Det verkar ha...

...lugnat ner sig med låneansökningarna nu. Jag har inte fått en enda beviljad låneansökan som jag själv inte ansökt om denna vecka. Det kanske är över nu, med betoning på kanske. Det enda som väl skulle kunna återstå är väl om någon obetänksam handlare har beviljat kredit och jag får påminnelser om betalningar som jag inte gjort mig skyldig till. Det återstår att se.


Jag är mol alena i huset. Äldste sonen är på sk bildningsresa i Turkiet. Ja, det stod så i foldern där erbjudandet om resan fanns. Det var billigt och han och fyra andra grabbar nappade. Nu åker de omkring i buss i Turkiet och tittar på sevärdheter. Jag hoppas de har trevligt.


I och med att jag är alldeles ensam så styr jag min tid själv och kan verkligen göra vad jag vill. Jag vet att jag kommer ha svårt att laga ordentlig mat. Jag vet att det är lätt att bli sittande vid tv:n eller datorn och att jag inte får någonting gjort. Det blir ett slags vakuum i mitt liv när jag helt plötsligt inte har någon familjemedlem hemma. Livet blir inte på riktigt hel enkelt.


Igår hade jag och Martin, som i vanlig ordning varit här över helgen, planerat att gå på Vårsalongen och efter det ta en lagom långsam promenad från Djurgården till Gamla Stan där vi hade bokat bord på Stortorgskällaren till kl 17. Nu blev det inte riktigt så. Vi blev försenade så vi struntade i Vårsalongen och steg av på Stockholm Södra och tog en promenad i långsam takt mot Gamla Stan från andra hållet istället. Vi hade en underbar eftermiddag och kväll. Vi kom till Stortorgskällaren och det visade sig vara ett smart drag att boka bord så tidigt. Vi kunde äta i lugn och ro och så gott som i fred. Underbar mat! När vi sedan gick så var det full rusch. Folk fick till och med vända i dörren för det var fullbokat. Sedan gick vi i sakta mak till Södra stationen igen och tog tåget hem. Varför slog vi på så stort då? Jo, vi firade våra första sju år som förlovade. Det har varit fina år och vi har upplevt så mycket. Må de nästkommande sju åren bli lika fina och innehållsrika!