Å så fanns han inte mer...

Vi har firat julen hos mamma och pappa i Norrbotten i vanlig ordning. Torsdag en vecka innan jul kom snön i väldiga mängder. Då vägarde min stackars katt Simon att gå ut. Under helgen som gick blev han allt tröttare och tröttare. Jag lockade med strömming. Den behandlade han som ett nyfångat byte och drog iväg med över köksgolvet och åt någon helt annanstans än vid matplatsen. Det luktade illa i köket av det som råkade bli kvar på golvet och som jag missade att torka upp. På måndag gick jag hem tidigare från jobbet. Jag skulle göra massor innan det var dags att åka på julfirande. Simon såg sämre ut. Jag bedömde det ändå som att så länge han åt, kissade och bajsade normalt var det lugnt. Han skulle ju ha tillsyn 2 gånger om dagen medan jag var borta.

Vi åkte på tisdagkvällen innan julafton. Jag hade kontakt med kattvakten flera gånger. Det verkade gå bra. På lördagkväll blev Simon sämre. Han orkade inte äta. Det fanns ingenting att göra. På måndag tog de då hemkomna döttrarna och deras kompisar Jenny och Linn honom med till veterinären. Där fick han sista hjälpen att få avsluta sitt liv. De svepte en pläd med hjärtan på runt om honom innan de gick. Ett nästan 19 år långt kattliv hade tagit slut.