söndag 14 september 2008

Så var det då dags...

...att uppdatera er med vad som hänt. Måntro om det överhuvudtaget finns någon kvar som läser efter detta oanmälda uppehåll. Nåväl, nu är jag här igen. Jag har varit fruktansvärt upptagen så jag har inte ens hunnit läsa andras bloggar. Nu blir det andra bullar av. Detta har hänt:
Helgen efter förra inlägget gick mest åt till att vila. Fästmannen och jag var på Kringelfestivalen på Torekällberget och kikade på diverse uppträdanden och så åt vi kringlor icke att förglömma. Jag lovade mig själv djup och innerligt att försöka tänka efter en gång till innan jag nästa gång kastar mig över extrajobb på det ordinarie jobbet. På tisdagen fyllde mamma 70 år. Hon hade varit lite krasslig så jag trodde inte att de skulle komma hit som bestämt men det fick jag veta på eftermiddagen i telefonen att det skulle de så jag fejade så gott jag kunde. Bakat hade jag också gjort för att vara lite förberedd inför den stundande konfirmationen på söndagen. Mor och far kom på onsdagen och det blev lite uppvakning. Tidigt på fredagmorgon begav jag mig iväg till Mary Kayseminariet i Göteborg. Att det skulle vara en spektakulär tillställning var jag förberedd på men att det skulle vara så fantastiskt som det faktiskt var hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Halva tåget var fyllt med MK-folk. 2200 MK-människor på en och samma plats i Scandinavium. Luften riktigt vibrerade av energi. Jag applåderade så jag hade ont i händerna innan allt var över. Å tänk er, på kvällen var hela Scandinavium upplyst i rosa! Å jag blev vald till årets Miss Go Give i min unit! Jag kom hem på lördagkväll mycket trött men full av Mk-energi. Vilka möjligheter det finns! Jag är helt enkelt tokig om jag inte ger det här en ärlig chans. På söndag var det dags för Mikaels konfirmation. När jag är trött har jag lättare att gråta vid känslosamma tillfällen. Hela morgonen intalade jag mig själv att jag inte skulle gråta i kyrkan, vare sig av stolthet eller något annat. När konfirmanderna kom in med Mikael i spetsen bärandes på korset så rann tårarna i alla fall. Det var en fin konfirmation. I slutet när de hade fått sin nattvard och det var församlingens tur var det ingen som reste sig. Alla satt och skruvade sig i bänkarna. Jag tyckte det var pinsamt. Styrkt av seminariet och ett av de budskap där att öva på att kliva ut ur trygghetszonen steg jag ut i altargången och gick fram först. När jag hade rest mig vågade även de andra. Jag fick mina synder förlåtna och Guds välsignelse. Vi bjöd på konfirmationsfika hemma. Mikael var nöjd med sin dag. Veckan som kom var den sista på Gärtuna. På torsdageftermiddag bjöd jag alla jag jobbat med på fika. Å på fredag packade jag ihop mina saker. När jag slutade i Snäckviken hade jag en avtackning som anstod en högre chef. Den här gången var inte riktigt lika överdådig men jag fick presenter och blommor från flera stycken. Jag vet inte att konsulter brukar få uppvaktning på det viset, vet inte att jag gjort något speciellt som någon annan inte skulle gjort. Kanske jag inte förstår mitt egenvärde? Som tur var fick jag skjuts hem för jag hade gräsligt mycket att bära.

Nu är det söndag. I helgen har jag haft besök inte bara av fästmannen utan även av min svärfar och dennes sambo. Det har varit trevligt. Igår var vi en sväng till fästmannens dotter Micaela och hälsade på så hennes farfar skulle få se hur hon bor. Livet fortsätter i rasande takt. Innan tisdag ska väskorna vara packade för mina pojkar. De ska iväg med mormor och morfar till Kanarieöarna i en vecka. I morgon kväll har jag två make up-rådgivningar. Det är nog bäst att jag sätter igång med förberedelserna inför veckan. På onsdag får jag äntligen vila. Då är septemberrejset slut.

3 kommentarer:

Hanna sa...

Nä Mona, du inser inte ditt egenvärde. Du jobbar bra, får ordning på saker och ting, du är enormt bra på att peppa din omgivning, man mår bra av att vara kring dig. Vi kan hålla på i all evighet men jag tror du förstår :)
Du blev ju årets miss go give! Det säger väl nåt?!

Puss o kram o tack för att du e du!

Sömsmånen sa...

Du förtjänar att vila! Ha det så gott.

Mona sa...

Vad ni är gulliga!!! Tack! *tittar blygt under lugg*
Kram / Mona