Första försöket att...

... att blogga från mobilen går väl sådär. Jag är hos mamma och pappa i Kalix och njuter av att inte göra någonting av nytta. En vecka innan julafton blev jag förkyld. Det var besvärligt. Jag tappade rösten fullständigt. Vi åkte buss upp, jag och Mikael. Det hade kunnat bli 14 timmars kvalitetstid med honom men det är svårt att få till det när bara en kan prata. Det blir liksom ingen bra dialog då. Nåväl, vi kom fram och jag fick äntligen träffa lilla nytillskottet Casper, Susannas och Daniels nyfödda pojke. Å naturligtvis var han väldigt fin. Även Arvid och Ida var där med deras pojke Villiam. Det var kul att träffa honom med. På grund av min förkylning har jag hållit mig från att gossa med dem. Det har varit svårt men det har gått bra ändå. Mina egna småingar är kvar i Stockholm. De skulle fira jul med sina farföräldrar. Det är sådant jag står ut med för att vid andra jular få ha dem för mig själv. Jag tycker synd om alla dessa människor som ska fira jul på så många olika ställen samma dag. Hur infinner sig julefriden då? Det blir ju bara stress av allt ihop. Det skulle jag aldrig klara av och därför vill jag inte heller utsätta någon annan för det heller. Nu ser jag fram emot att träffa om inte hela min familj så i alla fall delar av dem jag ännu inte träffat i jul. Det hoppas jag sker på nyårsafton.

Å den är bara,...

...bara min! Jag behövde en ny vinterkappa. Den här såg jag och förälskade mig direkt. Idag har jag hämtat den.

Vi närmar oss...

...julen med allt vad det innebär. Varenda år tänker jag att nästa jul ska jag förbereda si och så för det hinner jag inte nu. Vad är det egentligen jag inte hinner? Jag har en massa önskningar om glöggmingel och julpyssel som aldrig blir av. I onsdag hade jag i alla fall Lotta här på middag. Det är alltid kul att träffa henne. Det som är viktigast med julen är väl ändå att få träffas. Att ta sig tid att hinna med, att sitta ner med någon och lyssna på vad den har att säga. Medmänsklighet helt enkelt. Visst ska vi väl ha det resten av året också men jag tycker att just vid jultid så blir det så extra påtagligt vad vänskapen betyder. Vi var överens om att vi måste träffas oftare. Jag tror faktiskt inte att det var något som vi bara sa utan faktiskt också menade. Jag tyckte vi skulle boka ett datum redan nu i januari för annars blir det inte av. Vi bor så pass nära varandra att vi skulle kunna träffas minst en gång i veckan. Det gör vi inte. Det blir några gånger om året.

Annat som jag gillar med julen är att jag får pynta fint. Jag får ta fram alla julsakerna och det gör jag verkligen. Å så får jag baka pepparkakor. Varje år får jag för mig att jag ska göra en hel by i pepparkakor. Redan efter ett halvt hus brukar jag börja undra varför jag gav mig i kast med projektet. Det här året har jag bestämt att göra annorlunda. De senaste två åren har präglats av bebisar, nytillskott i familjen i form av barnbarn eller systerbarnbarn. Jag ska baka en pepparkaksbarnvagn. Delarna är klara så det är bara monteringen kvar. Jag gruvar mig lite. Men om jag inte försöker så blir det ingenting alls.

Varför lever vi...

...inte våra drömmar? Så många människor går och väntar på att vinna "drömvinsten" i något lotteri och bli ekonomiskt oberoende. Under tiden som de väntar händer precis ingenting som för dem närmare sin dröm. Jag vet att jag kan leva min dröm om jag bara är beredd att betala priset för att komma dit. Priset är tid. Jag måste lägga ner tid på att odla min dröm. Jag gör små taffliga försök men jag lägger inte ner tillräckligt med tid. Är jag inte villig att betala priset? Vill jag inte tillräckligt mycket uppnå mitt mål? Med en ordentlig plan som jag följer varje dag så kommer jag att vara där ganska snart. Så vad väntar jag på. Våra liv skapar vi själva. Ingen annan kan skapa dem åt oss så som vi vill ha dem själv.

Jag har en tapper liten blomma i trädgården. En ros som vägrar inse att det är december nu. Envist fortsätter den att blomma. Skam den som ger sig.

Dödsstädning, del ?

Jag började ju så bra i våras med att röja och rensa. Av någon anledning kom jag av mig men nu har jag börjat igen. Den här gången var det köksbänken som behövde lite med fri arbetsyta. Jag har haft alla mina kokböcker (ganska många) i nära anslutning till spisen. Så tänkte jag: Allvarligt Mona, hur ofta använder du dem i matlagningen? Inte så ofta, blev svaret. Jag använder dem mest till att titta i och få inspiration av. Vid spisen blir det förstörda av stekoset så jag ville ha in dem i ett närliggande skåp. För att få plats med dem där fick jag rensa ut ur skåpet sådan jag inte ska ha där. Det gjorde jag och nu har jag jättemycket bänkyta. Det ser genast mindre rörigt ut i köket tycker jag. Det var gårdagens projekt. Idag har jag handlat för hela veckan och dessutom gjort senap. Det har jag aldrig gjort förr. Min vana trogen gick jag förbi skåpet där kokböckerna står och fick backa. Flera gånger har jag varit på väg att leta efter något i en kokbok och gått förbi skåpet. Mina kokböcker har alltid stått där på bänken. Det sitter i ryggmärgen att de ska stå där. Å tänkt så enkelt det är när något blivit till en vana. Det går av bara farten. Jag tänkte att Mary Kay skulle bli till min vana. "6 most important things" är den pågående utmaningen just nu. Det går ut på att man skriver ner 6 st viktiga aktiviteter som ska göras dagen efter och sedan utföra och inte ge sig förrän den är helt avbockad. Det har gått sådär om jag ska vara ärlig men jag kämpar på. Idag klarade jag den med råge. Att göra senap var min belöning till mig själv. Den står och gottar till sig i kylskåpet nu.

Jag kunde inte...

...motstå den längre. Den senaste veckan har Per Morbergs bok Morberg firar jul funnits i hyllan på ICA och idag handlade jag den som en present till mig själv. Jag hade tänkt önska mig den i julklapp men då är det ju försent att använda den den här julen. Så det fick bli såhär istället. En annan sak jag inte kunde motstå var Madeleines personliga förfrågan om jag inte skulle vara med på Christinas utmaning som jag skrev om i förra inlägget. Sådana chanser växer inte på träd. Jag har mina stöttepelare att luta mig emot inom Mary Kay. Ingen kan säga något annat. En ytterligare sak jag tagit beslut om var den sk Ledarskolan som börjar i januari. Ansökningstiden gick ut i fredags så det var dags att bestämma sig. Allt var klart och förberett, alla uppgifter ifyllda, alla meningar formulerade. Det var bara att trycka på "skicka-knappen" kvar. Jag vill inte göra saker jag inte i alla fall tror mig gå i land med och jag vill inte bestämma mig för något jag inte riktigt tror på att jag ska kunna genomföra. Nu har jag beslutat mig för en hel del den senaste veckan. Det känns som att den närmaste tiden blir hektisk. När ska jag få tid till att handla julklappar?

Köksklockan gick fel...

...visade det sig i morse. Visserligen bara 5 minuter men det räckte för att ställa till det. Ca 300 meter från stationen i Järna hörde jag tåget komma. Jag som trodde jag hade gott om tid fick för mig att det var det tidigare tåget som var försenat. Jag tittade på mobilklockan och den visade att det istället var jag som var försenad. Det var ingen idé att försöka springa ikapp, inte heller att gå hem igen så jag satte mig på stationen och läste Metro. Det kändes ovärt. När sedan nästa tåg blev 8 minuter sent kändes det bedrövligt. 40 minuter är ganska mycket i allmänhet att sitta och vänta på ett tåg men på morgonen är det verkligen trist. Det känns som att den tiden kan utnyttjas bättre.

Jag och mina Mary Kay-kollegor har fått erbjudande om lite extra coaching från Sveriges främsta. Lite uppgifter att göra regelbundet. Allt är ju naturligtvis frivilligt, ingen tvingar någon, men vill man någonstans så brukar det vara bra att göra uppgifterna som ges. Jag brukar gå igång fullständigt när jag får sådana här uppgifter. Jag slukar dem med hull och hår. Det här gången vet jag inte hur jag ska göra. Samtidigt känner jag att jag inte får låta en sådan här chans gå ifrån mig. Det var lite luddigt och det är kanske det som gör att jag tvekar. Jag suger på karamellen så länge så bestämmer jag imorgon.