En liten seger på vägen

Igår fick jag bekräftelse på det jag vetat hela tiden. Om jag måste sluta på mitt jobb pga att mitt vikariat går ut så har jag jobbat så pass länge att de inte får ta in någon annan utan att först erbjuda mig den tjänsten. Det var precis det jag försökte förklara för min chef i måndags. Tydligen missuppfattade hon mig, hur hon nu kunde göra det. Jaja, huvudsaken det blir rätt i slutändan så tänker jag inte grotta i hur. Nu har jag blivit ombedd att skicka in mitt CV till personalavdelningen samt blivit tilldelad en facklig representant. Livet känns lite lättare. Samtliga arbetskamrater är bekymrade för min skull. Det känns faktiskt som att varenda en av dem vill ha mig kvar. De följer mitt fall och dagligen får jag frågan om jag hört något. Det värmer att veta att man är omtyckt och behövd. Då sover man gott om nätterna.

Upp till kamp

Det känns som att jag har fällt en bomb i dag. Jag är på väg att förlora mitt arbete. In i det längsta har jag väntat på att det ska lösa sig av sig självt. Idag kom min chef in och pratade med mig. Jag sa nog saker som hon inte riktigt ville höra. Lite lagtext om vad man som arbetsgivare får och inte får göra. Hon såg ut som att hon minst sagt blev tagen på sängen. Samtidigt ville jag ju inte att hon skulle känna sig alltför trängd. Det är ju inte henne jag är arg och besviken på, det är inte henne personligen jag ska bråka med. Det är hennes chef och kanske inte ens han utan hans chef som till syvende och sist kommer att få sista ordet. Jag har varit vikarie i snart tre år. När treårsperioden är till ända menar min arbetsgivare att de inte kan ha mig anställd längre eftersom de då är skyldiga att fastanställa mig. Den lag som kom till för arbetarens trygghet för att den anställda skulle slippa gå på vik år ut och år in håller nu alltså på att sparka ut mig i arbetslöshet. Med de orden uppsökte jag facket för att höra vad de kunde stå till tjänst med. Då fick jag reda på att det finns en annan lag som säger att om man varit anställd i 12 månader eller mer på samma företag äger man rätt till återanställning om det finns ett behov att anställa ny personal. Jag kan acceptera att jag får gå om det inte finns jobb, det är sånt som händer. Men anser de fortfarande att det finns arbetsutrymme nog att anställa en konsult från en rekryteringsfirma så tycker jag de beter sig vidrigt. Det är just det här det låter som att de tänkt göra, ta in en konsult istället för mig. Jag gillar inte att behöva slåss men tvingas jag till det så är jag inte rädd att ta striden. Jag tänker i alla fall inte ge mig utan en ordentlig prövning. Å fram tills dess kommer jag nog ha bestående fjärilar i magen.

Pippi på de sju haven

Igår tittade jag på Pippi på de sju haven. Jag och Martin satt utan ungar och tittade på den hemma i soffan. Det kom sig av att vi av någon anledning hade TV:n på och råkade se att den skulle gå. Det är en sådan där film som väcker nostalgin i mig. Jag såg den på bio när jag var liten, hade LP-skivan och lyssnade på den så pass många gånger att replikerna sitter kvar än idag. Bitvis satt jag och talade om vad som skulle sägas i förväg. Det är högst irriterande att sitta och titta på film med någon som gör så. Nu var det ju en sådan typ av film som inte gjorde så mycket att jag gjorde så till. Martin bara skrattade när jag satte igång att härma skådespelarna. Det var riktigt kul. Efter det lämnade vi in dagens V75 och sedan åkte vi in till Södertälje för att köpa en present till Martins pappa som fyller 85 år snart. På fredag beger jag mig upp till Smedjebacken för att på lördag gå på teater och se Martins dotter skådespela. På söndag börjar vår resa till Tyskland till 85-årskalaset. Vi kommer åter till Sverige på lördag därpå. Det kanske inte blir så mycket bloggande under den tiden då jag är osäker på vilken tillgång till Internet vi kommer att ha. Men fram till dess ska jag nog hinna med några inlägg.

Det är kul att blogga. Jag har alltid fört någon form av dagbok. Det har varit mitt sätt att bearbeta det jag upplevt. Min uppgift här är, som jag ser det, att dela med mig av mina tankar i glädje och i sorg. Kanske egentligen inte så mycket om mitt liv, så som dagen har varit, utan mer om någon specifik tanke eller händelse som väcker funderingar. Jag kommer att fortsätta att blogga, så gott det går varenda dag men ibland blir det uppehåll som förmodligen veckan då jag befinner mig i Tyskland.

Undrar hur de tänker...?

I mars blir jag arbetslös om jag inte lyckats hitta ett jobb innan dess. Då ska jag, enligt vår regering, söka jobb som aldrig förr, även sådant som inte ligger inom mitt område. Det kan jag visst tänka mig att göra men ingen kan få mig att tro att jag bara för att jag har en högskoleutbildning är ens intressant för många arbetsgivare. Jag är helt enkelt överkvalificerad för många arbeten. Säg den arbetsgivare som anställer mig när jag med största sannolikhet kommer att försvinna så fort jag lyckas få tag på ett jobb inom mitt område. Som arbetsgivare skulle då jag helst vilja anställa folk som hade för avsikt att stanna kvar. Nåväl, jag kommer då göra allt som står i min makt för att inte behöva ha med a-kassan att göra. Det blir bara krångligt. Det är sannerligen en spännande framtid jag går till mötes. Lite väl spännande för min smak, ärligt talat.

Undrar hur de tänker...?

I mars blir jag arbetslös om jag inte lyckats hitta ett jobb innan dess. Då ska jag, enligt vår regering, söka jobb som aldrig förr, även sådant som inte ligger inom mitt område. Det kan jag visst tänka mig att göra men ingen kan få mig att tro att jag bara för att jag har en högskoleutbildning är ens intressant för många arbetsgivare. Jag är helt enkelt överkvalificerad för många arbeten. Säg den arbetsgivare som anställer mig när jag med största sannolikhet kommer att försvinna så fort jag lyckas få tag på ett jobb inom mitt område. Som arbetsgivare skulle då jag helst vilja anställa folk som hade för avsikt att stanna kvar. Nåväl, jag kommer då göra allt som står i min makt för att inte behöva ha med a-kassan att göra. Det blir bara krångligt. Det är sannerligen en spännande framtid jag går till mötes. Lite väl spännande för min smak, ärligt talat.

Tillvaron under kontroll

När jag gick till jobbet i morse låg en tung lukt av brand över centrum. Det rök fortfarande och avspärrningarna var fortfarande kvar. Brandslangar låg utrullade lite här och där och det kaos som rådde igår speglade ännu av sig. När jag gick hem för dagen hade de släppt på avspärrningarna så det gick att ta sig genom centrum. Därmed börjar läget vara under kontroll där. Allt jag hade tänkt göra idag hann jag med. Mikael fick sina glasögon. Så var jag 3800 kr fattigare. Men ungen måste ju för bövelen få se ordentligt. Tillbaka på jobbet såg först min arbetsuppgift överdjävlig ut men till sist lyckades jag lösa problemet. Det blev ett par timmars övertid. Nu börjar lugnet lägra sig över mig igen. Igår kändes det som att jag höll på att tappa fotfästet. Idag har jag återtagit balansen på i alla fall ena foten. Martin kom hit ikväll för att fira trettonhelgen med oss. Det känns bra att han är här.

Julen 2006 och nyåret därefter i korthet

Så var jag tillbaka. Under tio dagar har jag befunnit mig uppe i Norrbotten hos mamma och pappa. Å just uttrycket "befunnit mig" är en bra sammanfattning på vad jag har pysslat med. Vi anlände dagen innan julafton, jag slog in de julklappar som fortfarande saknade omslagspapper. På julaftonsmorgonen badade jag och min syster Ylva bastu i vanlig ordning. Därefter firade vi julafton precis som vi alltid har gjort med traditionellt julbord och ris á la malta till efterrätt, tomte och klapputdelning. Det verkade som att alla blev jättenöjda över sina julklappar. Mikael har vid flera tillfällen brett ut sina över sängen och tittat beundrande på dem. Juldagen förflöt lugnt och stilla förutom den tidiga uppstigningen. Hanna var tvungen att åka hem för hon skulle jobba. Jag hade glömt att hämta ut hennes biljett så hon fick åka iväg med endast bokningsbekräftelsen i handen. Bussen var 25 minuter sen redan i Kalix och som marginal i Sunsvall hade hon bara 15 minuters marginal till tåget. Det var några nervösa timmar. Men fram kom hon. På annandagen åkte ett gäng iväg till IKEA i Haparanda. Jag som har IKEA i Kungens Kurva tyckte jag gjorde bättre nytta genom att ta en promenad runt Kalix och föntershoppa lite. Jag tog en massa foton på mammas och pappas gran som några dagar till ståtar med juleljus och toppstjärna i rondellen alldeles vid infarten till Kalix. Det är den vackraste gran jag någonsin sett, som hämtad direkt från en Disneyfilm. Mellandagarna hände inte särskillt mycket. Erika åkte hem på torsdagen och nyårshelgen förflöt i samma anda som det alltid gör. Fonduegryta med hallsebackspotatis och den sedvanliga nyårsbomben. Så var det dags att åka hem för oss som var kvar igår. Än en gång bevisade mina pojkar att de är alldeles underbara att resa med. I en situation som just en resa som i det här fallet bara är en transportsträcka är det lätt att tappa humöret och bara tycka allt är jobbigt. Det skulle vara naturligt att tycka så. Men inte mina grabbar. Ingen gnäller. Båda två sliter med var sin tung väska. Det är sånt som gör att jag känner att det inte skulle vara några problem alls att ge sig iväg med dem någonstans på en semester någon annanstans är bara upp till mormor och morfar. På kul frågade jag dem vart de skulle kunna tänka sig att åka om de fick bestämma. Dit där det är varmt svarade de då. När jag bad om en storstad som resmål fick jag till svar Paris eller London. Väldigt lägligt låg Londonguiden i stolsfickan framför. Den tog jag med mig.

Idag har jag jobbat. När jag skulle hem visade det sig att en storbrand hade utbrutit i centrala Södertälje. Jag kunde inte gå genom centrum som jag brukar men väl på sidan om. Knappt har jag kommit tillbaka så känns det som att livet snurrar på för fort igen. Det bara händer en massa saker hela tiden. Mikael skulle iväg på bio idag, imorgon ska han på hajk. Han ska vara på stationen redan 12 och innan dess ska vi hinna hämta hans glasögon hos optikern i Södertälje. Å så ska jag försöka vara på jobbet någon gång där emellanåt. Vi får väl se hur det går. Jag läser just nu en bok av Bodil Jönsson där hon behandlar begreppet tid. Hon påstår att vi har gott om tid. Det känns inte riktigt så just nu. Det känns som att livet virvlar på och rätt vad det är så infaller mars och jag står där utan att ha förberett min arbetslösa tillvaro ett dugg. Men en positiv sak idag var att när jag pratade med barnens pappa lyckdes vi föra en diskussion utan att försöka slita varandra i stycken. Jag ville ha hjälp med sista helgen på min tvåveckorsperiod för att kunna åka till Tyskland på 85-årskalas. Det gick bra om han fick hjälp när hans pappa fyller 75 i februari. Det gick väl bra. Betalt/kvitterat på en gång.