Veckan som gick...

...blev bra. Jag var lite mosig i huvudet till att börja med men jag har snälla arbetskamrater och en förstående chef. Hon, chefen hade sagt till arbetskamraterna att inte sätta upp mig på något jobb alls, jag skulle få ta det lugnt om jag dök upp. Hur som helst så fick jag tag i arbetsuppgifter som jag kan som ett rinnande vatten så det gick bra. På fredag åkte jag till Smedjebacken igen och Martin kom och mötte mig med hjälp av Tobbe. Martin och jag har bara tagit det lugnt, varit och handlat och så tvingade jag ut honom på en promenad runt kvarteret. I morse kröp vi upp i soffan framför TV:n för att se på Vasaloppet. Det är inget fel på Martin längtan efter att bli frisk. Han utryckte en önskan om att en gång till kunna köra Öppet Spår. Det är bra att ha mål framför sig. Jag önskar så att han lyckas.

För ett ögonblick...

...stannade värden. Allt stod stilla. Jag hörde Martin stämma i telefonen och jag förstod genast att något var fel. Han talade med sluddrigt tal om att han var på väg i ambulans till Falu lasarett, att han kännt sig konstig i huvudet och sedan upptäckt att han inte kunde prata ordentligt. Hans arbetskamrater var rediga nog att genast skjutsa honom till vårdcentralen där personalen omgående beställde en ambulans.

Det knöt sig i magen på mig, jag ville inte ta in det jag just fått veta. Att koncentrera sig mer den dagen gick inte. Innan dagen var slut hade jag hunnit prata i telefon med både "när och fjärran", "höger och vänster" samt "hög som låg". Allt kändes som ett enda stort kaos. Martin var inlagd på lasarettet och allt tydde på att han hade fått en stroke. Jag bokade tågbiljett till morgonen därpå. Likaså bokade jag hotellrum. Jag hittade ett billigt hotell bara ett stenkast från lasarettet. Jag bokade tre nätter.

Tidigt, tidigt på torsdagen gav jag mig iväg från Järna och drygt fyra timmar senare var jag i Falun. Jag checkade in på hotellet och begav mig skyndsamt upp till lasarettet. Där fick jag äntligen träffa Martin och äntligen fick jag krama om honom. Han berättade vad som hänt och vad de gjort för undersökningar på honom och vad han väntade på härnäst. Han låg fortfarande inne på en övervakningssal och han hade EKG kopplat. Jag hade tagit med rakgrejer till honom och han konstaterade lättad att hans vänstra hand var det inget fel på. Däremot var det värre med den högra och att skriva. Några bokstäver gick bra men sedan blev det bara ett rakt sträck. Att skriva på datorn gick inte heller särskillt bra men bättre.

Ytterligare en massa tester utfördes men sedan beslutades det, enligt mig, väldigt hastigt att han skulle få åka hem. Men hallå, jag hade bokat rum i tre nätter. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att de skulle skicka hem honom dagen efter att han kommit in med en stroke. Skyndsamt ringde jag hotellet och dröm om min förvåning när jag fick besled om att jag inte behövde betala någonting. Jag hade ju i princip bara lämnat in väskan.

Tim, Martin son, kom och hämtade och vi handlade på vägen hem så vi skulle slippa åka ut på fredagen. Så blev det inte. Martin behövde nikotinplåster. Han gör allvarliga försök att sluta röka och det går inte utan hjälp. Martin har körförbud så då blev det jag som fick sätta mig bakom ratten. Jag har kännt mig som en bättre bilförare förr. Nåväl, vi passade på att handla lite mer när vi ändå var ute. På lördag var vi också ut en sväng med bilen och köpte ett V75-andelssystem som vi fakiskt fick en några 6:or och en hel drös med 5:or på. Det var kul! Martin var så pass pigg att vi tog beslut om att jag skulle boka hemresa till idag. Den fick jag för 19 kr!

När jag satte mig på bussen och fick lite tid till reflektion började tårarna att rinna. Stilla rann de ner för mina kinder och jag grät tyst över det som hänt. Tursamt nog hade jag dubbelsäte för mig själv och kunde titta ut över landskapet medan jag fick utlopp för min förtvivlan samtidigt som jag sände en tacksamhetens tanke till högre makter över att det ändå gått så bra som det gjort. Det blir en lång och mödosam väg tillbaka för Martin. För alla inblandade blev det en påminnelse om att livet är ändligt och den här gången behövde vi bara nosa på döden.

Full fart skulle...

... kunna sammanfatta den här helgen. Än känner jag inga förkylningssymptom och blir jag sjuk nu så är det inte tvillingarna som smittat mig. Det blev en intensiv vecka på jobbet och jag hann mer än jag hade vågat hoppas på. Fredagen avslutades med att jobba övertid. Martin fick komma och hämta mig. På lördag såg vi till att vakna i tid för att åka på Antikmässan i Älvsjö. Det var som att vara på en gigantisk kvalitetsloppis. Jag hittade en skulptur formgiven av Stig Lingberg som jag gärna ville ha. Det var bara det att den kostade 19 000 kr. Det fanns en mindre variant som bara kostade 5500 kr men även den var för dyr för min plånbok. Den största aha-upplevelsen blev ändå att mina glöggmuggar i glas som jag väl har en 3-4 stycken av och som jag fått av en arbetskompis som, liksom jag gör nu, höll på att rensa i sina skåp och lådor, kostade 125 kr st!

På tal om att röja och rensa i skåp och lådor. Del 1 av min rensning av det vita köksskåpet som jag kämpat med den senaste tiden är nu klar. Jag kan öppna skåpluckorna och bara njuta. Det finns fortfarande grejer där som nog kan vara någonannan stans men framför allt är allt skräp borta. Det tog sina modiga timmar att gå igenom sista hyllan. Jag fyllde nästan hela påsen med returpapper.

Under veckan som var läste jag även ut  boken "1984" av George Orwell. En skrämmande framtidsvision skriven 1949 om kontrollsamhället och staten som styr folket med järnhand och hjärntvättar människorna till en foglig massa. Det finns teleskärmar för övervakning i vartenda hem. Det går inte att göra någonting utan upptäckt. Folk skriker mer och mer på övervakningskameror. Om vi inte passar oss kanske det övervakningssamhälle som beskrivs i boken inte är så långt borta även om jag inte tror det någonsin kommer att ske just i den tappningen. Men det skulle inte förvåna mig det minsta om man i en inte alltför avlägsen framtid installerar övervakningskameror hos våra gamla som behöver vård i hemmet. Praktiskt för vårdgivarna att kunna se vad vårdtagarna har för sig och utifrån det bestämma prioriteringsordning för dagen. Å tänk så praktiskt om någon av dessa gamlingar trillar i kull. Inga larmnummer behövs ringas. Allt är ju övervakat via skärm och det är bara för vårdtagaren att invänta hjälp. Nä, hu jeda mig för ett sådant samhälle!

Ibland blir de...

...inte riktigt som man tänkt sig. Jag jobbade förra lödragen och tänkte fortsätta städa på söndagen. Jag hann plocka ner allt från hylla nr 3 så ringde Hanna och var förtvivlad. Hela familjen var sjuk och hon och Magnus behövde hjälp att passa småbarnen. Jag blev där i tre dagar och hjälpte till. Nätterna tillbringade jag hemma. Jag tänkte att om jag skulle ha en chans att hålla mig frisk så fick jag se till att sova ordenligt och ostört. Det blev jobbiga men ändå härliga dagar då jag verkligen kände mig behövd. Å så fick jag städat hos Hanna istället för hemma. Så kom det sig att jag blev fullständigt dagvill. När jag började jobba på onsdag igen så kändes det förstås som måndag. På torsdag kom Martin och på fredag när jag kom hem från jobbet så stod det 6 st röda rosor på bordet i vardagsrummet. På det vidhängande kortet stod det "Tack för sex underbara år". Vi har idag varit förlovade i 6 år men vi visste att vi inte skulle hinna fira så mycket idag så vi hade bestämt att fira på lördag. Nu blev det så att Martin valde att tjuvstarta redan på fredag för att kunna överraska mig.

Igår firade vi våra sex år med att gå på bio. Vi såg "En oväntad vänskap". En fransk feel good-film. Jag blev verkligen glad i hjärtat av att se den. En rullstolsburen man, förlamad från halsen, anställer en svart kille från någon av Paris förorter som persolig assistent. Kulturkrock? Ja, men de har en del gemensamt visar det sig. Se den!

Idag var det dags att skiljas åt igen. Jag verkligen längtar till vi dela vardagen tillsammans. Mitt hopp står till miljöpartiet som vill återinföra friåret. Då vet jag direkt vad jag ska göra.

"Operation dödstädning" är inledd!

Ja du läste rätt. Om du händelsevis inte vet vad en dödsstädning är för något så ska jag strax förklara. Jag har under årens lopp samlat på mig en massa saker som inte är till någon nytta och som därför behöver rensas bort. På grund av alla dessa saker och skräp så har ordningen här hemma blivit minst sagt obefintlig. Plåstrena ligger i syskrinet, vitaminer bland kastrullerna, skruvar och spikar i små burkar lite här och där...Ja du förstår säkert. Här behövs en grundlig genomgång. Samtidigt behöver man förbereda sig för en sådan här sak för har man väl börjat får man inte sluta förrän man är färdig. Därför är det viktigt att bestämma i förväg hur mycket man ska ta åt gången. Jag började med en hylla i en av köksskåpen. Där hittade jag en massa roliga saker jag inte visste att jag hade. Alster som mina barn har gjort i form av både tecknigar, slöjdsaker och författarförsök. En underbar bok hittade jag som Hanna hade skrivit när hon var liten och säkert jätteförbannad på någon lärare. Språkvalet var sådant att jag tror att hon kommit på kant med någon vuxen i närheten. När jag var klar med den hyllan hade jag fyllt en liten kartong med små saker som jag inte vet vad jag ska göra av. Jag kan inte slänga saker som barnen har gjort men nu är det i alla fall sorterat och upp i skåpet ska det inte mer. Genom att ta bara lite åt gången tar det visserligen en faslig tid men det fina är att man inte hinner ledsna och allt blir ordentligt gjort. Nästa gång blir det hyllan under.

En vecka senare...

...känns det som att jag tappat allt vad arbetslust heter. Jag vill ingenting och jag gör heller ingenting. Jo, någonting gör jag men det räcker gott och väl att jag går till jobbet och sedan är jag fasligt trött när jag kommer hem. Nåväl, igår gjorde jag faktist någonting utöver att jobba och som jag ville. Jag och Martin var på Moderna Museet och tittade på Picassos målningar. Sedan tittade vi på övriga utställningar. Jag har lite svårt för mycket av den moderna konsten. Den säger mig liksom ingenting, väcker ingenting i mig förutom ett enda stort JAHA när jag tittar på den. Sedan finns det förstås några verk som jag faktiskt tycket om också...

Efteråt gick vi till Arnos Konst och Martin köpte sin Bengt Lindström som vi efteråt fick hjälp att frakta till Centralen. Det var måttligt med folk på tåget så det gick bra att forsla den vidare.

Idag har jag plockat bort julen. Det är så vemodigt varje gång som stjärnorna och ljusstakarna ska ner i lådorna igen. Jag tycker verkligen att det är fint med alla juldekorationerna. Nu får jag grunda för nästa jul. Det ska bli intressant att se hur och var den kommer att firas.

Nytt år, nya...

...tag! Det gamla året ligger bakom oss och det är dags att fundera hur jag vill att detta år ska bli. Nåja, det tål att tänkas på ett tag till. Många gånger bestämmer jag mig alltför lättvindigt för både det ena och det andra. Ett löfte som jag borde kunna hålla är att inte ägna fullt så mycket tid till Spindelharpan som jag brukar. Bäst är väl att inte börja alls för det är så lätt att fastna. Det går på tok för mycket tid och kvällarna blir lätt för sena.

Alltför många gånger har jag även bestämt mig för att "dödsstäda" mitt hus. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur mycket som andra skulle behöva gå igenom om jag dog. Så min förhoppning är att jag är klar med det när året är slut. Men jag lovar inget...

Igår åkte jag och fästmannen in till Stockholm för att bara flanera omkring. Vi gör inte det så ofta. Jag hittade en födelsedagspresent till Devin som fyller 4 år i mars. Å så hittade jag en bok om kulturella vandringar på Söder och en bok om Botkyrka som jag ska ge bort. Vi fikade på Sandy's på Sveavägen och sedan drog vi oss bort mot Birger Jarlsgatan. Det fina med att flanera är att man kan gå andra gator än de traditionella och man hittar nya ställen. Plötsligt påmindes jag av att vi var i närheten av butiken Norrgavel. Jag hade aldrig varit inne där. Det har jag nu. Vilka möbler!!! Den som ändå hade pengar. Martin var väl inte riktigt lika begeistrad som jag. Vi har inte riktigt samma smak när det gäller inredning så det blir spännande när vi en gång ska slå våra påsar ihop. Därefter gick vi ner på Strandvägen och hälsade på Arno på galleriet. Då var det Martins tur att sucka över att han inte hade pengar. Han hade mer än mig men inte tillräckligt tillgängliga för en snabb affär.

Mest av allt önskar jag mig detta år att pengarna ska räcka och att jag får vara frisk fast i omvänd ordning. Pengar är en "braha-sak" men de är inte allt. Låt mig aldrig tappa greppet om pengars värde och låt mig inte heller förblindas av dem om jag har dem.