söndag 17 augusti 2008

Det finns ingenting...

...som är så förgörande,
så förminskande av ens självkänsla
och så destruktivt som känslan av skam,
en blandad känsla av skuld och sorg.
Skyldig är jag för att jag sa det någon annan ville
att jag skulle säga,
för att civilkuraget svek mig.
Jag skulle ha sagt nej.
Jag förbannar mig själv för att jag inte protesterade högre.
En förlamning sprider sig sakta i kroppen,
apatin kommer krypande.
Aldrig mer ska jag vara budbärare åt vuxna människor.
Jag förtjänar inte att må så här illa.

6 kommentarer:

Ingalill sa...

Blir lite orolig när jag läser....... vad har hänt?

Är hemma och har semester..... skall följa Sara till skolstarten imorgon - 6:e klass minsann.

Hanna sa...

Men Mona!
Vad är det som har hänt? Jag blir ju orolig när jag läser sånthär!

Anonym sa...

Mona! Du är världens bästa och skall inte må så här! Du är bättre än så! Kramar från Annette och Conny

Anna Stilla sa...

Men lilla kära Mona!

Vad är det som har hänt?

Du förtjänar att må bäst. Kram.

Mona sa...

Tack mina kära vänner! Det känns så bra att veta att ni bryr er.
Kram / Mona

Ylva sa...

Hej kära syster! Åsa larmade om att något var fel när jag kom hem idag. Hon var jätteorolig och det blir jag med. Provade ringa dig ikväll men fick bara tag i Mikael. Bad honom hälsa dig men det kanske han glömde.