovanligheterna att det går att hänga tvätt ute.

Om nästan två timmar är det OS-final för herrarnas handboll. Jag såg Sverige vinna semifinalen med minsta möjliga marginal. Jag satt för en gångs skull och vrålade i TV-soffan. Det har aldrig hänt förr. Vi får väl se hur det går idag. Guld eller silver, det är frågan. Snart vet vi.

Ett år senare...

...sitter jag här igen med en plötslig lust att skriva. Jag var på ICA idag. Jag letade lämplig fisk till middagen. Skulle jag välja rödspättan för 134 kr/kg eller skulle jag ta den där sydasiatiska som jag inte kan uttala för 75 kr/kg. Det fick bli den senare och den var fullt ätbar. Men det var inte det jag ville förmedla. Bredvid fisken fanns det påsar med isbitar som såldes för 29,90 kr/kg. Jag var tvungen att titta en extra gång. Isbitar! Varför säljer man det? Går det överhuvudtaget att sälja? Uppenbarligen, för annars skulle inte ICA ha det i sin frysdisk. Vart är världen på väg?