"Operation dödstädning" är inledd!

Ja du läste rätt. Om du händelsevis inte vet vad en dödsstädning är för något så ska jag strax förklara. Jag har under årens lopp samlat på mig en massa saker som inte är till någon nytta och som därför behöver rensas bort. På grund av alla dessa saker och skräp så har ordningen här hemma blivit minst sagt obefintlig. Plåstrena ligger i syskrinet, vitaminer bland kastrullerna, skruvar och spikar i små burkar lite här och där...Ja du förstår säkert. Här behövs en grundlig genomgång. Samtidigt behöver man förbereda sig för en sådan här sak för har man väl börjat får man inte sluta förrän man är färdig. Därför är det viktigt att bestämma i förväg hur mycket man ska ta åt gången. Jag började med en hylla i en av köksskåpen. Där hittade jag en massa roliga saker jag inte visste att jag hade. Alster som mina barn har gjort i form av både tecknigar, slöjdsaker och författarförsök. En underbar bok hittade jag som Hanna hade skrivit när hon var liten och säkert jätteförbannad på någon lärare. Språkvalet var sådant att jag tror att hon kommit på kant med någon vuxen i närheten. När jag var klar med den hyllan hade jag fyllt en liten kartong med små saker som jag inte vet vad jag ska göra av. Jag kan inte slänga saker som barnen har gjort men nu är det i alla fall sorterat och upp i skåpet ska det inte mer. Genom att ta bara lite åt gången tar det visserligen en faslig tid men det fina är att man inte hinner ledsna och allt blir ordentligt gjort. Nästa gång blir det hyllan under.

En vecka senare...

...känns det som att jag tappat allt vad arbetslust heter. Jag vill ingenting och jag gör heller ingenting. Jo, någonting gör jag men det räcker gott och väl att jag går till jobbet och sedan är jag fasligt trött när jag kommer hem. Nåväl, igår gjorde jag faktist någonting utöver att jobba och som jag ville. Jag och Martin var på Moderna Museet och tittade på Picassos målningar. Sedan tittade vi på övriga utställningar. Jag har lite svårt för mycket av den moderna konsten. Den säger mig liksom ingenting, väcker ingenting i mig förutom ett enda stort JAHA när jag tittar på den. Sedan finns det förstås några verk som jag faktiskt tycket om också...

Efteråt gick vi till Arnos Konst och Martin köpte sin Bengt Lindström som vi efteråt fick hjälp att frakta till Centralen. Det var måttligt med folk på tåget så det gick bra att forsla den vidare.

Idag har jag plockat bort julen. Det är så vemodigt varje gång som stjärnorna och ljusstakarna ska ner i lådorna igen. Jag tycker verkligen att det är fint med alla juldekorationerna. Nu får jag grunda för nästa jul. Det ska bli intressant att se hur och var den kommer att firas.

Nytt år, nya...

...tag! Det gamla året ligger bakom oss och det är dags att fundera hur jag vill att detta år ska bli. Nåja, det tål att tänkas på ett tag till. Många gånger bestämmer jag mig alltför lättvindigt för både det ena och det andra. Ett löfte som jag borde kunna hålla är att inte ägna fullt så mycket tid till Spindelharpan som jag brukar. Bäst är väl att inte börja alls för det är så lätt att fastna. Det går på tok för mycket tid och kvällarna blir lätt för sena.

Alltför många gånger har jag även bestämt mig för att "dödsstäda" mitt hus. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur mycket som andra skulle behöva gå igenom om jag dog. Så min förhoppning är att jag är klar med det när året är slut. Men jag lovar inget...

Igår åkte jag och fästmannen in till Stockholm för att bara flanera omkring. Vi gör inte det så ofta. Jag hittade en födelsedagspresent till Devin som fyller 4 år i mars. Å så hittade jag en bok om kulturella vandringar på Söder och en bok om Botkyrka som jag ska ge bort. Vi fikade på Sandy's på Sveavägen och sedan drog vi oss bort mot Birger Jarlsgatan. Det fina med att flanera är att man kan gå andra gator än de traditionella och man hittar nya ställen. Plötsligt påmindes jag av att vi var i närheten av butiken Norrgavel. Jag hade aldrig varit inne där. Det har jag nu. Vilka möbler!!! Den som ändå hade pengar. Martin var väl inte riktigt lika begeistrad som jag. Vi har inte riktigt samma smak när det gäller inredning så det blir spännande när vi en gång ska slå våra påsar ihop. Därefter gick vi ner på Strandvägen och hälsade på Arno på galleriet. Då var det Martins tur att sucka över att han inte hade pengar. Han hade mer än mig men inte tillräckligt tillgängliga för en snabb affär.

Mest av allt önskar jag mig detta år att pengarna ska räcka och att jag får vara frisk fast i omvänd ordning. Pengar är en "braha-sak" men de är inte allt. Låt mig aldrig tappa greppet om pengars värde och låt mig inte heller förblindas av dem om jag har dem.

Ont i "bestämman"...

...har jag haft men nu är jag säker på att jag ska skippa konstutflykten i morgon. Det blir för stressigt att hinna göra i ordning till Julöppet och klassen på torsdag om jag även ska åka med på den. Jag kan gå ensam på utställningen en annan dag.

Jag har lagat Tortellinigratäng till middag idag. Det är gott. När jag hade ätit råkade jag av en händelse titta på bäst före-datumet på skinkan. Det skulle jag inte ha gjort. 19/11 stod det på paketet. Det var en vecka sedan. Jag har ringt till ICA och påpekat det och jag var välkommen dit så de fick ersätta mig. Ikväll kommer jag inte att gå dit men kanske imorgon, om jag inte blir sjuk förstås.

Så har jag äntligen läst ut Ranelids "Kniven i hjärtat". På baksidan lovordas den och beskrivs som ett mästerverk, Ranelid har gjort det igen och bla bla bla. Jag tycker den är rent ut sagt tråkig. En mer stillsam bok får man leta efter.

Mina barn är...

...inga småbarn längre. Deras mor har enligt deras ålder bara vuxna barn. Minsta grabben fyllde 18 år igår. Vi firade. Hans pappa hade hängt upp ballonger :-) dagen till ära. Min roll ändras väl inte nämnvärt så länge han bor hemma, jag kommer fortfarande att behövas ibland, men det känns ändå som att en milstolpe är passerad.

Idag står det städning på schemat. Klockan är redan snart halv 11 och jag har haft en lugn och skön morgon med både frukost och kaffe framför TV:n i min ensamhet. Fästmannen jobbar i helgen.

Jag lever i en ganska hektisk tid just nu. Det är mycket med Mary Kay. Först och främst har jag genomgått den största utmaningen jag fått av min Sales Director. I en månads tid har jag fått en liten uppgift av mer eller mindre svår karaktär. Jag slutförde samtliga uppgifter vilket har genererat en hel del jobb för mig den närmaste tiden. När man lägger samman det till allt annat som ska utföras och som jag vill göra så skulle jag kunna vara upptagen varenda kväll kommande vecka. Jag vet att det inte är hållbart i kombination med det heltidsjobb jag har och därför har jag strukit måndagkvällen då det är måndagsmöte med Mary Kay. På tisdag är det konstutflykt med konstföreningen. Den skulle jag också kunna stryka och gå på utställningen själv en annan gång. På onsdag är det julöppethus med Mary Kay på Gullmarsplan i Stockholm. På torsdag ska jag förhoppningsvis till Sala och hålla hudvårdsklass. Sedan kommer jag att vara trött.

Från det ena till det andra har jag länge undrat vad mina läsare utanför Sverige (enligt statistiken har jag läsare i både USA och Japan) tycker om min blogg. Efter förra inlägget kom en kommentar om att min blogg var så intressant och att personen hittade den information han/hon sökte. Kommentaren var skriven på engelska så den personen tycker säkert det finns en massa intressanta saker att läsa här :-) Skämt å sido tycker jag det är fult av bloggsopt.se att skicka ut sådana meddelanden för att ge bloggaren en falsk bild av att vara poppis. Jag skriver för min egen skull och vill någon läsa så är den välkommen. Jag började för att jag ville se hur det kändes att skriva offentligt, se om jag vågade. Det vet jag att jag gör nu. Så nu vill jag ge er alla (enligt statistiken) en uppmaning att faktiskt skriva något, anonymt eller inte, för besöksstatistiken som bloggspot.se tillhandahåller tror jag inte riktigt på. Visar det sig att jag har fel så är jag den första att be om ursäkt i nästa inlägg.

Jag läser och...

...läser. Den senaste tiden har jag inte kunnat vara utan bok. Det är jag i och för sig sällan men skillnaden nu mot förr är att jag drivs till att läsa till slutet. Förut har jag varit ganska nöjd med att helt enkelt läsa en bok. Några sidor när jag går och lägger mig. Å det har jag varit nöjd med. Jag har levt med mina böcker, lärt känna karaktärerna ganska bra. Det har inte varit så noga med att komma till slutet fort. Det gör jag ju så småningom i alla fall. Nu är mitt sätt att läsa annorlunda. Jag vill framåt. Kanske det beteendet speglar mitt liv som sådant. Förändring på gång? Ja, jag ser ett slut på mitt uppdrag att se till så mina barn har tak över huvudet. Det har varit så långt i framtiden att det helt enkelt inte har funnits. Snart, snart fyller min yngsta 18. Då ska han föreställa vuxen. Mitt uppdrag att se till så han har någonstans att bo sträcker sig givetvis fram till då han flyttar men som det låter nu så kommer han inte att dröja länge med det efter att han har gått ut skolan. Den äldre sonen ska givetvis också vara ute ur huset innan mitt uppdrag är slutfört men fixar han sig bara ett jobb som han kan försärja sig på så kommer inte det heller att dröja.

Sedan jag läste Infiltratören har jag läst Mons Kallentofts Vattenänglar. Det var ett märkligt språk i den boken. Poetiskt. Vackert. Ovanligt för att vara en deckarhistoria. I senaste numret av Sköna hem har de gjort ett reportage om honom. Han är konstintresserad och det blev jag inte alls förvånad över. Han uttrycker sig konstnärligt. Från början tyckte jag det var jobbigt att läsa hans text men ju mer jag läste desto mer gillade jag hans sätt att skriva. Han skriver på ett sätt som lämnar en bit till läsaren att känna in. Men får inte allt presenterat.

Just nu läser jag Ranelids Kniven i hjärtat. Jag har aldrig läst något av honom förut så det var med spänning jag öppnade den. Visst behärskar han språket men jag tycker inte att den för mig framåt i historien. Det verkar vara precis som när han pratar. Han säger mycket men leder det någon vart?

Har just läst...

...klart "Infiltratören" av Lasse Wierup. Det är en skrämmande skildring av polisens arbete, hur privatpersoner värvas för att infiltrera kriminella gäng och därigenom gillra fällor som slår igen. Att brottslingar åker fast tycker jag är bra men att de här personerna som med livet som insats gör polisens jobb och sedan dessutom blir dömda för det tycker jag är för bedrövligt. Dessutom blir deras identiteter röjda i rättegångar och då väntar inte bara dom i domstol utan även av de kriminella gäng de infiltrerat. Bokens huvudperson håller sig numera gömd utomlands med ny identitet. Han kan aldrig återvända till Sverige. Han blev sviken å det grövsta av sin uppdragsgivare som för att rädda sitt eget skinn for väldigt vårdslöst fram med sanningen i rätten. Det finns en sak jag tycker sämre om än andra och det är orättvisor. Det heter att "inför lagen är vi alla lika" men så var det tydligen inte. Läs den!