lördag 16 januari 2010
Det ligger en...
...svans ovanpå snön strax utanför min kökstrapp. Av ägaren till svansen syns inte ett spår. Det ser ut som om den tillhört en mindre ekorre. Ekorrar fanns inte så långt norrut som jag är uppväxt, när jag var liten. Första gången jag såg en levande ekorre var jag ganska stor. På något vis hade jag totalt feldimensionerat den i min fantasi. Jag trodde ekorrar var stora som grävlingar! Grävlingar hade jag inte heller sett så dessa trodde jag i gengäld var i igelkottstorlek. Förvåningen var stor när jag upptäckte att det var tvärtom. Hur som verkar en ekorre ha fått sätta livet till på min gård. Svansen ligger där ensam och övergiven. Vad ska jag göra med den?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nej men! En ensam liten svans...
Men kan ju inte direkt begrava den i stelfrusna marken. Soptunnan? Det känns så taskigt men svansen lider nog inte.
Grävlingar är inte lika små som igelkottar, jag var inte gammal när jag blev varse det. Huvvaligen!
Hanna: Du känner ingen som vill ha en rävboa till sin barbiedocka då?
/ Mona
Haha, nej inte vad jag vet.
Jag trodde att vi var uppväxta på samma plats och i samma familj. Jag såg ekorrar när jag var liten. Flera gånger. Bl a en överkörd som jag gick och tittade på varje dag tills den fläck den så småningom blev försvann. Grävlingar däremot var det ont om. Där är vi överens:)
Då var det väl jag som var för närsynt för att kunna upptäcka sådana små varelser då:-)
Skicka en kommentar