Det verkar ha...

...lugnat ner sig med låneansökningarna nu. Jag har inte fått en enda beviljad låneansökan som jag själv inte ansökt om denna vecka. Det kanske är över nu, med betoning på kanske. Det enda som väl skulle kunna återstå är väl om någon obetänksam handlare har beviljat kredit och jag får påminnelser om betalningar som jag inte gjort mig skyldig till. Det återstår att se.


Jag är mol alena i huset. Äldste sonen är på sk bildningsresa i Turkiet. Ja, det stod så i foldern där erbjudandet om resan fanns. Det var billigt och han och fyra andra grabbar nappade. Nu åker de omkring i buss i Turkiet och tittar på sevärdheter. Jag hoppas de har trevligt.


I och med att jag är alldeles ensam så styr jag min tid själv och kan verkligen göra vad jag vill. Jag vet att jag kommer ha svårt att laga ordentlig mat. Jag vet att det är lätt att bli sittande vid tv:n eller datorn och att jag inte får någonting gjort. Det blir ett slags vakuum i mitt liv när jag helt plötsligt inte har någon familjemedlem hemma. Livet blir inte på riktigt hel enkelt.


Igår hade jag och Martin, som i vanlig ordning varit här över helgen, planerat att gå på Vårsalongen och efter det ta en lagom långsam promenad från Djurgården till Gamla Stan där vi hade bokat bord på Stortorgskällaren till kl 17. Nu blev det inte riktigt så. Vi blev försenade så vi struntade i Vårsalongen och steg av på Stockholm Södra och tog en promenad i långsam takt mot Gamla Stan från andra hållet istället. Vi hade en underbar eftermiddag och kväll. Vi kom till Stortorgskällaren och det visade sig vara ett smart drag att boka bord så tidigt. Vi kunde äta i lugn och ro och så gott som i fred. Underbar mat! När vi sedan gick så var det full rusch. Folk fick till och med vända i dörren för det var fullbokat. Sedan gick vi i sakta mak till Södra stationen igen och tog tåget hem. Varför slog vi på så stort då? Jo, vi firade våra första sju år som förlovade. Det har varit fina år och vi har upplevt så mycket. Må de nästkommande sju åren bli lika fina och innehållsrika!

Stulna personuppgifter :-(

Jag fick ett brev från ett kreditgivningsbolag. Eftersom jag inte ansökt om något lån betraktade jag det som ett reklamutskick där man erbjuder sig att låna mig pengar till hög ränta och tänkte därför slänga brevet i pappersinsamlingen oöppnat. Tur som var så sprättade jag kuvertet och där låg till min förvåning en beviljad låneansökan på 6000 kr. Mitt namn, mitt personnummer, min adress men en e-postadress och ett telefonnummer som inte var mitt samt ett kontonummer i en bank som inte heller var min. Klockan var för mycket för att jag skulle kunna ringa företaget så jag skrev ett mail istället för att få reda på vad som hände och tala om att jag inte ville låna några pengar av dem. Dagen efter ringde jag och bolaget hade redan pga mitt mail hunnit registrera ärendet som ett misstänkt bedrägeri. Man uppmanade mig att polisanmäla händelsen och bad mig även hålla koll på posten eftersom sådana här personer ofta ansöker på flera olika ställen samtidigt. Då började jag gå igenom vad som kommit till mig de senaste dagarna inte bara brevledes utan även som e-post och sms. Jag ringde polisen som tog min anmälan. När jag kom hem från jobbet låg ytterligare en beviljad låneansökan i brevlådan. Jag har störredelen av den gångna arbetsveckan ägnat timmar åt att ringa kreditgivningsbolag, bolag som ger information som kreditupplysning, bolad som ger sms-lån och sådana som gör det möjligt för folk att handla både i butiker och på nätet för pengar de inte har. På samtliga ställen har jag blivit mycket vänligt bemött och de har spärrat mina personuppgifter. Någon har alltså använt sig av mina personuppgifter för att försöka låna pengar eller handla varor både i butiker och på nätet. Jag känner mig kränkt, ledsen, arg. Jag lekte med tanken på vad som skulle kunna hända om jag skulle råka stå bakom denna någon i en kassakö. Jag är emot våld men jag kom fram till att det nog var bäst att någon annan person kom emellan mig och denna någon. Förmodligen skulle jag vara så rasande att jag nog inte vill tänka på följderna.


Detta har upptagit mycket mental kraft trots att jag verkligen försökt att inte låta mig uppslukas. Det är bara att be en bön om att den här personen nu har använt mina uppgifter klart och jag tycker faktiskt att det finns så pass mycket uppgifter hos polisen att de inte ska vara så himla svårt att spåra för dem. Sedan återstår bara att skicka kopia på anmälan till alla ställen som gett kreditupplysning om mig så dessa tas bort. Det är inte bra att ha en massa förfrågningar på sig. Usch så det här har ställt till mitt liv!


För att nämna något positivt så gläds jag åt att tre av fyra orkidéer här hemma blommar, bara sådär.

Nu blev det...

...sådär länge sedan igen. Det har varit en hektiskt men rolig tid. Förra fredagen var det firmafest i Globen. Det var fantastiskt kul! Jag hade lånad lägenhet av Micaela så jag skulle slippa åka hem på natten. På lördagen skulle jag åka till Smedjebacken och fira min svärfars 92-årsdag. Micaelas lägenhet är så otroligt fin. Jag satt och drömde om olika inredningsdetaljer. Den har sådana där djupa fönsternischer som jag bara älskar, å så gott som ingen insyn. Jag vill bo i en sådan lägenhet!


På lördag åkte jag så upp till Smedjebacken. Nu går det direkttåg dit. Fantastiskt! Då har jag ju faktiskt alternativ att välja på om det skulle skita sig med bussen någon gång. Vi firade Toni efter konstens alla regler. Det är verkligen fantastiskt att han är så pigg och skarp i hjärnan trots alla sina år. Jag gillar honom.


På söndag åkte jag hem igen. Det var skönt att få några timmar hemma. På måndag var det MK-möte. Hanna ringde på dagen och frågade om tvillingarna fick vara här på onsdag. Jag bad att få svara senare. På tisdag bestämde vi i alla fall att jag skulle vabba på onsdagen. Då tyckte jag det var lika bra att de kom redan på tisdagkväll. Så blev det. Onsdag kväll var jag väldigt trött och på torsdag var det konstutflykt till Valdemars udde "Skagenmålarna". På fredag sjönk jag ihop i en hög i soffan efter jobbet och känner mig inte riktigt återställd än. Imorgon är det MK-möte igen och jag har en gäst med mig så det blir kul. Om jag inte hade haft gäst med mig tror jag faktiskt jag hade stannat hemma. Fast det leder då rakt ingen vart, det vet jag. Bättre att harva på och göra lite hela tiden, att aldrig riktigt släppa taget.


Idag har jag köpt biljett till maj-eventet på Infra City. Jag har många gånger tänkt när jag åkt förbi Scandic Infracity att jag någon gång skulle vilja bo där men jag kan ju inte bo på hotell bara för att bo på hotell, eller kan man det? Tveksamt med min ekonomi. Nu har jag funnit anledningen. Jag ska gå på majeventet så när jag hade köpt biljetten till eventet så gick jag in och bokade rum. Dröm om min förvåning när jag fick samma pris för tre olika storlekar av rum. Vem vill bo i ett standardrum när man kan bo i ett superiorrum som är 20 kvadratmeter större? Nu ska vi ju inte vara så mycket på rummet så det kanske är onödigt lyxigt men, vem bryr sig? :-)

Så har jag...

...än en gång tagit beslut om att bo kvar i mitt hus, att inte köpa någon lägenhet och istället försöka göra något av det här huset istället. Denna gång var det faktiskt tredje våningen utan hiss som skrämde mig mest. Förra året ådrog jag mig lärdomen att livet kan förändras fort. Faktiskt från ena stunden till den andra. Å inte blir jag yngre heller. Å så inbillar jag mig att en lägenhet på första eller max andra våningen är lättare att sälja när det inte finns hiss. Vi får se vad som händer. Någon mening är det med allt. Fast ibland är just det svårt att inse, det måste jag medge. Varför krig ska finnas kan jag inte alls förstå tillexempel.


Vissa beslut, som det jag nämner ovan, behöver jag ta emellanåt. Likadant är det med mina jobb. Jag behöver se valmöjligheterna och väga för och emot, ta ett aktivt beslut att SÅ HÄR VILL JAG HA DET! Jag tror att det är bra att ta beslut om hur man vill ha det. Då blir det jag som bestämmer. Är jag missnöjd med något så får jag banne mig ta och göra något åt det. Då ser jag mig runt omkring och tittar på alternativen. Ibland kommer jag fram till att det är bäst som jag har det bara att jag blivit lite hemmablind (det är så lätt att tro att "gräset är grönare på andra sidan staketet"), ibland kommer jag fram till att en åtgärd måste till. Det är vi själva som styr våra liv, bestämmer vad det blir av dem. Det är inte alla som förstår det. Många tror att de är fast i ekorrhjulet eller dömda till att leva si eller så. Det finns så många som resonerar "jag lyckas aldrig med något", "min vanliga otur" eller "jag råkar alltid ut för allting". Men klart som korvspad, säger jag då, du drar ju dina misslyckanden till dig. Tänk tvärt om istället så ska du få se att det börjar hända positiva saker. Jag tror att hon tog det till sig och det händer saker nu. Jag skriver om en väninna som livet farit väldigt ovarsamt fram med. Nu blomstrar hon och har en helt annan utstrålning. Det är positivt och det gör mig glad.

Upp som en sol...

...och ner som en pannkaka! Veckan som var började så otroligt bra! Måndagkväll var jag på MK-möte och fick till min stora lycka en bok av min sales director om Mary Kay, hennes självbiografi. Jag var så lycklig så jag nästan grät. Den kostar inte alls mycket att köpa men jag glömmer hela tiden bort att beställa den. Jag började läsa den genast när jag kom hem på kvällen och jag hade så märklig känsla i kroppen för jag hörde Mary Kays röst inom mig när jag läste. Det var precis som att hon talade till mig. Sedan gick det naturligtvis inte att sova. Hela natten var jag mer eller mindre vaken men jag är väldigt säker på att jag aldrig kom ner i djupsömn. Jag var glad och lycklig i alla fall. Dagen efter gick galant och jag var förvånad över att jag inte var trött. Jag lagade middag och skulle bara sitta en stund i soffan efter det och... somnade. DET förstörde kommande natts sömn. På onsdag var jag som ett vrak, orkade ingenting och stöp i säng efter middagen. Torsdag var jag någorlunda människa igen men det tar tid för mig nu för tiden att ta igen osovda timmar. Det räcker inte med en natt eller att sova de timmar jag förlorat. Så gick min vecka.


Helgen blev i alla fall bra fast den har gått fort. Martin och jag åkte in till Stockholm på lördag och flanerade omkring i vinterkylan. Vi hittade en hel rad butiker vi inte varit in i tidigare. Mest inredningsbutiker men jag älskar ju att gå i sådana även om jag vet redan från början att jag inte har råd att handla något. Bland annat var vi in i Carl Malmsten-butiken på Strandvägen. Jag säger bara att åhhh vad mycket fint det finns. Sånt här sporrar mig att jobba. Promenaden avslutades med ett besök hos Martins dotter Micaela och hennes Kristoffer som just flyttat in i deras lägenhet på Ringvägen. Jag älskade lägenheten genast. DÄR vill jag bo. Nåväl, nu bor ju dom där och jag får bli lite bättre stadd i kassan innan jag kan handla med sådana stora summor. Det absolut bästa med att hälsa på i lägenheter i Stockholm är att när jag har Martin med mig så ser han att det finns fina ställen att bo på, mitt i smeten och utan att man blir störd av stadens liv. Jag har en dröm om att någon gång få bo centralt i Stockholm och det är finansiellt betydligt lättare och väldans mycket roligare om jag kan få honom med mig då.

Tillbaka till verkligheten!

Så "Back to Basic" eller Back to Business" eller vad man nu ska säga. Det har varit en härlig och uppvilande tid. Jag var tvungen att vila. En förkylning däckade mig, inte fullständigt men tillräckligt för att jag än en gång, för vilken i ordningen (?), ska förstå hur värdefullt det är att vara frisk. Nu har jag bara lite hosta kvar. Ok, jag snorar lite också.

Om jag som så många andra ska försöka se tillbaka på året som var så var det förutom några riktiga ljusglimtar ett riktigt skitår. De riktigt stora sorgebitarna som dominerade var Martins stroke som riktigt skrämde slag på mig, Marias trista lungcancer som hon sedan dog av samt ett par andra människor som står mig nära som verkligen fått kämpa och kämpar än med tillfrisknande. Det är bara att konstatera att jag är lyckligt lottad som är frisk. Jag kan göra vad jag vill, om jag vill och vågar. Det var just det där med att våga...

Det har hänt bra saker också. Lilla Lova föddes. Jag fick vara frisk (nu var jag där igen). Jag fick utmanade uppgifter på jobbet. Jag upptäckte "billiga veckan" på ICAs hemsida. Pengarna räckte, inte till allt men överlag sådant jag behövde och lite till. Jag började förnya min garderob vilket var helt enkelt nödvändigt. Jag fick i min hand boken "Jag är vad jag tänker" i min hand. Långsamt och grundligt har jag läst den. Det tog ett år och jag har läst annat under tiden men en sådan bok måste få ta tid att läsa. Jag hade en bra semester om än lite kall. På slutet av året föddes lilla Casper, min systers barnbarn och allt gick bra även där. Det finns således en massa positiva saker att se tillbaka på och det är dessa jag har för ögonen när jag nu blickar framåt. Det blir ett spännande år!

Första försöket att...

... att blogga från mobilen går väl sådär. Jag är hos mamma och pappa i Kalix och njuter av att inte göra någonting av nytta. En vecka innan julafton blev jag förkyld. Det var besvärligt. Jag tappade rösten fullständigt. Vi åkte buss upp, jag och Mikael. Det hade kunnat bli 14 timmars kvalitetstid med honom men det är svårt att få till det när bara en kan prata. Det blir liksom ingen bra dialog då. Nåväl, vi kom fram och jag fick äntligen träffa lilla nytillskottet Casper, Susannas och Daniels nyfödda pojke. Å naturligtvis var han väldigt fin. Även Arvid och Ida var där med deras pojke Villiam. Det var kul att träffa honom med. På grund av min förkylning har jag hållit mig från att gossa med dem. Det har varit svårt men det har gått bra ändå. Mina egna småingar är kvar i Stockholm. De skulle fira jul med sina farföräldrar. Det är sådant jag står ut med för att vid andra jular få ha dem för mig själv. Jag tycker synd om alla dessa människor som ska fira jul på så många olika ställen samma dag. Hur infinner sig julefriden då? Det blir ju bara stress av allt ihop. Det skulle jag aldrig klara av och därför vill jag inte heller utsätta någon annan för det heller. Nu ser jag fram emot att träffa om inte hela min familj så i alla fall delar av dem jag ännu inte träffat i jul. Det hoppas jag sker på nyårsafton.