Varför lever vi...

...inte våra drömmar? Så många människor går och väntar på att vinna "drömvinsten" i något lotteri och bli ekonomiskt oberoende. Under tiden som de väntar händer precis ingenting som för dem närmare sin dröm. Jag vet att jag kan leva min dröm om jag bara är beredd att betala priset för att komma dit. Priset är tid. Jag måste lägga ner tid på att odla min dröm. Jag gör små taffliga försök men jag lägger inte ner tillräckligt med tid. Är jag inte villig att betala priset? Vill jag inte tillräckligt mycket uppnå mitt mål? Med en ordentlig plan som jag följer varje dag så kommer jag att vara där ganska snart. Så vad väntar jag på. Våra liv skapar vi själva. Ingen annan kan skapa dem åt oss så som vi vill ha dem själv.

Jag har en tapper liten blomma i trädgården. En ros som vägrar inse att det är december nu. Envist fortsätter den att blomma. Skam den som ger sig.

Dödsstädning, del ?

Jag började ju så bra i våras med att röja och rensa. Av någon anledning kom jag av mig men nu har jag börjat igen. Den här gången var det köksbänken som behövde lite med fri arbetsyta. Jag har haft alla mina kokböcker (ganska många) i nära anslutning till spisen. Så tänkte jag: Allvarligt Mona, hur ofta använder du dem i matlagningen? Inte så ofta, blev svaret. Jag använder dem mest till att titta i och få inspiration av. Vid spisen blir det förstörda av stekoset så jag ville ha in dem i ett närliggande skåp. För att få plats med dem där fick jag rensa ut ur skåpet sådan jag inte ska ha där. Det gjorde jag och nu har jag jättemycket bänkyta. Det ser genast mindre rörigt ut i köket tycker jag. Det var gårdagens projekt. Idag har jag handlat för hela veckan och dessutom gjort senap. Det har jag aldrig gjort förr. Min vana trogen gick jag förbi skåpet där kokböckerna står och fick backa. Flera gånger har jag varit på väg att leta efter något i en kokbok och gått förbi skåpet. Mina kokböcker har alltid stått där på bänken. Det sitter i ryggmärgen att de ska stå där. Å tänkt så enkelt det är när något blivit till en vana. Det går av bara farten. Jag tänkte att Mary Kay skulle bli till min vana. "6 most important things" är den pågående utmaningen just nu. Det går ut på att man skriver ner 6 st viktiga aktiviteter som ska göras dagen efter och sedan utföra och inte ge sig förrän den är helt avbockad. Det har gått sådär om jag ska vara ärlig men jag kämpar på. Idag klarade jag den med råge. Att göra senap var min belöning till mig själv. Den står och gottar till sig i kylskåpet nu.

Jag kunde inte...

...motstå den längre. Den senaste veckan har Per Morbergs bok Morberg firar jul funnits i hyllan på ICA och idag handlade jag den som en present till mig själv. Jag hade tänkt önska mig den i julklapp men då är det ju försent att använda den den här julen. Så det fick bli såhär istället. En annan sak jag inte kunde motstå var Madeleines personliga förfrågan om jag inte skulle vara med på Christinas utmaning som jag skrev om i förra inlägget. Sådana chanser växer inte på träd. Jag har mina stöttepelare att luta mig emot inom Mary Kay. Ingen kan säga något annat. En ytterligare sak jag tagit beslut om var den sk Ledarskolan som börjar i januari. Ansökningstiden gick ut i fredags så det var dags att bestämma sig. Allt var klart och förberett, alla uppgifter ifyllda, alla meningar formulerade. Det var bara att trycka på "skicka-knappen" kvar. Jag vill inte göra saker jag inte i alla fall tror mig gå i land med och jag vill inte bestämma mig för något jag inte riktigt tror på att jag ska kunna genomföra. Nu har jag beslutat mig för en hel del den senaste veckan. Det känns som att den närmaste tiden blir hektisk. När ska jag få tid till att handla julklappar?

Köksklockan gick fel...

...visade det sig i morse. Visserligen bara 5 minuter men det räckte för att ställa till det. Ca 300 meter från stationen i Järna hörde jag tåget komma. Jag som trodde jag hade gott om tid fick för mig att det var det tidigare tåget som var försenat. Jag tittade på mobilklockan och den visade att det istället var jag som var försenad. Det var ingen idé att försöka springa ikapp, inte heller att gå hem igen så jag satte mig på stationen och läste Metro. Det kändes ovärt. När sedan nästa tåg blev 8 minuter sent kändes det bedrövligt. 40 minuter är ganska mycket i allmänhet att sitta och vänta på ett tåg men på morgonen är det verkligen trist. Det känns som att den tiden kan utnyttjas bättre.

Jag och mina Mary Kay-kollegor har fått erbjudande om lite extra coaching från Sveriges främsta. Lite uppgifter att göra regelbundet. Allt är ju naturligtvis frivilligt, ingen tvingar någon, men vill man någonstans så brukar det vara bra att göra uppgifterna som ges. Jag brukar gå igång fullständigt när jag får sådana här uppgifter. Jag slukar dem med hull och hår. Det här gången vet jag inte hur jag ska göra. Samtidigt känner jag att jag inte får låta en sådan här chans gå ifrån mig. Det var lite luddigt och det är kanske det som gör att jag tvekar. Jag suger på karamellen så länge så bestämmer jag imorgon.

Tyskland, tur och retur!

I tisdags för en vecka sedan hade Stenabåten precis lagt ut från kaj i Göteborg. Det blev en lugn resa utan en massa gungande. Jag gick på studiebesök i taxfree-shopen. När jag har tillfälle så brukar jag göra sådana studiebesök för att hålla mig uppdaterad om att de produkter jag säljer i min Mary Kay-verksamhet verkligen är billigast om jag jämför med produkter av samma kvalitet. Det är kul att jämföra. Å jag blev inte besviken den här gången heller.

Vi kom fram till Braunsweig på eftermiddagen dagen efter. Vi skulle övernatta hos Tonis granne första natten så vi blev installerade där. Det var konstigt tomt i Tonis lägenhet. Det var så påtagligt att inte Maria fanns hos oss längre. Jag lagade mat, vi tittade på TV, vi pratade. Martin och jag gick en promenad till blomsterhandeln och beställde blommor. Vi tittade lite mer på TV och sedan gick vi och la oss hos grannen. Marias syster, systerdöttrar och ena dotterns man ankom någon gång mitt i natten. På morgonen när vi blivit väl omhändertagna av Klaus och Krista gick vi upp till Toni igen och där var det full fart. Vi gick iväg för att hämta blommorna och sedan bytte vi om och gav oss i väg till begravningen. Det blev en mix av borgerlig-katolsk ceremoni. Öppet kistlock till en början. Vi fick ta adjö av Maria. Det var först då jag riktigt tog in att hon var död och tårarna rann även på mig fast jag hade känt mig så stark innan. När prästen sedan kom sattes locket på och en kort begravningsgudstjänst hölls. Vi la våra blommor på kistan och gick sedan ut. Prästen lämnade oss strax därpå. Han verkade ha bråttom iväg till nästa jobb. Vi hämtade alla blommor igen och åkte iväg till kyrkogården där Marias fd man ligger begravd med deras söner och la blommorna där. Maria ska kremeras och urnan ska transporteras till Polen där hennes syster ska gravsätta den. Efter det åkte vi alla iväg till en kinarestaurang för att äta en bit mat. Sällskapet från Polen hade bråttom iväg hem igen så vi kunde sova hos Toni den kvällen. Vi packade och gick runt och tittade om det var något vi ville ha som minne av Maria. Ett par flygande tranor kommer att pryda min vägg. Det blir mitt minne. Dagen därpå var det dags för hemfärd. Det var sorgligt att lämna Braunsweig. Jag var ledsen för Tonis skull. Han hade så mycket att ta farväl av. Inte bara Maria utan även lägenheten och deras goda grannar. Nog visste jag att det inte var någon nöjesresa vi var ute på men att jag skulle gråta så många tårar själv var överraskande.

Hur som helst så kom vi hem. Jag kom hem till Järna på söndagkväll. Det var så otroligt skönt att lägga mig i MIN säng efter att ha sovit på mer eller mindre bekväma sovplatser i en veckas tid. Hanna ringde nästan genast och ville att jag skulle vabba på måndagen. Så blev det. Jag fick även se hur mycket kycklingarna har vuxit. Det var dubbel storlek på dem nu jämfört med när de var nykläckta. Idag var jag tillbaka på jobbet. Jag blåste håret torrt efter duschen i morse och därefter har det känts som att jag är en släkting till "Bröderna Fluff". Jag och Mikael var tvungna att titta på ett par avsnitt i den serien efter middagen och vi skrattade så vi nästan dog. Det är så sjukt dåligt så det är bra. Snacka om lågbudget.

Ett liv tar...

...slut. I onsdags morse dog min svärfars sambo Maria efter en kortare tids kamp mot cancern. Mina tankar går till Toni, min svärfar, som nu står ensam kvar. Så tomt, så ensamt, så tungt... Det känns så orättvist. Begravningen är på torsdag veckan som kommer. Jag och Martin åker ner till Toni på tisdag för att delta. På fredag åker vi hem igen.

När döden drabbar oss så slår den oftast med full kraft. Jag blir stilla med mina tankar. Jag måste samla ihop allt som är viktigt. Jag känner stort behov att samla min egen familj, fästman, mina barn och barnbarn. Att bara få hålla om dem och vara nära. Få bekräftat att de finns där och att vi ännu en stund har varandra.

SL, avsnitt...?

Nu har jag tappat räkningen. Det är så många gånger som SL gjort mig förvånad över den brist på kommunikation som det företaget har. Igår var jag i Sala och hade trevligt med min vän I. Hon ville titta på make up så det gjorde vi och sedan hann vi med en pratstund innan det var dags för mig att dra mig hemåt. Det tog mig 75 minuter att åka från Sala till Stockholm. Därefter 37 min till Östertälje med SL där eländet började. Det var ersättningsbussar pga banarbete från Östertälje så det var bara att gå av och leta efter rätt buss. Jag frågade var den var då jag bara såg bussar som skulle in till Södertälje och fick till svar att den precis gått. Så obra av SL att inte synka bussarna med tågen tänkte jag. Samtidigt fick jag rådet att åka till Södertälje för att ta ersättningsbussen som utgick därifrån. När jag kom fram visste jag inte var min buss skulle gå ifrån och missade den precis. När jag kollade reseplaneraren visade det sig att det var 80 minuter till nästa kommunikation skulle gå mot Gnesta så jag fick åka tillbaka till Östertälje och vänta på nästa buss som skulle gå därifrån. Det tog mig alltså dubbelt så lång tid att ta mig från Stockholm och hem som från Sala till Stockholm. Jag var både trött och hungrig när jag väl var hemma.

I morse var det reducerad trafik mellan Södertälje centrum och Södertälje Hamn. Jag skulle ju kliva av i Hamn och byta tåg där så det rörde inte mig, trodde jag. Skyltningen visade alla möjliga destinationer och tider i Hamn. Inte ens de som körde tågen visste vad som pågick. Jag som lovat vara på jobbet till kl 7 kom kvart över. Just idag var det viktigt att vara i tid för vi skulle ha test av jordfelsbrytare och jag hade sagt åt han som skulle utföra testerna att han inte fick börja förrän jag hade gett klartecken. Då vill man inte vara en enda minut försenad.

Som grädde på moset gick min matlåda upp i väskan på väg till jobbet och en hel del brunsås rann ut över de extrakläder jag tagit med för att ha på mig på Mary Kay-möte ikväll. Det var riktigt trist. Fast det är klart bättre att såsen hamnade på dem än på fodret i väskan. Nu var det bara lite som hamnade på det.

Nu hoppas jag att jag har haft nog av SL-elände på ett tag för slut är det inte.