Luciatåget

Vi slog oss ner i kafferummet på mitt jobb och väntade i skum belysning. De flesta visste nog att det var luciatåg på gång men inte vilka som skulle vara med. Det hade skojats om att konsulterna skulle stå för skönsången detta år men jag satt ju där bland publiken så det stämde inte riktigt. Så kom de, mina konsultkollegor plus två till av de orinarie anställda, ut från hissen skred de till gitarrspel och ledstämma. En lucia, för övrigt den enda tjejen, två stjärngossar, två tomtar och en pepparkaksgubbe. Det var den ena tomten som spelade gitarr. De var så duktiga. Så fick jag se mitt luciatåg i alla fall på rätt dag. Jag hade till och med fått vara med om jag velat men jag hade avböjt.

Det beställdes hemgjord pizza hemma. Det är praktisk mat. Alla får vad de vill ha på och ingen går hungrig från bordet. Det brukar inte mina barn göra annars heller men ibland serveras det väl sådant som inte faller riktigt alla i smaken. På Stillas blogg har jag för övrigt utmanat de som känner sig manade. Hon skriver så vackert om hembakat bröd. Min åsikt är att det inte bara är billigare utan även godare med hembakat. Å inte kräver det heller särskilt mycket ansträngning, bara tid. Min utmaning går ut på att baka allt matbröd själv istället för att köpa. Från och med nyår. Är ni med?

"Du är gripen för skadegörelse"

På väg hem från jobbet idag på Östertälje station kom fem väktare gående med två mindre pojkar i ett stadigt grepp om pojkarnas armar. Grabbarna var nog inte mer än 13 högst 14 år gamla. Den ena pojken iklädd tomteluva frågade störigt gång på gång vad han gjort och varför han blev fasthållen. Den ena väktaren tröttnade på hans frågor och svarade: "Du är gripen för skadegörelse. Det finns de som sett dig och din kompis klottra." Grabben som säkert var ganska stöddig i vanliga fall var spak och gråtfärdig. Det var väl inte riktigt så här han hade tänkt att det skulle gå. Mina tankar gick genast till föräldrarna. Det är en vecka kvar till jul. Man behöver inte sådana julklappar.

På AstraZenecas anläggning i Gärtuna där jag jobbar har man en annan tideräkning än i övriga Sverige. Där firar man Lucia idag dagen innan den riktiga dagen. Jag vägrar att fira Lucia idag så jag gick raka vägen till mina ordinära arbetsuppgifter istället. Vid grinden mötte jag representanter för IF Metall som delade ut en frukostpåse. Det fick inte de som gick på luciafirande i matsalen.

Det verkar vara riktig kris i företaget. Inga maschaller, inget ordentligt fika som det brukar vara vid sådana firanden, sa de som varit i matsalen och tittat. Mysfaktorn lyser med sin frånvaro. Idag slutar en av mina konsultkamrater för att börja på en annan avdelning. Nu är det slut på lugnet.

Vilken vecka!

Så var det länge sedan igen. Nåväl, den som väntar på något gott, väntar...alltid för länge som någon sa en gång. Veckan blev en mix av fruktansvärd och fantastisk. Om man tar medelvärdet så...ja...då blev den väl bra till slut. Ytterligheternas ytterlighet skulle jag väl mer vilja kalla den. Martin har varit här och det är alltid trevligt. Mina pojkar har också varit hemma. Det är också trevligt. De sistnämnda har varit lite störiga emellanåt. Det blev sent både måndag och tisdag, alladeles för sent. Jag behöver mina sovtimmar. På fem timmar/natt kan jag klara arbetsveckan men inte med färre. En konflikt därtill mitt i veckan som orsakade ont i magen på flertalet familjemedelmmar gjorde inte saken bättre. Till slut var jag så utmattad av ansträngning att jag mådde illa. Det löste sig men då var jag så trött att jag inte kunde sova. I helgen har jag sovit.

I eftermiddag har jag varit på make up-kurs. Det var kul! Vår kursledare, som är vår Sales Director, använde sig av oss elever som demonstationsobjekt. Jag blev lite full i skratt när det var dags för avsnittet ögonbryn. Det var ingen tvekan om vems tur det var att demonstrera på. Hon frågade inte ens om det fanns någon frivillig. Det var hennes sätt att ÄNTLIGEN få mina bryn fixade. Jag har många gåner sett på henne att hon tänkt att mina bryn borde både noppas och formas men att hon inte riktigt vetat hur hon skulle lägga fram det. Nu fick hon en chans och den var hon inte sen att utnyttja. Nu önskar jag mig en make up-väska i julklapp. Det kommer jag inte att få om jag inte köper den åt mig själv.

Julklappshandeln är i full gång. Igår var jag på Rusta. Det är en affär som alltid överraskar. Förra året hittade jag och Martin färdigt spända målardukar med oljefärger till. Dessa ligger fortfarande under sängen oanvända tillsammans med ett stafli. Någon dag när jag får tid ska jag plocka fram dem och testa min förmåga. Det här året hittade jag lite andra saker både åt mig och åt andra.

Onixdagen

Klockan tio minuter över fem i morse hade jag ner en vas från spiselhyllan. Jag skulle släppa ut Simon och sedan sova vidare en timme till så jag hade inte ens tänt lampan. Där stod jag i mörkret med en trasig vas runt mina barfota fötter. Det var bara att försöka ta sig helskinnad till lampknappen och sedan hämta sopskyffeln. Hur ska denna dagen sluta, hann jag tänka. Dagen på jobbet flöt på bra. Jag gick lite tidigare bara för att jag inte skulle behöva stressa så mycket för att hinna göra det jag måste innan jag skulle iväg till kvällens klass i hudvård. Det hade jag ingenting för. Tåget var så pass försenat, 7 minuter, för att jag precis skulle missa anslutande buss. Det hjälper inte att svära men ibland måste man. Jag kom hem, tiden var knapp, jag lagade till en tallrik gröt bara för att det går väldigt fort. Så ringer telefonen. Det var min värdinna för kvällens förut nämnda klass. Tre av hennes gäster hade blivit sjuka. Snabbt bestämde vi att boka nytt datum men det blir inte förrän i januari. Nåja, jag behöver klasser då med. Nu i december blir det svårt tror jag. Då har folk annat för sig. Det är just så jag inte får tänka men som jag så lätt halkar in på. Jag har lovat mig själv att inte leva andras liv. Det är faktiskt upp till andra att bestämma om de har tid eller inte. Det är inte min avgörande. Som det sa i TV-programmet Hjärnkontoret: "Om man ingenting frågar så får man ingenting veta"

Nytt

Jag har gått i bloggskola ikväll. Därför har min blogg också ett nytt utseende. Min väninna Hanna som jag jobbade med förut och som jag nuförtiden träffar alltför sällan har hälsat på. Vi har ätit kycklinggryta och ris med brownies och grädde till efterrätt. Det var så gott. Efteråt satte vi oss vid datorn och hon lärde mig lite om hur jag ska hantera min blogg. Jag har om jag ska vara ärlig inte lagt så mycket möda på att själv lista ut hur jag ska få den mer personlig. Det var inte det som var meningen från början. Det var texten som var viktig. Nu efter snart ett år så känns det lite kul att kunna göra lite mer. Bloggen är här för att stanna. Även om jag ibland har dröjd onödigt länge med uppdateringar så gillar jag det här sättet att uttrycka sig. Det är inte svårt att göra förändringar men en del saker är bra att veta att de överhuvudtaget finns. Sedan fick jag en lektion i Facebookhantering också. Det är fortfarande ett ställe jag tror jag försöker undvika hädanefter. Att kasta får på folk är inte riktigt min grej. Men jag lovar att jag ska försöka hitta en allvarlig sida av Facebook med innan jag ger mig.

Efter två nätter med ungefär fyra timmars sömn på vardera natt ska jag försöka ta mig i säng tidigare ikväll än det blivit tidigare kvällar. Imorgon kommer min syster hit. Då blir det inte heller tidig kväll.

djkhagkjka

Long time...

Det var ett tag sedan jag uppdaterade något och jag har haft mina skäl. Datorn har varit det mest sega som bara går att uppbringa. Inte ens jag som har en ängels tålamod orkade vänta på den. Så kom det sig att jag under en sådan väntan när jag försökte arbeta med den kom åt något snabbkommando för textstorlek och jisses vilka STORA bokstäver jag fick då. Ett tag trodde jag att datorn hade blivit angipen av något illmarigt virus. I samma veva var jag till banken och "ordnade med lite affärer" och ynglingen bakom disken undrade om jag inte ville kunna "sköta mina affärer" hemmifrån datorn via Internetbanken. Ja, jag är så gammalmodig att jag inte gör det. Jag gjorde, ska väl sägas men så fick jag ett virusangrepp på datorn och fick hela Internet nerstängt av Telia. Där stod jag och hade inte en susning om hur jag skulle kunna betala mina räkningar. Ordning på datorn fick jag efter en tid men jag bestämde mig för att jag inte skulle använda Internetbanken förrän jag hade datorn för mig själv och kunde bestämma själv vad som skulle vara på den. Det har jag nu så jag skulle väl ha svarat ja på frågan om Internetbanken men tyckte att jag skulle ha ordning på datorn först. Nu är ordningen återställd och jag är så glad. I det här fallet hette viruset Mona och var lätt att åtgärda när jag bara visste vad som skulle göras. Det var min kära Martin som såg vad som var fel. Nu har jag lärt mig så det var väl något gott med det onda den här gången med.

Helgen har varit skön utan stress. Minsta pojken fyllde tonåring. Han befann sig hos hans pappa så jag lånade Martins bil och åkte över och grattade honom. Det blev tårta och kakor i sedvanlig mening. De skulle åka och äta på kinaresaurang lite senare. På något vis såg de så förvånade ut när jag kom ensam i bilen. Jag tror inte någon av dem tror att jag KAN köra bil överhuvudtaget. Det är ju så jag knappt tror det själv. Det var en nyttig tur för min egen övertygelse.

Vidare har jag handlat årets första julklapp. Det är bara att inse att det är turbo som gäller nu fram tills dess jag är klar. Jag är väldigt nöjd med det jag hittat. Jag tror den saken passar den lilla fröken väldigt bra.