Min hjärna säger...

...mig att det är fredag imorgon. Men det är bara torsdag. Jag jobbade ju i söndags så idag var fjärde dagen. När man jobbat fjärde dagen brukar det vara torsdag. Men idag är bara onsdag. För en gångs skull är veckan för lång...

Jag åkte in till Södertälje och fikade med Hanna efter jobbet idag. Det var kul att träffa henne och prata lite. Vi borde fika oftare.

Jobb, jobb och...

...åter jobb. Trots att jag jobbade igår är vi fortfarande efter produktionsschemat. Mina analyser hade gått bra under natten och det var skönt att veta. Jag skojar inte när jag säger att jag jobbar från det jag kommer till dess jag går hem. Det går i ett i ett i ett. Det går liksom inte att stanna upp och tänka efter. Hela tiden jaga efter nästa grej som ska göras och känna att det tar för lång tid. Jag var tvungen gå iväg innan jag var klar med allt idag. Jag skulle träffa sönerna i Södertälje för vi skulle förnya deras pass. Halv fem hade jag stämt möte med deras pappa på polisstationen. Vi var där lite tidigare. Det brukar alltid vara alldeles fullt med folk när man ska ansöka om pass. Jag var förberedd att jag skulle få ringa till MK och säga att jag var sen, att de skulle börja utan mig. Inte en människa syntes till när vi steg in hos polisen, bara de som jobbade. Det var bara att gå rakt fram till disken och göra det vi skulle. Sönernas pappa kom och vi fyllde i alla uppgifter, visade våra legitimationer, korttagning, namnunderskrift, betalade och så var det klart. 20 minuter tog allt ihop. Sedan hade jag en timme att slå ihjäl innan det var dags för MK. Jag gick till biblioteket som jag knappt varit på sedan de flyttade. En bok om trädgårdsarbete hade jag tänkt mig att kika i en stund men hittade en om ljusstöpning istället. Den var jätteintressant. Precis en sådan behöver jag ha om jag ska stöpa ljus själv hemma. Det har jag varit sugen på länge men inte riktigt kommit mig för. Vips hade timmen gått. Jag fick till och med skynda mig för att inte bli sen. Så det kan gå. I det mest oväntade stunder hittar man små guldkorn.

Ibland är det...

...så himla bra att ha två tonårsgrabbar utan botten i huset. Jag fick i brevlådan, den med texten "ingen reklam" på, ett adresserat rekalmutskick från någon receptklubb med samlarkort som var så vanligt på 70- och 80-talet. Jag blev till och med lite nostalgisk. Just den här klubben hade specialiserat sig på bakverk och på ett av korten fanns Pavlova från Nya Zeeland. Att de kallade den "från Nya Zeeland" var nog enbart för att den var garnerad med kiwi. Den var jättegod! Jag åt så jag mådde illa. Det var ändå jättemycket kvar av den. Idag när jag kom hem från jobbet, ja jag har jobbat extra, var det inte en fullt lika stor bit kvar. Å jag kan inte tänka mig att fästmannen var så försigkommen att det var han som hade ätit en så stor bit när han kom hem från att ha skjutsat mig till jobbet i morse. Alltså återstår sönerna som skäligen misstänkta. Tur att någon orkade förbarma sig över den för det är syndigt att låta något så gott stå och bli dåligt i kylskåpet.

Kan du inte...

...läsa? har jag lust att fråga min brevbärare. Jag har på min brevlåda satt en remsa med texten INGEN REKLAM. För en tid sedan ledsnade jag helt enkelt på att få en massa papper i brevlådan som jag ändå inte läser. Det är helt otroligt vad lite jag har i den lådan nuförtiden, till idag. Där låg "Svepet", postens egna reklamutdelning. Jag funderar allvarligt på att posta "Svepet" i närmsta gula brevlåda. Eller ska jag välja den blå lokallådan istället? Vad tycker ni?

Jag har fått ett pris av Hanna. En hög med guldtackor! Det har jag fått för att jag "skrämde skiten" ur henne och en massa andra läsare med min nattsvarta poesi. Det är inte första gången jag gör det. Min lärare på komvux i svenska bad oss skriva "helvetesdikter". Jag tänkte länge men till slut skrev jag om hustrumisshandel. Det gjorde jag så bra att min lärare skrev en halv A4 som kommentar och tittade allvarligt på mig när hon lämnade tillbaka den till mig. Sedan fick jag en orolig fråga om det var mina egna upplevelser jag skrivit om. Det var det INTE! Det märkliga var att den dikten "skrev sig själv". Jag bara höll i pennan. Den var lång den dikten. Jag minns att jag undrade hur och när den skulle ta slut. Den här gången kändes det också som att dikten skrev sig själv med den skillnaden att jag slog an knapparna på tangentbordet. Det är en märklig känsla men onekligen verkar det som att jag skriver bäst då när det känns som att jag bara är ett verktyg.

Imorgon har jag...

...ingen matlåda att ta med till jobbet. Jag brukar ta med resterna från middagen till lunch dagen därpå. Idag åt vi upp allt. Jag trodde faktiskt att fyra laxbitar skulle räcka till oss tre och en bli över till imorgon. Så blev det inte. Jag glömde bort att jag har två tonårssöner utan botten. Jag får handla en macka istället. Å fast vi åt upp allt som fanns så är vi hungriga igen. Hårdrockarsonen har precis varit och gjort sig en toast och en jättekopp choklad. Min mage vill också ha något innan den går och lägger sig.

Vem är jag...

...att gnälla när det finns de som har det så mycket värre? Svält, krig, naturkatastrofer. Jag har tak över huvudet, ett jobb att gå till, underbara vänner, en fästman som älskar mig och fyra barn som alla fortfarande är vid liv. Jag ska bara vara glad och tacksam.

Lugnet sänker sig...

...över min själ när jag får tillfälle att skriva av mig. Det var vad jag gjorde igår. Å vilka reaktioner! Tack mina kära vänner för att ni bryr er om! Hela helgen ältade jag, från lördagmorgon till söndag kväll. När något i mina tankar bara vägrar att ge sig, vägrar att lämna mitt huvud, så brukar det hjälpa att skriva av mig det. Orden liksom fastnar på pappret och där stannar de.

Tur att jag i helgen hade fästmannens axel att gråta mot. Allt blev så fel. Å jag kunde ha gjort så annorlunda. Det blev kaos i mitt huvud helt enkelt. Precis samma känsla som jag hade när jag tvärnitade framför den berömda väggen. Det var skrämmande. Idag känns det betydligt bättre.

Igår vaknade jag med nackspärr. Det krävdes fästmannamassage, iprensalva och 50 mg voltaren innan det började släppa. Även nackspärren är bättre idag om än inte helt bra. Det skulle varit bra att ha fästmannens händer på mina axlar och nacke idag med.

Det finns ingenting...

...som är så förgörande,
så förminskande av ens självkänsla
och så destruktivt som känslan av skam,
en blandad känsla av skuld och sorg.
Skyldig är jag för att jag sa det någon annan ville
att jag skulle säga,
för att civilkuraget svek mig.
Jag skulle ha sagt nej.
Jag förbannar mig själv för att jag inte protesterade högre.
En förlamning sprider sig sakta i kroppen,
apatin kommer krypande.
Aldrig mer ska jag vara budbärare åt vuxna människor.
Jag förtjänar inte att må så här illa.

Så har en hel...

...vecka gått utan att jag bloggat någonting. Jaja, det blir så ibland. Detta har hänt:

Jobbet: fabriken har kommit igång på allvar fast de flesta semesterfirade inte är tillbaka. Det innebär att vi nästan drunknat i jobb och jag har i min iver och plikttrogenhet jobbat alldeles för mycket. Det i sin tur har resulterat i att jag inte orkat göra någonting här hemma.

Fritiden: Jag har varit kattvakt till en underbar liten kisse som heter Muffins. Hennes matte är i skärgården och semestrar. Jag träffade Hanna på en fika på onsdagseftermiddagen. Det var som vanligt kul att träffa henne. Hon har börjat nytt jobb så det var kul att höra om och så fick jag en present av henne, ett hjälpmedel för oss (mig) som inte kan äta med pinnar. Det ska bli spännande att se om det fungerar. På torsdag kom fästmannen hit så jag fick någonting att luta min utarbetade panna mot. På fredag sa jag bara pust och satt i soffan och stickade. Lördag var en kul dag. Jag och fästmannen var på Solvalla för att spela upp vinsten från förra veckan. Vädergubbarna hade spått regn. Vädret var fint, varmt och tidvis soligt. Det började inte så bra. I de tre första loppen förlorade jag min insats men sedan vann jag. Det slutade med att jag hade spelat "gratis" och till och med gått med vinst. Det har aldrig förut hänt när jag varit på en travbana. Utan att skryta måste jag klappa mig själv för bröstet och utropa ett HURRA vad jag är bra! Jag hade en strategi, följde den och den höll.

Idag har jag stickat klart mitt senaste stickprojekt, ett par vantar. De ser ut så här.

Nu har jag både mössa, vantar och halsduk. Det är inte utan att jag börjar längta till vintern

Det regnar...

...lite grann här i Järna i kväll. Å så blåser det lite. Kontrasterna mot förra veckan är enorma. Jag mötte hårdrockarsonen i Södertälje idag efter jobbet för han ville klippa sig. Jag måste verkligen rekommendera Frisörgänget på Nygatan. Jag har klippt mig där två gånger och jag tog med Mikael, den större sonen, dit förra lördagen och han blev jättenöjd. Till och med hans lillebror blev nöjd med storebrors frisyr och ville klippa sig där med. Jag sa när vi gick till tåget att jag tyckte vi skulle skynda oss hem för jag hade hört att det var oväder i Norrköping som var på väg norrut. Vi hann precis kliva av tåget så började regnet. Jag skulle handla och sedan se till min förra grannes katt innan jag fick komma hem. Paraplyet glömde vi hos dottern i lördags när vi var på middag så det var bara att bege sig ut i regnet och se glad ut. Jag skyndade mig så gott jag kunde till ICA och vad fick jag se där. Jo, de saluför paraplyer! Jag har aldrig blivit så glad över att hitta ett paraply i en butik. Det blev ett impulsköp. Ett litet svart som ryms i väskan ihopfällt är nu i min ägo. Det ska följa mig i ur och skur för större är det inte. Det är skönt att vara inne när det är sådant busväder utanför. Katten Simon ville gå ut ändå. Muffins, förra grannens katt, fick lov att stanna inne.

Nu har min...

...lille son, 13 snart 14 år kommit hem från Tyskland och Wacken, en hårdrockfestival som varat i dagarna tre plus bilresa fram och tillbaka. Han har varit borta i fem dygn och det är så skönt att han är hemma igen. Pojkarna hade haft väldigt kul. Världen krymper. När jag var liten fick jag inte ens åka till Luleå 8 mil söderut för att se på ABBA. Nu har min yngste son varit i ett helt annat land för att uppleva hårdrock.

Själv har jag tillbringat dagen hos min gamla skolkompis Lisa och hennes familj. Det var så roligt att äntligen få träffa lilla Ellen. Tyvärr behagade kamerans batterier vara totalt döda så det blev inga kort tagna. Vi har gått en LÅNG promenad på Järvafältet och sedan åt vi lunch. Efter var det dags att åka hem.

Det var jättefint väder så länge som vi var i Akalla. När vi åkte hemmåt mot Södertälje drog molnen ihop sig. Väl hemma brakade ovädret lös. Det har åskat och regnat alldeles förskräckligt mycket, i omgångar. Pojkarna har hjälpt mig att koppla ur och i sladdar och datorer allmedan jag har räknat sekunderna mellan blixtar och åskknall för att veta hur långt bort den är. Nu har det äntligen lugnat sig. Jag undrar just hur det gick på Cornelisdagen. Det har aldrig regnat på den förut. Hur som helst så vet jag att årets pristagare till stipendiet blev Rikard Wollf. Å ja, jag tycker att han är en värdig vinnare. Det hade varit kul att se honom uppträda.

Hurra vad jag...

...är bra!!! Jag har lyckats tippa sju rätt på V75! Vi brukar spela på hästar jag och fästmannen och betalar varannan gång. Kan vi inte tillbringa helgen tillsammans så är det den vars tur det är att betala som tippar ihop ett system själv. Det blir för tungrott att sitta och kompromissa i telefonen. Den här helgen var det min tur att betala och följdakligen mitt ansvar att sätta ihop ett system. Det blev inte jättemycket pengar men sju rätt är sju rätt så det gör inte så mycket. Det är tillräckligt mycket att spela för på Solvalla nästa helg utan att för den skull tappa huvudet.

Det är bara att konstatera att det varit en lyckad vecka för både fästmannen och jag. Han har fått reda på att han är en blivande farfar. Nej, jag kommer inte att bli plastfarmor så tänkt inte ens tanken. Jag tänker vänta med barnbarn några år till om jag får bestämma.

Förutom att vinna på travet har jag varit ute på andra äventyr idag. Om man nu kan kalla det äventyr. Ja, jag tycker faktiskt man kan det när man ska ta sig med SL någonstans man inte har åkt förut. Dels åker bussarna så mycket kringelkrokar och omvägar så även om man har varit i området har man garanterat inte varit just där bussen kör, dels så har man aldrig några garantier att komma fram i rätt tid. Det gjorde vi inte idag heller. Yngsta dottern bjöd på middag och som tack för det (eller när jag ändå var där) tittade jag på hennes symaskin som hon trodde var trasig. Den är inte trasig men det är någon inställning som jag inte heller får till. Jag har andra vänner som är mer bevandrade i hanteringen av symaskiner så jag bad att de skulle ta med den nästa gång de kommer hit. Ja, det var väl ungefär dagens händelser i regnet.

Ett välgörande regn...

...har precis fallit i ganska stora mängder på kort tid. Det åskade något alldeles förskräckligt och naturligtvis gjorde jag hela huset "sladdlöst". Sedan satt jag i vardagsrummet i godan ro och stickade medan jag lyssnade på dunder och brak utanför.

Tack och lov är första veckans arbete slut. Det har varit jättesegt, instrument har krånglat vi har saknat kompetent personal till vissa analyser. Jag kan visserligen klara av en gaskromatograf men har tappat behörigheten eftersom jag inte fått åta mig den analysen alls sedan jag började ute på Gärtuna. I Snäckviken, där jag ska börja till hösten, tror de säkert att de får tillbaka en fullfjädrad analytiker som bara har att sätta igång. Det blir till att köra om analyskörkortet för min del. Men det ska väl i och för sig vara en enkel match.

Igår beställde jag seminariebiljett till Mary Kay-eventet i höst. Det var sista dagen att köpa den och få en numrerad plats. Jag kommer att komma dit med andan i halsen så det känns bra att ha en plats förbokad. Idag bokade jag hotelrum. Tänk, jag ska bo på hotell alldeles själv! Det har aldrig hänt förut. Å det känns enormt lyxigt. Nå, vi får väl se om det är någon som inte har tak över huvudet i slutändan. Jag kommer inte att tacka nej till att få dela på kostnaden. Det bästa av allt med att bo på hotell är frukosten. Å på just det här hotellet stod det STOR frukost. Jag vet inte riktigt vad det innebär för jag tycker vanliga hotellfrukostar brukar vara stora.

Imorse fick jag hjärtat i halsgropen när jag kom upp från mitt rum. Ytterdörren stod på glänt!!! Var jag så trött igårkväll att jag hade glömt att både stänga och låsa? Tydligen för inget är borta. Plånböcker, nycklar och fordon var kvar så det måste helt enkelt varit jag som var disträ. Ikväll ska jag kolla en gång extra.