Jag väntar på...

...på mina pojkar. De är på väg hem från mormor och morfar. För första gången någonsin ska de ta sig hem själva från Arlanda. Ok, de är stora nu och jag vet att de klara av det. Men ändå. Jag som av somliga i min bekantskapskrets brukar få heta coola mamman just för att jag inte brukar oroa mig har lite pirr i magen just nu. De borde ha kommit med tåget som skulle komma in strax efter 20. Jag har varken hört tåg eller sett pojkar. På störningsinfon på SL:s hemsida står det att det är förseningar på Gnestalinjen. Tack och lov att Internet finns. Å jo, de har mobiltelefon med men den är avslagen.

När jag var liten fanns inga mobiltelefoner. När man åkte bort var man borta till man kom hem. Då fanns mycket nytt att både berätta och att lyssna till. Idag är alla tillgängliga dygnet runt, på gott och ont. Just nu tycker jag det är av ondo att jag inte kan nå dem via mobiltelefonen.

Min stegräknare spelade...

...mig ett spratt i morse. Syftet med stegräknaren var att jag var nyfiken på hur mycket jag rör på mig per dag. Jag bestämde mig för att leva precis som vanligt dvs gå när jag brukar gå och åka buss när jag brukar åka buss. Att tex gå från Södertälje C till min arbetsplats när jag kan åka buss är alltså fusk om jag gör det i syfte att få fler steg registrerade. Vanligtvis blir jag irriterad när bussen inte väntar in tåget men det blev jag inte i morse. Jag traskade i väg. Varmt och skönt var det ute och jag gladde mig åt att jag fått en chans att öka på stegsnittet utan att fuska. När jag kom till jobbet var jag jättenyfiken på vad siffrorna skulle visa. Dröm om min förvåning när mätaren visade 157! Det är ju mindre än vad jag går här hemma på morgonen. Det fanns ingen annan orsak än att stegräknaren inte hade vaknat. Efter att ha kontrollerat att den inte var trasig hängde jag den på mig och gick och jobbade. I eftermiddags när jag slutade fick jag faktiskt lov att för statistikens skull kontrollera hur många steg det är mellan jobbet och hemma exklusive tågsträckan. Det blev 3260 st.

Min gräsmatta ser...

...ut som sju sorger och åtta bedrövelser. Idag tog jag tillfället i akt och frågade arbetskamrat Annika hur jag ska göra för att få en lika fin gräsmatta som hon har. Å jo, jag fick veta. Men vilket företag! Förutom gödsel som ju är en självklarhet skulle jag mossbekämpa, ogräsbekämpa (det finns visst medel för båda två), vertikalskära och topdressa och Gud vet allt. Jag var tvungen att fråga vad vertikalskära var för något. Det hade jag aldrig någonsin hört förut. Det gjorde man med en maskin som var dyr att hyra. När jag kom hem tog jag ut gräsklipparen (Annika talade om att man ska klippa gräset två gånger i veckan). Det har regnat mycket på sista veckorna. Det har inte gått att klippa alls. Det märktes. Gräset var jättelångt och det var bitvis lite besvärligt att ta sig fram. Bättre blev det men tills dess att den är fin är vägen lång att vandra.

Jag tog tag i räkningarna. Den här månaden går ihop den med. Å så la jag en order på MK, äntligen. Det borde jag ha gjort för två veckor sedan. Nå, bättre sent än aldrig. Jag har påbörjat min utmaning till mig själv. Det är spännande att se vart jag hamnar.

I tron att...

...jag sett till så att katten Simon har mat under dagarna, jag har ställt en skål mat utomhus på morgonen när jag gått till jobbet, så har jag nog sett till så en liten igelkott har sluppit vara hungrig. Ikväll när jag kom hem slank den in under trappan där jag ställt skålen. Å skålen var tom kan jag väl tillägga. Teoretiskt kan ju faktiskt maten ha hamnat i rätt mage men eftersom små kottar tycker om kattmat så kan den mycket väl ha hamnat där. Nåväl, jag har så gärna en liten kotte på tomten. Här finns mycket mums filibabba för en sådan. Om jag inte är helt felinformerad tycker igelkottar om sniglar och sådana har jag gott om.

Ikväll har det varit terminsavslut på MK. Det är alltid lika trevligt att träffa de andra och jag fick mig själv att anta en helt vansinnig utmaning alldeles för mig själv utan att säga det högt. Jag har fram till årsskiftet på mig och jag måste börja genast. Det ska bli spännande!

Min midsommarhelg började...

...på torsdageftermiddag. Jag kom iväg aningens försent från jobbet för att hinna med rätt buss. Nåja, det går fler tänkte jag. Det gjorde det men det medförde också att jag inte hade någon marginal kvar. Jag satte mig på tåget till Stockholm en minut innan avgång och bad en tyst bön om att inget onödigt stop skulle försena vår ankomst. Med tio minuter kvar tills bussen skulle gå från Cityterminalen klev jag av tåget och sedan var det långa benet före. I förbifarten ryckte jag åt mig en flaska Yallayoghurt så jag skulle få nånting i magen. Sedan satte jag mig tillrätta på bussen och pustade. Jag hade klarat det. Nu var det bara att sitta still och vänta på att komma fram. Jag fick mycket valuta för pengarna den här gången. Trafiken var tät och vi blev nästan en timme försenade. Fästmannen mötte mig i Smedjebacken. Vi åkte direkt till det kalas vi var bjudna på. Hans barnbarns mor fyllde år. Vi beundrade lilla barnbarnet och gav present till födelsedagsbarnet. Hon blev väldigt glad över det presentkort på uppkörning som hon fick.

På midsommarafton gav jag och fästmannen oss iväg till Munkfors till våra holländska vänner. Det var så roligt att träffa dem igen. Jag fick en stor ost i förtidig födelsedagspresent. På kvällen åkte vi till Ransäter och såg på midsommarstångsresning och dans. Lagom till resningen kom regnet. Efter festligheterna passade vi på att besöka Tage Erlanders gård och samtidigt se hans grav.

Midsommardagen fick vi lov att bege oss hem igen. Vi landade vid fästmannen lagom till middag och sedan blev vi sittade framför TV:n. Å idag har jag åkt hem till mig. Jag har varit riktigt ordentligt lat med stegen i helgen igen. Jag ligger efter den sk riktkarlen nu. Skärpning!

På den sjunde...

...dagen vilade Gud. Det gjorde även jag och kom inte upp i mer än drygt 5500 steg på hela dagen. Dagen som är idag verkar bli ännu sämre. Jag ligger ännu så länge snäppet före riktkarlen på min vandring till Prag. Det vete väl 17 om jag gör det efter dagens bottennotering. Varför har jag varit så lat idag då. Det regnar och jag känner inte för någon fysisk aktivitet alls.

Nåväl, veckan som var var enormt hektisk. Jag fick lite gjort inom MK. En lyckad kväll med arbetskamraterna slutade på några tusenlappar plus. Passar bra inför den stundande hyresbetalningen. Nu slipper jag bli fullständigt pank när den är betald. Skönt!

På torsdagkvällen var det skolavslutning. Kvällen innan ringde min yngste son och ville ha pengar till klippning. Vi träffades i Södertälje efter jobbet. På väg till frisören uttryckte han sin önskan om att få en skjorta till kvällens festlighet. Visst kunde han väl få en skjorta men jag föredrar att leta efter en sådan vid en annan tidpunkt än tre timmar före han ska ha den när han dessutom ska hinna klippa sig också. Vi hann både med klippningen, skjortköpet OCH komma i tid till avslutningen. Min äldsta son slutade nian och hade bestämt sig för att sjunga sin sång. Han fick igång hela publiken. Jag var mäkta stolt mor. Lärarkören framförde traditionsenligt en omskriven melodifestivallåt och detta året var det Carolina af Ugglas "Snälla, snälla" som med något modifierad text fick vara en sång till niorna. Den var bra.

Lördagen blev loppisarnas dag. Först hamnade vi på Rönneberga där en stor, prålig vas eller paraplyställ, jag fick inte riktigt klart för mig vad det var, försvann mitt framför näsan på oss. Vi åkte vidare in till Södertälje. Till ÖB hade vi tänkt oss för att se om det fanns tavelramar åt mig. Där var till min stora förvåning en gigantisk loppis numera. När jag tänkte efter hade jag nog hört att ÖB lagt ner men jag visste inte att där var en stor loppmarknad istället. Där gjorde både jag och Martin fynd. Han fick tag i tre faktaböcker för 50 kr och jag fick syn på ett gäng ljuslyktor i form av hönor. De var så fula så det blev söta. Prismärkningen var 10 och 15 kr per höna men jag fick alla fyra och tre äggkoppar för 30 kr. Vi styrde kosan mot centrum där Martin köpte skjortor och t-shirtar. På vinst och förlust gick jag in på InochFinn och där hade de till min stora förtjusning tavelramar 20 kr billigare än de jag blivit tipsad om. Så affärsmässigt blev det en lyckad dag. På kvällen fick vi fem rätt på V75. Det räckte tyvärr inte till att bättra på spelkassan. Idag har regnet gjort allt för att min initiativförmåga ska vara på lägsta nivå. Kanske måste man ha sådana här lågvattendagar för att det ska jämna ut sig med dagar som man får mycket gjort istället?

Min mobiltelefon ringde...

...idag på jobbet. Det är nu inte alls ovanligt att den ger ifrån sig en signal eller två när jag är där men det här var ett speciellt samtal. Min båda döttrar var för en tid sedan i en av alla dessa fotostudios som specialicerat sig på att låta vanligt folk leka fotomodeller i några timmar. Nu ringde de till mig på rekommendation av min äldsta dotter. Jag blev minst sagt förvånad och kom mig inte för att tala om att jag är förlovad med en fotograf och jobbar själv med hudvård och make up. Det var jättesnällt av Erika att tänka på sin gamla mamma, tack gumman, men den här gången tror jag nog att jag hoppar över. De foton jag sett från den här studion är väl inte riktigt det stuk som jag brukar vara med på så visst det skulle säkert vara kul. Inte är det gratis heller. När jag har blivit rik kan jag göra en sådan där sak mest på kul.

Det blev test av stegräknaren idag. Det är som jag tror. Jag går en hel massa varje dag utan att jag egentligen anstränger mig. Jag har bestämt mig för att leva precis som vanligt. Jag ska åka buss när jag brukar åka buss och gå när jag brukar gå. Först då får jag en rättvis bild av om jag rör tillräckligt mycket på mig. Men jag tänker inte svära om pendeltåget kommer in sent och jag måste gå från stationen upp till jobbet. Nu känns det ju som att det kunde vara någon nytta med eländet.

Det är tomt och tyst i huset. Barnens pappa har skaffat Internet. Äntligen! Pojkarna har tagit med sig sina datorer på deras pappaveckor. Jag såg inte skymten av dem under hela helgen. Jag är så van vid att de kommer och går och är mest hos mig i alla fall fast de inte ska så det känns onekligen ovant. Å lite tråkigt. Huset känns så dött på något vis. Precis som om det skulle vara medvetslöst. Jag behöver den här vilan från ansvar för att orka vara både mamma och pappa sedan men det känns lite som ett låtsasliv när barnen inte är här. De senaste 6 åren har jag nästan alltid haft någon av dem i huset. Jag minns tiden före när de var hos pappa när de skulle och vise versa. Då tyckte jag också att det var det riktiga livet jag levde när barnen var hos mig och något slags låtsatliv när jag var ensam. Trots allt kan jag kanske leva tillsammans med dem när de är här om de nu håller sig hos pappa när de ska vara där. Den senaste tiden har varit varken hackad eller malen. Nu ska jag försöka njuta av min ensamhet med en stund vid pianot. Det händer aldrig att jag spelar när pojkarna är hemma.