Det kändes som...

...lördag när jag jobbade i fredags. Jag kom till och med på mig själv att tänka att det VAR lördag. Det var så tyst och stilla överallt. Inte kom jag hem särskilt tidigt heller som jag hade tänkt. Den städning som jag hade tänkt göra gick om intet. Jag hade ju kunnat göra det idag istället men sov för länge på morgonen för att vara riktigt pigg eller är det helt enkelt nattens lanparty i kombination med fästmannen försökte ha hela täcket för sig själv i natt som är orsak till att jag känner mig trött och seg? Yngsta dottern kom förbi en stund på eftermiddagen. Det är kul och trevligt när hon hälsar på. Vi har en konflikt att reda ut som ingen av oss verkar vilja ta tag i. Det knyter sig i magen på mig så fort jag tänker på det, paniken kommer krypande. Omgivningen verkar tro att jag bara struntar i det. Så är inte fallet. Jag värjer mig istället. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra för att komma tillrätta med det här. På något vis måste det gå. Jag önskar inget högre än att det blir ett lyckligt slut. Vad jag önskar att jag kunde lämnas utanför men det låter sig inte göras. Inte den här gången.