Företagsekonomi del 5

Midsommarhelgen har varit väldigt trevlig. På torsdagkväll begav jag mig åter igen upp till Smedjebacken. När jag satt på tåget fick jag via ett telefonsamtal veta att Anna och Magnus som är på cykelsemester hade kommit förbi hos Martin. Det var så himla kul att träffa dem. På midsommarafton övertalade vi dem att stanna kvar. Annette och Conny kom och åt mat tillsammans med oss och sedan var det dans kring den alternativa midsommarstången, yuccapalmen prydd med svensk flagga, i trädgården. Efter det spelade vi traditionsenligt kubb i samma trädgård, fast då hade vi flyttat undan midsommarstången. Mycket trevligt alltihop. Vi kom under kvällens gång på att vi alla tre par hade ett gemensamt. Vi hade träffat varandra via nätet och dessutom på samma webbsida. Tänk vad Internet kan ställa till med, i positiv bemärkelse alltså. Idag vinkade vi hejdå åt Anna och Magnus som fortsatte sin cykelfärd hemmåt. Själva åkte Martin och jag iväg till Munkfors på vinst och förlust för att se om vi kunde träffa våra vänner från Holland. Vi träffade dem första gången på ett vandrarhem i Andenes ovanför Lofoten. Sedan har vi hållit kontakt via mail och nu har de köpt ett hus i Munkfors. Men vi hade inget telefonnummer till dem så vi kunde inte ringa och förvarna. På väg till Munkfors passerar man Hagfors. Där på Hydro-macken fanns den mest korkade prissättning jag någonsin varit med om. Vanligt svart kaffe kostade tio kronor. Så långt är allt ok. Skulle man däremot ha en skvätt mjölk i fick man betala fem kronor extra. Jag undrar vad literpriset blir för sådan mjölk? Jag var sugen på godis och ville ha en kexchoklad. Det stod något om 3 st för 20 kr men så många tyckte jag inte att jag ville köpa så jag tod två eftersom vi var två i bilen. Det skulle hon ha 21 kr för! Det var alltså billigare att köpa tre än två. Det är ju det jag har sagt hela tiden. Jag förstår mig inte på företagsekonomi.

Papper och papper

Så var jag hemma igen. Den här gången blev det ingen punktering på bussen. Jag har varit effektiv sedan jag kom hem. Jag packade genast upp och sedan lagade jag mat. Sedan satte jag mig med pappershögen som tenderar att växa mig över huvudet och sorterade. Jag har fyllt i anmälan om min kompost, fyllt i begärda uppgifter från SIF och stoppat dessa i kuvert, sorterat in avier och fakturor där de ska vara. Nu kan jag snart börja organisera min MK-verksamhet. Det känns så otroligt roligt och samtidigt så väldigt stort. Hur länge kommer det att dröja innan jag kan unna mig att ta ut lite lön för mödan, innan jag känner att jag inte måste återinvestera hela vinsten? Det är mycket än som jag behöver för att kunna bedriva en fullgod verksamhet. Hur det än kommer att gå så har det här gett mig ny energi och jag bara känner att JAG VILL!

Dagen för övrigt har bjudit på regn. Mina tankar på bussen gick till Anna och Magnus som är på cykelsemester någonstans i trakterna av där jag åkte. Jag har ända sedan jag var liten drömt om att åka på cykelsemester men har aldrig haft någon som velat följa med mig. Idag var jag måttligt avundsjuk på de två som är ute och åker nu. Då var jag ganska nöjd med min tillvaro i en varm och torr buss.

Hallå i luren!

Det har inte blivit mycket till bloggande den senaste veckan. Det händer otroligt mycket som jag skulle kunna skriva om men tiden räcker liksom inte riktigt till. Förra fredagen åkte jag till Smedjebacken och tillbringade helgen där. På väg hem fick vi punktering och blev stående i 30-gradig värme utanför Västerås i ca 1 1/2 timme. Jag kom alltså hem senare än ICA hade öppet och fick göra så gott jag kunde för att hitta förskaffning både för kvällen och morgonen därpå. Som tur var hade jag fryst ner lite kyckling så det ordnade sig. På måndag hade jag erbjudande om att följa med Malin på Mary Kay-möte men tackade nej på grund av att jag kommit hem så sent kvällen innan. Malin är fristående hudvårdskonsult och det var hennes sminkväska jag fick göra en djupdykning i inför diplomeringen. Då bestämde jag mig också på allvar att själv anta hennes erbjudande om att bli hudvårdskonsult själv. Jag visst bara inte när det skulle bli av. När jag kom hem från jobbet på måndag stod mitt Mary Kay-paket och väntade utanför dörren men jag hade inte tid att öppna det. Telefonen ringde stup i ett. Simon haltar sämre och jag kände mig tvungen att ringa Elisabet som är hans rätta ägare. Hon var på väg till Tallin och skulle komma hem på onsdag. På tisdag packade jag upp mitt paket och fick samtidigt frågan av Malin om jag ville följa med henne på en hudvårdsklass som hon skulle hålla i Järna på torsdag. Jag var tveksam för att jag hade så mycket annat som skulle hända på programmet innan det var fredag. Under onsdag beslöt jag i alla fall att jag skulle följa med. Man måste ju prioritera. På onsdag gjorde jag mitt bästa för att städa och på torsdag var jag på hudvårdspartaj för att studera Malin. Pojkarna var hemma och packade inför deras norrlandssemester under tiden, själva. Nåväl, jag hoppas de klarade av att få med sig det nödvändigaste. De har packat för hajker och klarat det bra. Å nu när deras pappa inte ville befatta sig med packningen fast det var hans veckor så får det väl bli som det blir så. De kommer inte att sitta i sjön även om de glömt hälften. När jag kom hem packade jag mina egna saker för att på fredag åter igen bege mig till Smedjebacken. På vägn upp ringde mamma för att höra om allt var i ordning. Jag tror hon tyckte jag var lite slarvig som inte var hemma och såg till att allt var som det skulle innan pojkarna skulle iväg och att jag inte varit hemma och hjälpt dem att packa var nog mer skandalöst än vad hon tyckte var rimligt. Men det bar sig inte bättre än att jag hann få upp telefonen precis som det ringde av och jag tryckte på svaraknappen. Jag trodde jag ringde upp mamma men dröm om min förvåning när det var Ulna som svarade! Mottagningen var så dålig så jag hörde knappt vem jag pratade med och det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt var hon. Det var kul att prata med henne så där överraskande även om det inte blev så länge. Livet är fullt av överraskningar. Nu är jag här i Smedjebacken och idag har jag fyndat en hel låda frottéhanddukar på loppis för 20 kr och en bok "Processen" av Kafka. Jag har inte läst något av honom och det hör till allmänbildningen att ha gjort det. Överraskningar kommer när man minst anar det. Det är väl därför det heter just överraskningar.

Utmaning på en torsdagkväll

Vad förvånar dig mest med ditt vuxna liv?
Att jag fortfarande har så mycket kvar att upptäcka. När jag var liten trodde jag att jag skulle ha svaret på allt när jag blev stor.

Mitt liv skulle bli lättare om?
Jag vann fem miljoner kronor.

Min hemliga last?
Kan jag väl inte tala om. Då är den ju inte hemlig längre. En välkänd last är att bada bastu.

Vad i ditt utseende är du mest nöjd med?
Mina ögon.

Oanad talang?
Luftgevärsskytte.

Världens viktigaste fråga just nu?
Bekämpningen av fattigdomen.

När drar du en vit lögn?
Jag ljuger helst inte alls då sanningen oftast hinner ifatt en alltför snabbt. Ärlighet varar längst även om den gör ont ibland.

Vilket var ditt första jobb?
Jordgubbsplockerska.

Vad är det bästa som kan köpas för pengar?
Semester.

Vilken egenskap är du mest nöjd med hos dig själv?
Jag är förtroendeingivande. Det är ett privilegium att få delta i så många människors liv som det innebär att äga den förmågan.

Mitt bästa köp?
Mitt hus.

Vad bjuder du på om du får oväntat besök?
Kaffe eller te. Oftast finns inget fikabröd.

Vad får dig att inte vilja stiga upp ur sängen?
För några timmars sömn på vardagarna och på helgerna ett mysigt tidningsprasslande bredvid mig.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?
Mina barn

Vilka vill du ska svara på dessa frågor mer än du?
Alla som har lust

Söndag och framåt

I söndags hände inget särskilt alls. Inte vad jag kan minnas så här tre dagar efteråt. Sedan blev det full fart. Måndag var det Vårruset som var den stora händelsen. Det är så härligt med den folkfesten. Jag önskar så att jag skulle kunna springa så där som alla andra duktiga som startar i tidiga startgrupper. Men rygg och knä håller inte. Nu var jag där tillsammans med ett gäng tjejer som i förväg hade bestämt att vi skulle gå runt, inte jogga. Det tog 58 minuter om jag är rätt informerad. Det trevliga med att gå är ju att man kan prata samtidigt. I mål var det kaos. Det gick inte att ta sig någonstans. Vi struntade i utdelningen av reklamprodukter och gick och hämtade vår picnic istället. Kaos på tunnelbanan hem också. Lite färre folk på pendeltåget. Som jag minns det från föregående år så har Vårrusare fått åka tunnelbana gratis men så var det inte i år. SL har väl inte råd att förlora en sådan jätteinteckt som det ju blir när 18000 personer extra ska åka. Klockan var mycket innan jag kom i säng.

På tisdag träffade jag gamla klasskompisar i Kungsträdgården och åt god, god mat. Kycklingspett med ris och jordnötssås. Det var nog närmare ett år sedan vi träffades senast. Även denna kväll blev sen.

Det var otroligt skönt att äntligen få sova ut i morse. Sedan bar det iväg till Hanna som hade Öppet Hus med presentation av Mary Kay-produkter. God pastasallad bjöd hon också på. Naturligtvis var det, som jag hade förväntat mig, väldigt trevligt. När jag kom hem åt jag lite mellis så jag skulle stå mig några timmar. Sedan satte jag igång med att städa. Jag har inte städat alls de senaste veckorna så det var verkligen igengrott här överallt. Med fönstrena öppna för korsdrag, dammtrasan i ena handen och dammsugaren i den andra (nå, nästan i alla fall) har jag dragit fram som en virvelvind genom huset och jag gav mig inte förrän jag hade hunnit det jag hade föresatt mig att hinna idag. Jag har bara kvar att skura golven men det får vänta till imorgon. Jag ska ha något att göra då med :-)

En fågel i handen

Min katt Simon tog en liten fågelunge. Martin såg det och räddade den. Han ropade ut mig så han kunde få in katten i huset medan jag tog hand om fågeln. Jag lyfte upp den. Den levde fortfarande. Jag försökte se om den var skadad men den verkade ha klarat sig bra. Men den var ju så liten. Å var fanns mamman? Han kunde inte flyga. Jag kunde känna de små hjärtslagen picka i händerna. Jag strök den över huvudet och talade mjukt till den i hopp om att den skulle lugna sig, förstå att jag inte ville den illa. Den slöt ögonen. Det såg ut som att den somnade. Jag gick till St Findus-skogen som ligger alldeles intill. Det lät som om mamman kunde finnas där. En vuxen fågel som såg ut att vara av samma sort kvttrade högt och ljudligt i ett träd några meter upp i luften strax utanför tomten. Jag satte ner den lilla ungen på marken och sedan gick jag därifrån för att inte störa. Simon fick inte gå ut på ett bra tag. Vad som hände sedan vet jag inte. Ibland är det bra att inte veta allt för mycket. Ibland är det bra att bara få tro att det gick bra.

Naken i tidningen!!!

Jo, det är faktiskt sant. Å i en turisttidning dessutom! Visit Ludvika Smedjebacken har i årets upplaga publicerat en presentation av konstnären Staffan Lindh som ska ha utställning på Hammarbacken i sommar. Förra sommaren stod jag modell för honom i hans atelje. Min fästman var givetvis med och han passade på att ta foton under tiden. Ett av dessa foton är med i tidningen. Förra gången jag stod modell, för länge sedan, var det åt den målande konstnären Erling Johansson. Då var det bara mitt ansikte som var intressant. Nu, hos Staffan, var det helformat som gällde. Staffan och Erling gick för övrigt samtidigt på Konstakademien.

Det är jobbigare än man kan tro att stå modell. Visserligen börjar jag vara ganska van att hamna framför kameran vid det här laget men det är annorlunda att modella framför en målande konstnär. Man orkar inte hur länge som helst att stå helt stilla, i synnerhet om man är ovan. Vi tog pauser med jämna mellanrum med fika i trädgården. Efter ett tag lyckades jag fokusera på en punkt på väggen bakom Staffan. Då kunde jag nyttja mina kunskaper i yoga. För mig blev det då inte bara en ny modellerfarenhet utan även ett tillfälle till meditation. Min morgonrock har fortfarande en vit färgfläck från ateljen. Jag lyckades väl lägga den någonstans där det fanns färg som inte hade torkat. Varenda gång jag ser den ler jag stolt. För tänk, jag har faktiskt blivit avmålad precis som jag är av en konstnär som är representerad på Nationalmuseum. Så det är klart jag är stolt!