Tänk vad ett...

...och ett halvt års frånvaro kan ställa till. Jag kan inte ens mäta ett pH utan att jag måste tänka till. Gårdagen gick mest åt till att prata med mina nygamla arbetskamrater som jag inte sett på jättelänge. På kvällen hade jag mina make up-rådgivningar. Det var kul! Mina stackars pojkar hade studiedag så de var hemma precis hela dagen själva. Stackars och stackars. De själva tyckte inte ett dugg synd om sig. Det var bara jag som hade dåligt samvete, att jag borde vara hemma en kväll som denna då väskorna skulle packas inför tisdagen. Jag hade i alla fall tvättat så det bara var att packa ner i väskorna. Tack och lov för mobiltelefoner. Ibland är de helt enkelt guld värda. Jag lotsade pojkarna genom dagen med vad de måste göra och när jag kom hem vid niotiden hade de allt i ordning. Visserligen packar de alltid själva till scouthajkerna men det är lite skillnad på packningens innehåll när man ska till Kanarieöarna och när man ska ut i skogen och sova i vindskydd.

Idag har jag börjat analysera och upptäckte att jag var totalt ringrostig. Jag kommer att komma in i det men det kommer att ta sin tid. Rutiner och metoder ändras. Jag kan inte ta något för givet att det är som det var förut. Det i sin tur kräver att jag nollställer mig och låtsas som att jag är på en helt ny arbetsplats som jag aldrig varit på förut. Men jag har vacker utsikt över kanalen från mitt skrivrum, när jag nu hinner vara där och titta.

Ikväll när pojkarna hade gett sig iväg med deras mormor och morfar och alla väskor tappade jag upp vatten i badkaret. Det är så otroligt skönt att sjunka ner i varmt på gränsen till hett vatten och bara slappna av. Där låg jag en stund och bara njöt. Å nu ska jag gå och lägga mig fast klockan inte är tio ens bara för att jag kan och för att jag vill läsa en bok. Det är onekligen en skön känsla när en hektisk tid äntligen tar slut. Vilan blir så mycket mer njutbar.