Det var meningen...

...att vi skulle fortsätta från Kinnekulle direkt mot Trondheim. Nu blev det inte så och skönt var väl det. Ibland är det tur att det inte blir som man tänkt sig. Vi började resan till Kinnekulle på torsdag. Det regnade och regnade och regnade på vägen ner. Vi funderade på hur vi skulle kunna få upp tältet utan att det blev sjöblött även på insidan. Men så slutade det regna när vi närmade oss och jag bad en bön till högre makter att låta oss få upp tältet innan regnet brakade lös igen. Gud är god mot det goda. Vi hann resa både tältet och förtältet och mer därtill innan det fram på nattkröken började regna igen. Vi var ju beredda på att det var sånt väder vi skulle ha hela helgen så vi var glada att vi hade kunnat göra det vi gjort torrskodda. Dagen efter vaknade vi till en torr och blåsig morgon. I traditionell ordning blev det bilraid runt Kinnekulles sevärdheter. Man hamnar alltid på ställen man inte visste fanns i det sällskapet. Först fick vi beskåda Guckuskon. Jag har sett den förut för denna orchide växer även på Storön utanför Kalix och dit har min pappa som är biolog tagit med mig. Men jag har aldrig sett ett så stort bestånd av den. Det var fantastiskt! Sedan fortsatte vi till Rubens ånglokomobilmuséum. Jag visste inte ens om att det fanns något som hette ånglokomobil. Samlartemat är något som går igen i kretsarna kring 2CV så ett besök där var på sin plats. Det var kul att se och jag hade definitivt inte hamnat där om det inte var för den här arrangerade utflykten. Kul! Det är berikande att göra sådana här resor. Regnet höll upp hela dagen och vi var lyckliga. Nästa morgon var det solsken och marknad. Det var kul. Jag och Martin tog över försäljningen av klubbtröjor och sålde slut i ett nafs. På den gemensamma middagen fick vi fransk buffé. Fantastiskt gott! När vi kommit hem igen så blåste det upp och regnet kom tillbaka men vad gjorde det. Det var bara sista natten kvar. Nu är vi hemma i Smedjebacken för att ladda om batterierna och ta hand om det här hemma innan vi bestämmer hur vi ska göra med Trondheim. Fortsättning följer.

Färdig, sa Sigrid!

Nu tror jag att jag är klar med det jag kan göra just nu. Igår kulminerade studentfirandet för vår del. Min "lilla" Martin sprang ut. En tår i ögat fick jag allt och sonen var lycklig. Nu har jag inga skolbarn längre. En epok är till ända. Vi firade mest hela dagen, maten räckte och alla var glada. Vad mer kan man begära?

När vi kom hem (studentmottagningen ägde rum hos storasyster Erika) var det hög tid för mig att sätta igång med att packa mina egna saker för idag åker jag till Smedjebacken. Jag visste inte om jag skulle hinna. Jag har på morgonen sprungit runt som en yr höna och försökt strukturera mig. Jag tror att jag har fått med mig det jag behöver. Eftersom jag inte riktigt vet vad som händer och vart vi ska befinna oss så har packningen blivit väldigt stor. Om jag vet att jag bara ska vara på en campingplats så behöver jag en typ av kläder men ska vi stanna i Smedjebacken efter helgen i Kinnekulle så behöver jag en annan typ av kläder. Dessutom har jag ordnat posthämtning och skrivit fakturor och postat brev och... Det ska bli skönt att komma iväg.

Lagom till det...

...ena börjar lugna sig och falla på plats så rör nästa grej till sig. Allt är förberett för morgondagens studentfirande. Jag och mamma har bakat och lagat mat hela dagen. Länge visste vi inte riktigt var någonstans eller vilken tid studentfirandet skulle ta sin början men efter hand så fick vi reda på det. Bilar är fixade och allt verkar bli som det är tänkt. Det kostade att jag missade MK-mötet vilket var synd. Jag kommer nämligen inte kunna gå på sista mötet heller innan sommaruppehållet. Men jag förstod inte hur jag skulle få ihop det om jag inte stannade hemma. Prioriteringar!

Även mitt eget firande börjar ta form. Deltagarlistan och hyttfördelningen är klar och allt är inbetalt. Jag har bara några få saker till att ta reda på. Det ska bli kul att samla släkten och träffa alla på en och samma gång.

Fästman Martin har kommit hem från Tyskland idag. Han har hämtat hem pappa Toni. Jobbig resa och jobbigt för Toni att lämna Maria med hennes cancerbehandling men det finns saker han behöver få gjort här hemma. Dessvärre så har hans syn blivit radikalt försämrad och han ser knappt någonting. Ensam i huset utan Maria och utan syn och svårt att gå längre sträckor behöver han all hjälp han kan få av oss. Vi får väl se hur det blir med vår semester. Självklart måste Toni få komma i första hand. Vi hinner väl åka dit vi tänkt någon annan gång.

Semesterdag nr 2!

Åska i luften! Jag hann precis hem från ICA innan det brakade lös. Sedan slog åskan ner i järnvägen här bredvid och orsakade problem för både pendeltåg och fjärrtåg. Förberedelserna för Martins student på tisdag är i full gång. Kolakakorna är bakade och resten planerat. Det mesta måste göras dagen innan. Samtidigt skriver jag deltagarlista och fördelar hyttplatser till mitt eget firande om några veckor. Det här gör att den semesterresa jag tänker påbörja på onsdag kommer i skymundan. Jag kommer stå på onsdag morgon utan att ha packat någonting och jag ska vara borta i två veckor. Bo i tält ska vi göra så det kräver lite extra omsorg om packningen.

Erika kom förbi. Det var trevligt att ha henne här. Det fanns mycket nödvändigt att prata om. Jag tror det gjorde nytta för henne. Jag fick ett gulligt sms av min rumskompis på jobbet som önskade mig en trevlig semester. Hon går när jag kommer tillbaka så vi ses inte förrän till hösten. Mycket att göra nu.

På min semesters...

...första dag blir det bröllop om än bara på TV. Så vackert, så vackert! Man blir tårögd. Det är så härligt med bröllop. Det finns så mycket kärlek och lycka i luften. Istället för att närvara på riktigt åkte jag till Årsta och firade Erikas sambo Alexander som fyllde år visserligen i onsdags men det blev firande idag istället. Jag fick äntligen träffa Alexanders familj. Det var trevligt. Erika har så rund och go mage nu med bara dryga två månader kvar på graviditeten. På väg hem var det signalfel i Södertälje Hamn så det blev ersättningsbuss från Östertälje, vänta i en kvart på nästa buss som skulle ta oss till Järna. Ibland tar det mer tid att ta sig hem än man tänkt sig. Å andra sidan kunde jag hoppa av bussen tidigare så jag kunde gå förbi ICA utan omväg på väg hem och beställa rostbiff till tisdagens studentfirande. Något positivt i allt som jag brukar säga. Allt brukar ordna sig till det bästa. Jag är trots allt en väldigt lyckligt lottad människa. När jag läser om andra öden så förstår jag att det jag har att gnälla om inte är värt att öda energi på. Nej, kavla upp ärmarna, gör något åt det och va som en männska! Det här sista var en uppmaning till mig själv.

Inte är jag...

...bitter! Det ligger liksom inte riktigt för mig. Å så blir man så butter om man är bitter. Jag tycker om att vara glad och positivt. Livet är enklare så. Därför har jag nu lagt förra inläggets "förvåning" bakom mig och blickar framåt. Det finns väl en mening med detta också, tänker jag. Å jag tror jag funnit den meningen. Jag ler vid tanken. Alla tecken på vad jag ska göra skriker åt mig. Det har de gjort länge men jag har inte riktigt lyssnat eller vågat tro på det. Nyfiken i en strut? Det får gå ett tag till. Ge dig till tåls så länge. Jag kommer att skriva om det i en annan blogg men först vill jag veta att jag verkligen har något att säga. Nog om detta.

Min stackars gräsmatta har äntligen fått lite omvårdnad. Jag hann klippa den innan regnet. Bensinen från i fjol räckte precis. Förmodligen klippte jag det sista på bara ångorna. Det tog en timme och sedan fick jag kliva in i duschen.

Nu håller jag på att baka både bröd och en tarte med kessella, jag marinerar fläskfilé till kvällens grill och ska snart börja göra iordning för potatisgratängen. Hujedamig vad jag är flitig, på Mors Dag.

Vad är väl...

en bal på slottet? Inte hela världen om man missar den antar jag men det känns onekligen lite surt att snubbla på målsnöret även denna gång. I förbifarten frågade min chef om jag ville bli uppvaktad på min födelsedag. Har jag något val? var min spontana fråga. Naturligtvis har du det, sa hon, men det kan väl hända att dina arbetskamrater kan uppfatta dig som lite introvert om du tackar nej. När jag så efter en sekunds, ok 2 sekunders, funderande svarade ja upplyste hon mig om att jag tyvärr inte varit anställd tillräckligt länge för att även företaget skulle kunna uppvakta mig. Där stod jag som ett fån och skämdes. Ja, jag kände skam över att jag hade kunna gått på något sådant och låtit mig luras till att tro att min arbetsgivare ville fira mig. Det kändes ungefär som jag tror det känns för det utsatta barnet som längtansfullt tittar på när de andra leker, får frågan om hon vill vara med, blir glad och svarar ja för att sedan raskt bli nertagen på jorden av den elaka som berättar att "det får du inte". Jag känner utanförskap. Jag har jobbat åt det här företaget i drygt nio år om än i olika anställningsformer och med olika arbetsgivare men när det gäller att fira mig från företagets sida så är det bara de två senaste åren som räknas. Jag känner mig orättvist behandlad. Å hur tar jag mig ur den här sitsen med heder och stolthet i behåll utan att uppfattas som en sur och grinig kärring. Jag har nämligen lust att ställa in alltihop. Men om jag gör det så kommer det att uppfattas som att det var den här presenten från jobbet som spelade roll. Det är inte alls det. Det handlar inte om någon present utan om att bli en i gemenskapen. Att slippa känna utanförskap.