Fem möten på samma dag

Igår kom köksgardinerna upp. Jag kom plötsligt på att om de skulle komma upp övehuvudtaget innan mamma kommer på lördag så var jag tvungen att sätta upp dem igårkväll. Fast jag var så trött så, trött så, så hämtade jag dem från tvättstugan och strök dem och hängde dem. Nu ser det ombonat ut här igen. Anledningen till att jag var tvungen att sätta upp dem igår var att både idag och på onsdag är jag upptagen på kvällen och på torsdag kommer Martin och då vill jag ägna mig åt honom istället. Jo, vi har hängt gardiner tillsammans men jag kände helt enkelt inte för att göra det den här gången. Så det fick bli igår. Idag har jag avverkat fem möten. På jobbet hade vi gruppmöte. Jag var sekreterare. Tur som var var det väldigt lite info som skulle nedtecknas. Jag känner mig inte särskilt engagerad. Det är så mycket omorganisationer på gång att jag tror att om jag kommer tillbaka om så bara om ett halvt år så kommer jag inte att känna igen mig. Efter gruppmötet skulle jag till optikern och därefter genast till pojkarnas skola där rektorn väntade med nästa möte. Mikael var huvudpersonen. Vi skulle prata om fredagens händelse. Det verkar som att rektorn har lyssnat på mig angående att inte bara anmäla Mikael utan också den andra grabben. Direkt efter det mötet var det utvecklingssamtal på samma skola fast med lillebror Martin. Det går alldeles lysande för den pojken i skolan. Å när det mötet var slut var det dags för föräldramöte som inleddes med en föreläsning om baksidorna av Internet. Nu är jag hemma och längtar till min säng. Om jag inte tyckte jag gjorde något i helgen så har jag gjort desto mer idag.

Jag fick i alla fall ut mattorna...

Ja, vad blev det är den här helgen då? Jag började städa i fredags, fick ut mattorna och dammsög överallt. Jag var tvungen att göra något för att skingra tankarna. Sedan gick luften ur mig. Idag har den enda friska luften jag fått, andats när jag öppnat dörren för Simon. Han började jama redan klockan sju i morse. Halv åtta kom Hanna hem lite småförbannad på storasyster som hon hade varit ute med. Det var min sovmorgon. Ikväll har jag mest pratat i telefon. Först med min syster, sedan med Mikaels fröken, barnens pappa och sist Martin. Mattorna hänger fortfarande ute. Det får de göra till imorgon. Gardinerna är i alla fall tvättade och hänger på tork. Det finns hopp för att det ska hänga gardiner i köksfönstren i det här huset med, innan påsk.

Å jag som verkligen behövde pengarna...

Det blev stor utdelning på veckans V75 ikväll, nästan 5 miljoner. För egen del blev det inte mer än två rätt. Tippar man så så blir det inga pengar. Dagen har varit lugn. Simon väckte mig redan klockan 5, sin vana trogen, och ville ha mat. Tio minuter över fem ville han gå ut och kvart i sju höll han serenad utanför fönstret. Jag skyndade mig att släppa in honom så inte grannarna ska behöva vakna av hans jamande. Klockan sju skulle Mikael upp. Han skulle iväg och köra radio med radioklubben. Sedan satte jag mig med V75 och fyllde i de hästar jag trodde på. Jag trodde ruskigt fel den här gången. Jag gick till Pressbyrån och sedan till ICA och handlande. När jag kom hem bakade jag och lillebror Martin snoddaskakor. Erika kom hem en sväng. Vi pratade hennes jobb en hel del. Det låter som att hon ska få avancera till arbetsledare. Det är så roligt att höra henne berätta. Förr tyckte jag alltid att McDonalds var slavdrivare och behandlade sin personal som slit och slängprodukter. Nu när jag har lite insikt så gillar jag dem mer och mer. På det företaget går det inte att få en chefstjänst på en gång, om man aldrig haft det förut förstås, utan man måste jobba sig upp. Det blir ett slags traineeprogram. Annars är jag trött, så ofantligt trött. Antar att det är sviter sedan igår. Magkatarren har lagt sig. Jag har fått distans. Alla jag träffar säger att Mikael gjorde rätt som slog. Fast jag är hans mamma så kan jag inte riktigt försvara en sådan handling och tycka den är rätt och därmed ursäktad. Däremot har jag full förståelse för att det hände. Någonstans tycker jag faktiskt att han hade civilkurage som orkade stå upp mot den här plågoanden och säga ifrån.

Hemlarmad

Jag fryser och svettas om vart annat. Magen värker och jag mår lite illa. Nej, jag är inte sjuk. Jag är bara totalförskräckt och förtvivlad. Jag har hamnat i ett läge som jag helst skulle slippa. Äldste sonens fröken ringde mig vid lunchen. Hon meddelade att Mikael varit i bråk tidigare på morgonen och slagit en kille så han var tvungen att åka in och sy läppen. I nästa mening sa hon att den här killen hade varit på Mikael och mobbat honom i ett halvt års tid. Tacka tusan för att då sinnet rinner någon gång på honom. Nå, man får i vilket fall som inte slåss även om jag förstår varför han gjorde det. Nu ville man i alla fall skicka hem Mikael från skolan för man kunde inte garantera hans säkerhet. Den andra killen hade när han kom tillbaka uppviglat andra som väl inte riktigt visste vad som hänt till att ta hans parti och nu låg Mikael pyrt till. Mikael blev hemskjutsad från skolan och jag kastade mig iväg från jobbet. När jag kom hem gick vi igenom vad som hade hänt. Skolan ringde igen och meddelade att de var tvugna att göra en polisanmälan. Då gick jag i taket. Ska de anmäla Mikael så ska de ta mig sjutton anmäla grabben med. Han har trakasserat Mikael under flera månader och att då Mikael tappar tålamodet och ger igen är bara mänskligt och sunt om än inte bra men dock fullt förståeligt. Den andra killen verkar ha tiggt om det länge och väl. I alla fall ringde jag hem till grabben i hopp om att i alla fall kunna prata med hans mamma eller pappa och få höra hur det var med honom. Hans mamma svarade. Hon verkade vara en klok människa som såg sakligt på händelsen. Hon var arg och upprörd över skolans sätt att hantera hennes son. Han hade visst råkat illa ut förut om även inte på detta sätt. I bakgrunden satt pojkens pappa och skrek en massa otäckheter till mig. Hela helgen var sabbad, hockyn åt skogen (pojken kunde ju inte spela) och han skulle dra det här så långt det bara gick hos polisen. Uppviglad av sin far hörde jag grabben upprepade gånger kalla mig för kärringdjävel. Det var så otäck stämning i det huset att jag började gråta och tackade GUD för att de bor två mil ifrån oss så jag inte skulle riskera att få besök. Efteråt skakade jag i hela kroppen. Nu är jag mest illamående och har ont i magkatarren. Ute vid vägen har någon misshandlat vår brevlåda. Undrar just om det har något med dagens händelse att göra.

Arbetslunch

I måndags sprang jag ihop med en gammal barndomsvän. Vi var som lång och lerhalm när vi gick i grundskolan. Hon, Margareta, jobbar på AZ precis som jag men på ett helt annat bolag. Hon blev bestört när hon hörde att jag snart skulle bli arbetslös och föreslog att vi skulle luncha tillsammans någon dag. Det har vi gjort idag. Hon sitter ju inte så till att hon kan bestämma att jag kan få börja jobba där hon är men hon kan ju alltid ha ögon och öron öppna. Det gäller att vidga sitt kontaktnät och slänga ut så många tentakler som möjligt. Det var så kul att träffa henne och berätta vad som hänt i mitt liv och höra vad som hänt i hennes sedan sist. Det är säkert två år sedan vi träffades senast. Skandal!!! Vi jobbar ju på samma företag i all sin dar! Jag gick hem tidigare idag med, redan före eftermiddagsfikat. Jag orkade inte vara kvar. Tur att jag har lite flextid att göra av med.

Samtal med blomsteraffären

Strax innan jag skulle gå hem från jobbet såg jag att jag hade ett missat samtal på mobiltelefonen och ett meddelade på mobilsvar. Det var blomsteraffären som hört av sig. En dag som denna hade jag fått en bukett blommor som blomsterhandlaren gärna ville veta om de kunde bära ut till mig. Jag ringde tillbaka, klockan var strax före halv fem. När någon väl svarade, det tog ett bra tag, började jag säga mitt ärende och blev avbruten med en vädjan om jag kunde vänta en stund. Det gjorde jag. Efter ett tag var tjejen jag talat med tillbaka men istället för att fråga vad jag ville bad hon mig ringa upp tio minuter senare. Jag sa att jag ville bara säga att det var ok att leverera blommorna som de ringt om och så sa jag vad jag hette. Hon sa uttryckligen att hon inte förstod vad jag pratade om men bad mig igen att ringa upp om tio minuter annars skulle jag få vänta så länge för hela butiken var full i kunder. Det gjorde jag. Tjugo minuter i fem ringde jag åter upp och efter många signaler och flera samtal var det äntligen någon som lyfte på luren. Men då lyftes luren bara av. Jag väntade och medan jag väntade hörde jag nummer efter nummer ropas upp till kunderna. MEN JAG DÅ!!!! Var inte jag viktig som kund??? Var de som var där viktigare??? Till slut lade jag på luren. Jag satt och fikade med Hanna och kände mig MYCKET otrevlig och nonchalant mot henne. Jag ringde Martin och bad honom ringa och säga mitt ärende. Han ringde tillbaka och sa att han inte kom fram alls. När Hanna och jag skiljdes åt ringde jag åter upp. Det var fortfarande upptaget, förmodligen för att jag hade lagt på förut. När jag äntligen kom fram var klockan strax över sex. I en och en halv timme hade luren legat av! Jag sa mitt ärende och att jag hade blivit ombedd att ringa senare och att jag när jag gjorde de hade hört att luren bara lyfts av och där hade den varit i 90 minuter. Då fick jag veta att de nu skulle stänga butiken och att några blommor inte kunde levereras idag. Då blev jag arg och tvingade dem att ha öppet en timme till så jag skulle ha möjlighet att kunna hämta blommorna själv. Sedan tog jag taxi, orkade inte vänta en halvtimme på tåget. Jag fick mina blommor, fem underbara röda rosor med vidhängande kort med texten "Till min blivande hustru".

På jobbet gick det bra. Hanna såg till att semesterlistan hamnade inne hos Lasse. Nu slipper jag se den mer. Tack och lov!

Semesterlistan

Jag såg idag att listan för sommarsemestern satt uppsatt på anslagstavlan. Det kändes som ett slag i ansiktet att se den. Det blev så tydligt att jag om två veckor inte längre tillhör arbetsgruppen, inte längre är en i gänget. Det blev så tydligt att jag inte har en aning om jag får någon semester över huvudtaget i år. Eftersom jag är duktig på att trycka undan vad jag känner, egentligen, när det är jobbigt skojade jag genast till det med att jag tänkte skriva dit en extra rad med mitt namn och skriva i mars, april, maj... i rutorna. Sedan gick jag ner och åt lunch. Efter lunchen satte jag igång med att väga in prov till en ny analys. Där i min ensamhet vid vågen kom tankarna och känslan kring semesterlistan tillbaka. Då, när jag var ensam, gick det inte att hålla tillbaka vad jag kände. Tårarna började tyst att rinna fast jag inte ville. Tur som var var mina arbetskamrater på annat håll, upptagna med sitt. Jag ville inte att de skulle se. Jag försökte fortsätta jobba men tårarna bara fortsatte att rinna. Till slut gav jag upp, avslutade analysen och gick hem. Hemma väntade minsta sonen på att hans pappa skulle komma och hämta honom. Vi hjälptes åt att skotta snö. Det kändes bra. Älskade, älskade ungen min!