Ölparty i trädgården

Det blir så lite tid över att blogga när sommaren är som vackrast och jag är som mest semester så eventuella läsare gör bäst i att ställa in sig på att det inte blir så många uppdateringar de närmaste veckorna. Nu regnar det och jag får alltså tid att skriva.

I fredags när jag hade jobbat klart, jag gick hem två timmar tidigare än beräknat, så packade jag mina väskor och Martin och jag åkte till Smedjebacken. Vi kom tillbaka hit på söndag. Då skulle mina grabbar komma från scoutlägret i Skåne.

Hela trädgården är full av sniglar igen. Jag har hört att de har en förkärlek för öl. I våra förtvivlade försök att få bukt med eländet köpte jag öl och hällde upp i en skål som ställdes ut där den största kongressen brukar äga rum. Sedan uppstod ett facsinerande skådespel. En gång tidigare har jag varit med om något liknande. Det var när vi hade fått in myror i källaren och hällde myrgift på en kartongbit. Först var det så där en fyra fem myror som åt av det. Efter en halvtimme var där ca 400-500 myror. Alla gick sedan snällt och lydigt hem för att mata drottningen och vi såg inte till några fler myror det året innomhus. Den här gången var det sniglarna som i det närmaste slogs om att få sig en slurk öl. Efter en timme, sniglar är inte lika flinka i fötterna som myror, trängdes de på väg ner mot en säker drunkningsdöd. Så nu är det gardenparty för sniglarna resten av sommaren. De som inte dör i min frys får dö drunknade i öl. Jo, det är sant som de säger. Alkoholen skördar sina offer.

"Tio små negerpojkar..."

Vi skulle ha haft en liten miniklassträff ikväll. Vi har trixat hit och dit med datum för att det ska passa så många som möjligt. Till slut bestämdes ett datum. Trots det har en efter en fallit ifrån. En flyttar, en är gravid och mår dåligt, en skulle på festival och en är på semester. Till slut var det bara jag, värdinnan och en trött hemvändande utlandsboende klasskompis som helst skulle träffats imorgon istället kvar . Då ställde vi in. Det liknade ju i alla fall mer och mer historien och de "Tio små negerpojkarna" Fast man får nog byta ut negerpojkar mot kemiingenjörer... Istället fick jag tid att gå till frissan vilket var bra. Å så är jag hemma nu ikväll när Martin kommer. Han börjar sin semester idag och åker hit mest bara för att han kan. Nu ska jag ut och njuta av den underbart härliga sommarkvällen vi har idag. Vem vet hur länge sommaren stannar den här gången?

Grannlös

Nu har jag ingen granne längre. Tarja flyttade idag. Visserligen inte så långt bort men ändå återigen är det tomt och tyst i huset här bredvid. Jag minns med fasa året det stod tomt när mina förra grannar hade dött. Huset blev själlöst. Hus vill ha invånare. De blir ledsna och sjunker in i ett mer eller mindre deprimerat tillstånd som människolösa. En del hus som är obebodda går in i dvala för att de inte orkar med sin ensamhet. De står där med tomma och svarta fönster som ingen tittar ut genom. Jag minns hur jag upplevde förändringen med mitt grannhus. Det var ett pensionärspar som bodde där. Mannen dog hastigt och frun kort därpå. Jag tror hon sörjde ihjäl sig. Jag minns förändringen från när hon fortfarande levde men låg på sjukhus, till att hon dog. Utan att veta om att hon faktiskt hade lämnat jordelivet drömde jag en natt att jag satt på trappan och pratade med hennes man som dött fem veckor tidigare. Det enda jag minns konkret av det samtalat var att han sa att "Nu är det verkligen tomt i huset". På morgonen tittade jag på huset och tyckte faktiskt att det såg väldigt tomt ut fast det fortfarande var fullt möblerat. Men husets själ var borta. Det var precis som att ingen längre bodde där. Några dagar senare fick jag reda på att även frun hade dött någon dag innan jag hade drömt min dröm.

Nu är huset tomt igen. Tur att Tarja inte flyttar så långt bort. Bara till början av gatan. Vi kan fortsätta att umgås. Å egentligen är jag jätteglad för hennes skull för hon får större yta att bo på. Å så är jag glad för att dottern till mina förra grannar äntligen kan göra sig av med huset som hon ärvde av sina föräldrar och som hon hittills har hyrt ut. Nu kommer jag få riktiga husägare till grannar. Jag undrar så vilka det blir.

Hjälp när man behöver det som mest

Till skillnad från igår känner jag mig väldigt tillfreds med livet. Allt ordnar sig ju precis som jag försökte intala mig. Barnens pappa Tomas hittade en ryggsäck på rea som han köpte, en likadan som den som blev stulen. Så var det bekymret ur världen. Jag blev så glad att jag plötsligt hörde mig själv säga till Tomas i telefonen att han var en pärla. Det trodde jag aldrig att jag skulle få anledning att säga någon gång åt honom. Nåväl, han kan nog må bra av lite uppskattning från mitt håll. Mitt eget bidrag av medmänsklighet till omvärlden fick jag tillfälle att ge i eftermiddag. Grannen Tarja ringde och frågade om hennes förra man, hennes barns pappa, kunde få låna min gräsklippare. Han har precis flyttat till hus och Tarjas gräsklippare är trasig. Självklart fick han låna den. Som tack fick jag ett paket med mazariner. Det var alldeles onödigt försökte jag förklara och fortsatte med att livet skulle vara så trist om man inte hjälpte varandra. Det är min absoluta övertyglese att om jag gör vad jag kan för att hjälpa andra så kommer det i längden att spilla över på mig själv. Om inte annat så mår jag gott i att veta att en annan människa har mått bra på grund av mina handlingar. Det behöver inte vara tjänster som man får igen av samma person man hjälpt. För att ta ett exempel ur verkliga livet: En högst ytlig bekant hade huvudvärk. Vi pluggade för tillfället ihop när han beklagade sig över sitt arma huvud. Han undrade om någon hade Alvedon eller liknande med sig som han kunde få köpa. Jag hade några i väskan och gav honom två stycken. Han ville betala men jag ville inte ha några pengar. Jag bad honom istället att vid lämpligt tillfälle hjälpa någon annan på liknande sätt. Han tittade på mig och undrade om jag tyckte att jag hade fått tillbaka mina utlägg då. Nej, inte exakt, svarade jag, men om vi på det här viset kan starta en hjälpkjedja så kommer jag att få den hjälp jag behöver när jag verkligen behöver den.

Tvära kast

Varför kan det inte bara låta bli att hända saker som jag måste "akutfixa"? Det är bara att släppa vad man har för händerna och anpassa sig efter den nya situation man befinner sig i. All annan planering stjälps över ända och man får improvisera och framför allt prioritera. Jag vill ha en lugn tillvaro. Nå, det får gärna hända saker men då under kontrollerade former. De här utflippningarna och fnattehoppen mitt liv tar sig uttryck gång efter annan gör mig bara trött.

Sönerna kom hem från norrland i helgen. Det var jättekul att träffa dem. Fint väder har de haft på sin vistelse hos mormor och morfar respektive min syster och hennes familj. De var bruna som pepparkakor allesammans. Det var nog tur att pojkarna kom hem nu för på lördag är det dags för långhajk. Då ska de ner till Skåne och hajka med 23 000 andra scouter. Nu bar det sig inte bättre än att Mikael lånade ut sin ryggsäck till storasyster Erika häromveckan när hon skulle iväg till Hultsfredsfestivalen. Å där blev ryggsäcken stulen!!! Det fick jag reda på idag. Mikael behöver en ryggsäck senast torsdag då allt SKA vara packat på kvällen. Det kommer säkert att lösa sig för Erika har erbjudit sig att åka iväg med Mikael och handla ryggsäck imorgon eftermiddag. De får säkert tag i någon bra. Det är vid sådana här tillfällen jag känner att jag inte är vid sunda vätskor än men bra mycket bättre än förut. Jag får panik helt enkelt och låter illa i telefonen åt Erika. Det är ju inte meningen. Å så känner jag mig som en buffel efteråt. Hon sa ju alldeles självmant att hon skulle köpa en ny ryggsäck till Mikael imorgon. Det borde jag väl ha blivit glad för. Istället kände jag bara oro för att de inte skulle hitta någon tillräckligt bra och att hon inte ska ha råd att handla den han verkligen behöver. Men det ordnar sig nog. Det finns värre saker som ordnat sig. Å inte förrän nu skänker jag Erika en tanke och på den panik hon måste ha kännt när hon upptäckte att ryggsäcken var borta med alla hennes kläder och tillhörigheter, den ryggsäck hon lånat av sin lillebror. Stackars henne! Å inget har jag vetat förrän idag.

Bara man låter bli att sätta sig...

Det går att göra saker när jag kommer hem från jobbet. På något konstigt vis verkar det som att om jag bara bestämmar mig för att jag genast ska ta tag i något så går resten av bara farten. Då hinner jag inte sätta mig ner. Å så blir jag inte så in i bomben trött. I förbifarten tittade jag i en tidtabell över sommarens bussturer och upptäckte att bussen jag såg i morse inte hade kört fel. Då blev jag glad. Jag åker nästan alltid med 06:11-tåget men när jag kommer till Östertälje får jag gå de 1500 meterna som är kvar. Visst, det går, men det är väldigt tröttsamt med ett "träningspass" kl 06:30. Om tidtabellen stämmer så går det faktiskt en buss från Södertälje Syd kl 06:22. Den tar mig ända fram till jobbet! Sedan blev det både städning, tvättning och vattna uteblommor som stått under tak. Nu sitter jag ner men inte så länge. Jag är trött och ska gå och lägga mig.

Ögat gör i alla fall inte ont längre. Jag vaknade i morse med en massa gegg i ögat. Det har inte geggat något mer men linserna får vila i etuiet några dagar till.

Onda ögat

Jag vet inte vad som hände, måste ha rispat till på något vis när jag tog ut vänstra linsen. Därefter skaver det precis som att jag skulle ha grus i ögat. Jag har droppat med linsvästska. Det brukar vara bra för att hålla infektionerna borta när jag råkat göra mig illa men det svider. AJ, vad det svider! Det blir nog inga linser på ett tag...

Efter en fullspäckad dag på jobbet tog jag vägen förbi Södertälje Centrum där jag skulle träffa Hanna för en fika. Hanna hade inga lösa kontanter, bara visa-kortet, och jag hade ont om kontanter i börsen men ett odugligt visakort där det fanns pengar så hon bjöd mig eftersom man inte får betala med bankkort om man inte handlar för mer än 50 kr. På så vis fick Hanna bjuda mig på födelsedagsfika. Trevligt! Vi satt en stund på Tratten och pratade om det mesta. Sedan skiljdes vi åt.

Jag är jättetrött så jag ska strax gå till sängen. Det blev lite väl sent igår. Det är väl smällar man får ta men det är sådana här gånger man blir påmind om att jag inte är 20 längre :-)

Hipp Hipp Hurra!!!

Dagen började med att jag blev väckt (jo, det är faktiskt sant) med prinsesstårta, te och present till skönsång. Martin som just nu har en ganska igengrodd stämma gjorde sitt bästa och jag blev så glad. Jag fick en bok. Det brukar jag få av Martin när jag fyller år. Det var "Sommarbarn" av Katerina Janouch. Jag tror den är riktigt bra. Har läst lite i den på vägen hem men var tvungen att lägga ifrån mig den så jag inte skulle börja kräkas på bussen. Martin och jag tittade klart på "1939". Sedan var det dags att bege sig till OK där Säfflebussen skulle komma en halvtimme senare pga punktering. Jag hann med nöd och näppe med tåget mot Södertälje. Nåväl, hem kom jag. Jag har fått diverse gratulationer under hela dagen. Mest per sms och så några telefonsamtal från både kända och okända. När man åker buss genom öde landskap finns det ingen kontakt med något telefonnät så mitt vad det är får man bara ett meddelande om missat samtal. Det är vid sådana tillfällen jag fått samtal från okända. Dagen har i sin helhet varit stillsam.

Igår firade vi dessto mer. Då kom Jan och Foeke från Munkfors (Holland) och Martins pappa och Maria coh Conny och Annette. Jag fick så fina blommor av samtliga men det är ju så svårt att frakta blommor på bussen så de fick vara kvar hos Martin. Han kommer förmodligen med bil på torsdag. Det var så trevligt. Våra holländska vänner stannade till sena kvällen.

Idag har mina tankar gått till vännerna på Nya Zeeland. Jag skulle ha mött dem på Arlanda idag. Men de kunde inte komma. Anne är sjuk och har fått en cellgiftsbehandling på schemat istället för en europaresa. Livet är så grymt för somliga. Måtte jag ha förmåga att känna tacksamhet och glädje varje dag jag får vara frisk.