Å så en sak till...

...som jag glömde att skriva om. Jag deltar i en enkät just nu som handlar om kaffe. Därför har jag fått ett halvt kg kaffe hemskickat samt ett därtill hörande frågeformulär. Kaffet anlände i torsdags men idag har jag smakat det. Jag läste också igenom frågorna och då blev jag lite förbryllad. Jag tycker frågorna kunde ha reducerats till en tredjedel i antal för det som frågas efter är samma sak i tre olika frågor. Jag kanske har fel men i så fall, kan någon kunnig människa i statistik, tex Ulla, redogöra skillnaden mellan 1. hur mycket arom jag tycker det färdiga kaffet i koppen har, 2. vad jag tycker om aromen på det färdiga kaffet, 3. vilken min uppfattning av aromen på kaffet är? eller 1. uppfattningen om hur fyllig smaken är? 2. vad jag tycker om fylligheten i smaken 3. vilken min uppfattning om fylligheten i smaken är? Så där fortsätter det med både styrkan, bitterheten och eftersmaken för att sedan avslutas med 20 st sammanfattande frågor. Det hade räckt med dem. Folk är nog inte så himla noga, tror jag, att man upptäcker den minimala skillnad det faktiskt är på frågorna. När det finns risk för feltolkningar i de enskilda bedömningarna är frågorna meningslösa, enligt min uppfattning :-)

Först och främst en...

...dementi. Det tar bara 26 minuter för mig att åka till jobbet om jag tar tidiga morgonbussen. Nu tänker jag låta bli den på några veckor för jag har SEMESTER. Redan på torsdagkväll befann jag mig i Smedjebacken. Martin hämtade mig och det blev premiärtur på motorcykeln för i år. Vi inledde min semester med att gå på 20-årskalas. Martins äldsta son Tims flickvän Emilia fyllde år. Det var trevligt att träffa dem och alla deras djur. Efter ett tag visade det sig att jag hade haft en kameleont hängande i gardinen strax ovanför mitt huvud där jag suttit i deras soffa. Jaja, sånt råkar man bara ut för hos Tim och Emilia.

På midsommarafton åkte vi till Conny och Annette i Granbergsdal utanför Karlskoga. De flyttade dit förra sommaren och jag må då säga att de fått tag i paradiset. Gillar man landet och har hästar så kan man helt enkelt inte bo bättre. Å vilket hus sedan! Stort och ljust och luftigt och med ett helt stort rum som pyssel- och syateljé. Å inte nog med det, ett stort härligt kök. Som den köksmänniska jag är så är ett rejält kök betydligt viktigare för mig än ett vardagsrum. Det var lite blåsigt väder så vi fick lov att äta inomhus men det traditionella kubbspelet blev i alla fall av lite senare på kvällen.

Idag har vi åkt hem till Järna. Några mil härifrån upptäckte vi att vi inte hade någon högerblinkers på våran miss Charleston. I detta nu sliter Martin i sitt anletes svett för att åtgärda felet. På måndag ska vi åka till Gotland och då vill vi ha henne med.

Under över...

...alla under! Det går en buss från Södertälje syd kl 06:25 som tar mig hela vägen fram till Gärtuna. Det innebär att jag på 31 minuter kan ta mig från Järna station till jobbet. På vintern avgår samma buss samma tid som tåget från Järna så det kan jag omöjligt hinna med.

Tekniken ville inte riktigt fungera på jobbet idag. Inget telefonnät hade vi. I displayen på våra bärbara telefoner stod det från början att vi hade "gått för dagen" allesammans. En del missförstånd uppstod som när jag gick iväg på fikamöte med min konsultchef. Min gruppchef hade tydligen sökt mig under tiden. Han fick väl ringa mig på sin privata mobiltelefon kan jag tro. Telefonrösten meddelande att jag hade "gått för dagen" och då kan jag tänka mig att han blev lite fundersam. Klockan var nio på morgonen ska väl tilläggas. Det är förvisso ganska skönt att vara oanträffbar men kanske inte hela dagen på arbetet.

På eftermiddagen när det började bli dags att gå hem och det inte fanns mer att ta sig för blev det mörkt och tyst. Vi hade strömavbrott. Precis ALLA påbörjade analyser förstördes. En hel dags arbete gick förlorat. Dessutom hade jag ett litet meningsutbyte med en av de biträdande gruppcheferna som ville att jag skulle sätta mig på provmottagningen. Jag sitter gärna där men under förutsättning att jag har fått en introduktion. En sådan intro har ingen fått efter att vi flyttade sammans med de andra grupperna. Med alltmer slimmade grupper och alltmer slimmad instrumentuppsättning blir vi mer och mer sårbara. Det fungerar så länge ingen blir sjuk, har semester eller är hemma för vård av barn. Sätt det i kombination med att vi behöver precis alla instrument vi har tillgängliga, hela tiden. Går något sönder så har vi kaos på en gång. Är det det här som kallas LEAN?

Jag har avslutat dagen med att städa och lyssna på underbara Helen Sjöholm och Tommy Körberg i samarbete med BAO. Nu ska jag snart sova.

Idag har jag rest...

...Järna-Arlanda tur och retur. Det tog sina modiga 6 timmar väntetiden på Arlanda inräknad. Grabbarna Grus dvs mina söner har åkt till moster med familj på sommarlovsferie. De är så duktiga och så vana vid flygplatsrutinerna att jag gott och väl skulle kunna skicka iväg dem ensamma. Men som de flesta andra mammor ville jag vara med och vinka av dem. Så kom det sig att jag bara jobbade halv dag. Väderleken har varit varierande med hela spektrat från sol och varmt till spöregn. Det är lokala skurar som kommer. De är snabbt övergående. På tåget hem ägnade jag mig åt boken, "Den jag aldrig var", som snart är utläst. Den är fortfarande märklig och jag undrar hur den slutar.

Nu har ungdjävlarna varit...

...framme igen! Jag började året med att skriva om min söndersprängda brevlåda. Imorse, eller mitt på dagen, när jag och fästmannen backade ut från uppfarten upptäckte vi att brevlådan saknade lock. Någon hade brutit bort det. Min fina nya brevlåda! Vem gör en sådan sak om inte skolavslutningsfestande ungdomar? Det är så ynkligt och så fruktansvärt ovuxet. Min brevlåda är i plåt så den personen måste ha tagit i ordentligt. Jag blir så less! Flera gånger tidigare har jag varit tvungen att köpa ny på grund av vandaler. Inte ens den fjärde brevlådan fick sitta kvar. Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle behöva montera ner den bara för att det var skolavslutning. I påskas fick den bo i garaget men nu fick den hänga kvar. Vad gör man? Måste jag skaffa postbox istället?

Vi åkte iväg till Södertälje där Martin köpte lite kläder på Dressman och jag handlade ett par skor på Din Sko. Jag kom ihåg att jag hade 300 i Rikspresentkort i plånboken så jag fick användning för 250 kr av dessa. Tack Telia! Vi åkte vidare till Biltema i Alby. Där skulle vi inhandla en prylficka att montera på baksidan av baksätet på Miss Charleston. Den kostade 49,90 kr så jag lämnade glatt fram det återstående presentkortet på 50 kr. Men tji det gick inte. Biltema tar nämligen inte Rikspresentkort. Jag blev grymt snopen. Martin fick betala istället.

På väg hem ringde Erika. Hon och pojkvännen Mats är på besök i Järna hos pappa Tomas. De ville komma och fika. De hade Hanna och Magnus med sig visade det sig så vi blev riktigt många runt köksbordet. Hanna ville upp och titta på en sak på vinden. Magnus följde med upp. Han sa diplomatiskt att han inte hade sett något liknande förut och det var inte i positiv bemärkelse han sa det... Jag vet att jag borde gjort något åt taket för många år sedan men vad gör man när pengarna inte finns? De gånger pengar finns så rinner de undan fort som attans. Mikael behöver nya glasögon. Dessa kommer att kosta ca 5500 kr å så har vi semester nu och det är inte heller gratis även om vi försökt hålla kostnaden nere i år.

Något som jag faktiskt inte kan låta bli att le åt nu när jag vet att jag ska byta arbetsplats är att jag igår fick reda på vem som kommer att byta ut mig när det är dags. Han kom på besök igår och vi fick en liten pratstund. Det var väl den enda person jag tyckte att min arbetsgrupp INTE gjort sig förtjänt av. Jag vet att min chef är bakbunden, att han inte FÅR behålla mig och att han gärna skulle göra det om det bara gick. Å andra sidan är han den enda som kan lobba för mig uppåt. Istället kommer de få dit en med betydligt mindre kapacitet än jag. Det kommer faktiskt att bli lite kul.

Vi lever i en...

...föränderlig värld. Idag fick jag reda på att konsultens vardag hunnit ikapp mig. När man jobbar som konsult får man vara beredd på att snabbt anpassa sig till nya arbetsplatser. Jag har varit förskonad ända till idag. Ändå är den förändring som kommer mildare än vad jag kunde förväntat mig. Till hösten får jag inte längre vara kvar där jag är nu. Oavsett jag vill det eller inte måste jag till en nygammal arbetsplats. Ny för att en del, ganska många, förändringar har skett sedan jag slutade och gammal för att jag har jobbat där i tre år. Det var därifrån man sparkade ut mig när man inte längre kunde ha mig kvar som vikarie. Nu ska jag tillbaka som konsult. I det här läget känns det helt enkelt väldigt bra att ha Mary Kay i ryggen. Samtidigt känns det som ett psykologiskt intressant experiment. I sådana lägen kan jag ställa mig utanför mig själv och betrakta, precis som om jag var på studiebesök. Skulle jag i det läget finna det ohälsosamt ur psykologisk synvinkel att vara där så får jag helt enkelt säga åt mig själv att gå därifrån innan jag hinner leverera några sarkastiska kommentarer. Det är tur att mina gamla arbetskamrater finns kvar. Dem trivdes jag alltid med. När jag slutade var det unison uppslutning i fikarummet. ALLA var där. Jag vet att ingen ville att jag skulle sluta. Utifrån den synvinkeln blir läget mer positivt. Det ska bli kul att träffa de som är kvar, allesammans. Om jag ska se det positivt helt igenom så känner jag mig mer eller mindre head hunted. En ny känsla av att vara behövd, viktig och eftertraktad infinner sig.

När jag läser vad jag skrivit inser jag att ovanstående stycke är jag i ett nötskal. Jag hittar något positivt i det som i första anblicken är negativt. Mycket få saker är alltigenom negativa. Saker har allt som oftast två sidor. Om det så bara är lite, lite lite som är positivt så brukar jag hitta just detta lilla och så blir det negativa mer uthärdligt. I detta nu ser jag faktiskt fram emot hösten. Det ska bli kul!

Så var jag åter...

...hemma igen. En helg går så fort. Nu fick jag ett par dagar till och det är jag glad för. Det är fortfarande varmt. Bussresan till Stockholm gick bra. Tjejen som satt bredvid mig hade godheten att sätta på även min ventilation. Jag brukar sällan ha ventilationen på för då blåser det rakt på och det är skönt i ungefär en minut sedan blir jag iskall. In i det längsta försökte jag härda ut. Min sätesgranne hade mer kläder på sig än jag så hon ville hog ha båda ventilationerna på. Till slut kände jag att förkylningen var på väg om jag inte stängde av min så då gjorde jag det.

På tåget från Stockholm var det varmt. Där fanns inga ventilationsreglage att öppna. Fram kom jag och hemma är jag nu. En titt i kylskåp och skafferi samt min hungriga mage jagade iväg mig till ICA. Det brukar vara svårt att handla lagom när man är hungrig. Så inte denna gång. Det var så utplockat på hyllorna så jag undrade om där varit inbrott. Visserligen är det söndag men SÅ tomt brukar det inte vara. Jag fick i alla fall ihop till lite spagetti med bacon och creme fraish smaksatt med tomat och basilika.

Här hemma var det härligt att sitta på trappan och läsa efter middagen. Just nu heter boken "Den jag aldrig var" av Maj-Gull Axelsson. Det är en märklig bok som kräver sin läsare. Från början är den väldigt rörig med många parallella handlingar både i tid och rum. När man fått ordning på handlingarna så är den riktigt bra men det kräver att man kommit en bit på väg. Således är det egentligen inte en bok som passar mig. Jag läser sällan stora sjok på en gång utan ett par sidor varje kväll. Nu har jag haft möjlighet att sitta lite längre och nu driver den mig bara vidare.